Diffusionism handlar om att man anser att kulturer har spridit sig i så kallad kulturkretsar. Dessa kulturkretsars rot är exempelvisAntikens Grekland,Rom ochKina. Dessa kulturer vad givare av kulturen till andra områden som då var mottagare. Man anser inom diffusionismen att kulturyttringar sprids, "vandrar".
Diffusionism handlar om spridning i rummet av kulturdrag och samhällsformer. I vissa länder har särskiltgeografi ochantropologi stått nära varandra. Det främsta namnet iTyskland inom den geografisk-antropologiska riktningen varFriedrich Ratzel. Särskilt fokus för intresset riktade han på folkvandringar. Bland annat opponerade han sig motAdolf Bastians tanke att kulturella fenomen kan uppstå parallellt på olika håll på jorden. Istället förklarade han likheterna som resultat av vandringar och kulturlån.
IStorbritannien återfanns namn somW.H.R. Rivers,Grafton Elliot Smith ochWilliam James Perry i spetsen för den diffusionistiska skolbildningen. Eftersom diffusionismen föreställde sig människan som endast sällan förmögen till innovation menade exempelvis Smith att all kulturutveckling började iEgypten. De nuvarande kulturformerna var bara variationer eller i värsta fall degenerationer av en verklig högkultur.Rivers genomförde fältstudier, bland annat deltog han i en expedition tillTorres sund 1898.
Österrike var ett annat land där diffusionismen fick ganska stor utbredning. Här representeras riktningen avFritz Graebner ochWilhelm Schmidt. De ställde metodiska krav på forskningen som gick ut på att man skulle ta hänsyn till form-, mängd- och kontinuitetskriterier om man skulle kunna avgöra om kulturkontakter hade ägt rum. Med hjälp av dessa metoder kunde man ringa in kulturkretsar. Ibland kallas riktningen förkulturkretsläran. En ledande tidskrift för riktningen är Anthropos. Inom antropologin blev diffusionismen gammalmodig vid tiden förförsta världskriget.