Digraf är två eller flerbokstäver (grafem) som tillsammans betecknarett språkljud (fonem),[1] till exempelhj i Hjalmar ochlj i ljus.
Digraf ska skiljas från den snarlika termenligatur. Detta senare är en sammanskrivning av två (oftast två) tecken till ett nytt tecken (bokstav). Exempel äræ (fråna oche) ochœ (fråno oche)[1] samttypografiska sammanskrivningar med bland annatf (exempel:fi ochfl). Även en del vanliga svenskabokstäver har ursprung som ligaturer (w urv ochv; ävenå ura ocho)
En variant av digraf är dubbelskrivnakonsonanter, som i standardsvenskan inte betecknar ett annat och längre konsonantfonem[a] och ofta syns efter kortvokal.
Dessa förekommer än arkaiskt i vissa stavningar men uttalas då främst icke frikativt. De förekommer än frikativt i språkforskning för att skriva ut frikativa fonem med det latinska standardalfabetet och används även iortografin för vissa fornspråk såsomyngre fornsvenska.
^Dubbelskrivna konsonanter i standardsvenska kan vara längre fonetiskt sett, men det finns ingen fonematisk skillnad mellan långa och korta konsonanter. I exempelvisfinska motsvaras dubbelskriven konsonant dock av en förlängning även av konsonantljudet, som kan kontrastera med kort konsonant i minimala par.
