Lucius Cassius Dio[1], vanligtvis känd somDio Cassius (grekiska: Δίων ὁ Κάσσιος,Diōn ho Kassios), född omkring150 iNicaea, död235[2], var en romerskpolitiker ochhistoriker av grekiskt ursprung. Han var senator, guvernör överSmyrna,prokonsul överAfrica och två gångerkonsul. Dio skrev ett historieverk som går frånRoms mytologiska grundande tillAlexander Severus trontillträde.
Dio Cassius kom frånNicaea iBithynien, och tros ha varit släkt med, kanske barnbarn till, talarenDion Chrysostomos. Han var son till den romerske senatornCassius Apronianus, guvernör iKilikien ochDalmatien. Han bodde i Kilikien när hans far var guvernör där, men flyttade efter faderns död.[3] Dio kom vid 40 års ålder till Rom[4]. Han blev förmodligen senator i början av kejsarCommodus regeringstid, och säkert är att efterträdarenPertinax nominerade honom tillpraetor193. Han tillsattes som praetor av kejsarSeptimius Severus, och under dennes regeringstid började hans författarskap. Severus son och efterträdareCaracalla tog med honom på en expedition i öst216, då de bodde iNikomedia. UnderMacrinus ochHeliogabalus regeringstider var han ansvarig för städernaPergamon ochSmyrna, och underAlexander Severus innehade han de höga ämbetenaprokonsul över Africa, guvernör i Dalmatien ochPannonien, samt konsul tillsammans med kejsaren själv. Han hade som guvernör gjort sig impopulär blandpraetorianerna, och lyckades få tillåtelse att pensionera sig med en fotskada som ursäkt.[3] Från229 e.Kr. var han bosatt i sin födelsestad.[4]
Dio Cassius skrev en romersk historia,Romaïka[5] ellerHistoria Romana[källa behövs], i 80 böcker som sträcker sig frånAeneas landstigning i Italien fram till år229 e.Kr. Det mesta av verket har gått förlorat men en tredjedel av det[5], den som omfattar åren 68 f.Kr. – 47 e.Kr.[källa behövs] finns kvar. Enligt honom själv tog det tio år att förbereda och tolv år att skriva det. Han använde både statsarkivens urkunder och historieskrivarnaLivius ochPolybios som källor. Dio var okunnig om förhållandena i denromerska republiken men var väl insatt ikejsartidens administration och politik, och verket präglas av ståndpunkten att kejsaren och senaten bör samverka för statens bästa. Texten är skriven på godatticistiskgrekiska starkt influerad avThukydides.[5]
