Dante räknas som en av västvärldens genom tiderna största författare. Mest känd är han för sitt eposDen gudomliga komedin (Divina Commedia; 1307–1321), som brukar räknas som startpunkten förlatinets undanträngande till förmån föritalienskan, och vars handling förnyade berättarkonsten.Den gudomliga komedin är också ett dokument som för eftervärlden gett en bild av samhället och föreställningarna vid tiden för verkets tillkomst.
Gravyr föreställande Dante Alighieri, efter förlaga skapad avGiotto i kapellet iBargello-palatset i Florens under Dantes livstid och innan han utvandrade.
Dante Alighieri föddes 1265 i stadsdelen San Pier Maggiore iFlorens. Hans far, Alighiero di Bellincione Alighieri, var bankir. Hans mor, Berta eller Bella degli Abati, dog när han var knappt tio år.[8] Hans födelsedatum är något ovisst; han berättar själv att han föddes itvillingarnas tecken. Han fick sannolikt sitt dopnamn Durante efter sin morfar, Durante degli Abati; Dante var ett smeknamn han själv tog sig. Fadern gifte om sig med Lapa Cialuffi och fick barn i det nya äktenskapet.
Dantes farfars farfar, som framträder iDen gudomliga komedin, dubbades tillriddare avKonrad III. Släkten var dock inte en av de mer inflytelserikaadelsätterna i Florens, bland annat eftersom de tillhördeguelferna, det parti som stöddepåven motdet tysk-romerska rikets kejsare. Själva gjorde släkten Alighieri anspråk på att tillhöra den gamla romerska adeln, men dessa uppgifter har inte kunnat styrkas med källor.
Troligen studerade Dante i Santa Croce hosfranciskaner, i Santa Maria Novella hosdominikaner, samt i Santo Spirito hosaugustiner. Av hans verk och position framkommer att han besatt stor bildning, men endast fåtaliga säkra uppgifter finns om hans utbildning. Tidigt verkar han ha tagit intryck avBrunetto Latini samt avGuido Guinizzelli.
När han var nio år träffade han sinmusa, den åttaårigaBice Portinari, som han kallade "Beatrice", den saliga. I artonårsåldern träffade han henne ofta, och hon blev hans sinnebild för kärleken. Kärleken han kände för henne skulle alltid förbli andlig, av det slag somThomas av Aquino kalladeamor amicitiae, kärlek för dess egen skull, enkel och vänskaplig. Efter att han några år senare visat intresse för en annan dam, ignorerade Beatrice honom, och han lovade då att han skulle dikta till hennes ära, så som ingen annan skrivit om en kvinna tidigare. Beatrice giftes bort med en bankir vid namn Simone dei Bardi, och hon dog redan1290.1293 uppfyllde han sitt löfte och skrevI livets vår (Vita nuova); det kallas ofta hans ungdomsverk.
Vid tolv års åldertrolovades han med Gemma Donati, och gifte sig senare med henne. De fick troligen tre söner och två döttrar.[8] Två söner, Jacopo och Pietro, skulle senare gå till eftervärlden för sina kommentarer till faderns verk. Dante fick dessutom åtminstone en dotter, Antonia, som blevnunna i Ravenna och då antog namnet syster Beatrice.
1289 blev hankavallerist och deltog istriden vid Campaldino11 juni samt ifälttåget mot Pisa. I Florens var det en ständig maktkamp mellan partier, i vilken lantadeln, borgarskapet och proletärerna stred. När demokratenGiano della Bella stadfäste Florensrepublikanska rättsordning1293 förbjödsadeln att tillhöraskrån, vilket republiken krävde för tillträde till ämbeten.1295 skrevskonstitutionen om, och Dante kunde skriva in sig i ettarti maggiori, läkarnas skrå, vilket var det gille som stodfilosofin närmast. Därmed kunde han ägna sig åtpolitik, och inträdde i Consiglio del Popolo, Consiglio dei Sali och Consiglio dei Cento, där han verkade till1296. Han blev därefterambassadör iSan Gimignano.
Guelfernas parti klövs dock i två läger, de vita och de svarta guelferna, som började kriga sinsemellan. De vita guelferna utgjordes främst avborgerskapet som önskade en kejsarmakt, och de svarta av adeln som ville grunda enteokrati. Efter en avslöjad komplott utbröt sammandrabbningar mellan fraktionernajubelåret1300. En av Dantes närmaste vänner var ledaren för de vita guelferna,Guido Cavalcanti, men eftersom Dante utsågs tillpriore, ett högt ämbete som ingick i republikens regeringSignoria, tvingades han deltaga i en förvisning av upprorsmakarna, däribland Cavalcanti. Förvisningen av de vita guelferna återtogs dock på grund av risken förmalaria, vilket ledde till ökad spänning med de svarta guelferna. Guido Cavalcanti avled i augusti av sviterna efter förvisningen. Av allt att döma verkar Dante ha handlat i syfte att vara rättvis, men han har ofta sagts sympatisera med de vita guelferna, en åsikt som skulle styrkas senare. De svarta guelfernas ledare Corso Donati var dock av samma släkt som hans hustru.
1301 gick Dante i opposition mot påveBonifatius VIII genom att förvägra påven trupper; Dantes ofta anförda svar,Nihil fiat, uppfattades i dess tvära korthuggenhet som en skymf. Enligt en utbredd uppfattning sändes han som ambassadör tillRom samma år för statens räkning. I november samma år intogKarl av Valois Florens, och stödde de svarta guelferna, varför de vita guelferna tvingades fly. Dante, som befann sig på resa från Rom, dömdes i sin frånvaro förkorruption ochmutor, till två årslandsförvisning ochböter. Anklagelserna var helt påhittade av Corso Donati och de svarta guelferna. När Dante emottog domen betalade han inte böterna inom tre dagar, varför straffsatsen ökade till livstids landsförvisning, och10 mars1303 ändrades domen tilldödsstraff på bålet. Samma månad hade han varit rådgivare åt vita guelfer som slagit sig samman med ghibellinerna, för ett väpnat uppror som slogs ner vid Castel Puliciano. Han lämnade upprorsgruppen20 juli 1303 eftersom han tappat tron på detta "onda och enfaldiga sällskap".
Han tillbringade resten av sitt liv i andra italienskastater. Efter att han lämnade Florens skulle han aldrig återse sin hustru Gemma. 1304 befann han sig iVerona, och fortsatte tillPadua,Bologna,Lunigiana,Casentino ochLucca. EnligtGiovanni Boccaccio befann han sig åren 1308–1310 iParis. Hans egendomar hade konfiskerats varför han troligen framlevde i största fattigdom, beroende av partivänners och högadels givmildhet. Han var i perioder verksam somdiplomat och förhandlare åt sina beskyddare. Under dessa landsflyktiga år tillkom största delen av Dantes litterära produktion.1305–1308 skrev han de båda ofullbordadeIl Convito ochDe vulgari eloquentia, samt de dikter som ingår i samlingenRime.Henrik VII kröntes iMilano1311, och av bevarade brev framkommer att Dante utan förbehåll ställde sig bakom kejsarmakten. Dessutom ville dock Dante att Florens skulle tillhöraRom, därGud hade skapatkristendomens naturliga boning. 1312 begav sig Dante till Pisa för att träffa kejsaren, och då träffade han av en händelse ocksåPetrarca, som bara var åtta år.
Av olika skäl, och efter politiska omvälvningar, dömdes han till döden än en gång1315, och också hans söner dömdes till döden.1316 erbjöds de landsförvisadeamnesti om de ödmjukade sig inför biskopen i Florens, vilket Dante var för stolt för att gå med på. Hans indignerade svar har titeln "Brev till en florentinsk vän". Vid denna tid sägs han ha vistats hos ghibellinen Uguccione della Faggiuola som tillfälligtvis var härskare av Lucca, men sedan vet man att han vistades hos Can Grande della Scala iVerona.
Inferno publicerades före1317, ochPurgatorio före1319. Från 1317 och återstoden av sitt liv levde han iRavenna hos Guido Novello da Polenta, och där avslutade han omkring1320 arbetet medParadiso. Efter Paradiso tillkomMonarchia, och i Ravenna tillkom hansEcologue. Han lät hämta sina barn till Ravenna, och det kan rimligen ha varit den enda längre sammanhängande tiden han tillbringade med dem. Dottern Antonia skulle stanna i Ravenna men sonen Pietro var som vuxen yrkesverksam somadvokat i Verona.
Dante avled1321 i enmalaria han ådragit sig under en resa tillVenedig. I ett kapell i Ravenna gravsattes han, men då ett påvligt sändebud krävde Dantes kvarlevor för att bränna upp dem, försvann de och gömdes. Han har numera två gravar, en grav i kapellet i Ravenna och en minnesvård iBasilica di Santa Croce di Firenze i Florens. Det har förekommit att hans kvarlevor påståtts ha upphittats på andra ställen än i Ravenna.
Under sin långa tid iexil skrev Dante sitt mest kända verk,eposet i tre delarDen gudomliga komedin (Divina Commedia), som handlar om en vandring, huvudsakligen under den romerske poetenVergilius ledning, genomhelvetet,skärselden ochparadiset; i paradiset följer dock först Beatrice, sedanBernhard av Clairvaux och sist Gud honom. Verket består av tre delar,Inferno (Helvetet),Purgatorio (Skärselden) ochParadiso (Paradiset), vilka utgavs separat omkring 1317, 1319 respektive 1320. Det var inte förrän1472 delarna utgavs tillsammans, och först på 1550-talet med titelnDivina Commedia. Det bör påpekas att Dante själv aldrig kallade sitt verk annat änCommedia; det var troligenGiovanni Boccaccio som gav det namnet "den gudomliga", i sin biografiVita di Dante.
IDen gudomliga komedin framträder Dante själv som huvudperson, och under hans vandring i dödsrikena träffar han berömda personer som hamnat i de olika världarna efter döden, och samtalar med dem. Han får därmed kunskap om hur deras synder och förtjänster dömts. Storheten i detta verk beror enligtKurt Aspelin på att den har en dynamisk estetisk energi som gör att den alltid har en aktuell innebörd som frambringas av den situation den läses i. Detta har givit den ett traditionsvärde, den har blivit enklassiker, ett "typvärde för den västerländska bildningstraditionen". Den har anförts, alluderats och inspirerat, frånFrancesco Petrarca,August Strindberg,T.S. Eliot,Eiichiro Oda,Bret Easton EllisAmerican Psycho,Nirvana, tillpåveBenedictus XVI.Dante Sparda är enTV-spels-figur som är löst baserad på Dante Alighieri.Den gudomliga komedin kan med andra ord läsas utifrån vitt skilda trosuppfattningar, men ofta ses det som ett kristet epos, med ett religiöst budskap. Den har också sagts vara enallegori om livet, skildrat genom dödsriket för att få ett slut på fördärvet i världen.[9]
Första sidan ur en utgåva avDen gudomliga komedin.
Framför allt är Dante känd för eposetDen gudomliga komedin, men han har även författat andra verk som fortfarande läses.I livets vår (Vita nuova; 1294) är ett verk som är helt ägnat åt Beatrice, och består av 25sonetter, 4canzoner, 1ballad och 1strof, samt ett förord (ragioni) och en kommentar (divisioni) av författaren. Han har dessutom skrivit flera dikter som går under titelnCanzoniere ellerRime som lovsjunger andra kvinnor än Beatrice.Fiore ochDetto d'Amore är två episka dikter med samma handling somRomanen om rosen. AvDetto d'Amore finns bara inledningen bevarad.
Vid sidan av sin skönlitterära produktion har Dante skrivit vetenskapliga verk:Convivio (Gästabud) vars titel anspelar påPlatonsGästabudet, samtDe vulgari eloquentia, är båda inlägg i den språkreform som ägde rum under hans tid, dålatinet långsamt ersattes avitalienska. Svallvågen av händelsen spred sig över Europa, och med tiden blev de respektive folkspråken dominerande i den lärda världen. I den senare är han en föregångare till språkhistorisk forskning ochdialektologin, samt förespråkar bruket av folkspråk i officiella sammanhang.
Questio de aqua et terra (1320) är en kort avhandling i geografi, där han bland annat utgår från Guds närvaro i naturen, och kritiserar naturvetenskapen.
I det statsvetenskapliga verketMonarchia vill han bevisa att enmonarki med centrum iRom är naturligt, Guds vilja och logiskt, samt att en monark inte lyder under någon annan än Gud. För Dante utmärks den noblaste ordningen av att allt är på sin rätta plats, och utifrån detta resonemang slår han fast att ettimperium är det enda rättfärdigastatsskicket, i syfte att upprätthållarättvisa, att människans förnuft ska kunna utvecklas positivt och för att medborgarna ska kunna vara fria. Dante argumenterar för tesen attKristus visade att kejsarAugustus auktoritet var legitim, och attpontifikatet är apostelnPetrus, inte Kristus, efterföljare. Kejsarmakten och pontifikatet har enligt Dantes synsätt två olika funktioner för människan: Kyrkan skall leda människan tillfrälsningen, och kejsaren skall leda människan till den förgängliga och jordiska lyckan. Han anses med detta verk fullborda den teori om kejsardömet som dels byggde påGamla testamentets bebådelse om de fyra världsrikena, dels påJordanus av Osnabrücks ochAlexander von Roes idéer om "translatio imperii".[10]Monarchia har tillkommit efterParadiso; i bok 1, kapitel 12, diskuterar Dante omkring människans fria vilja, vilket han definierar som att ställa sig över sina begär, och avslutar resonemanget med att skriva att han redan iParadiso sagt att den fria viljan är Guds största gåva till människan.Monarchia är en av de böcker som förbjöds underinkvisitionen, iIndex Librorum Prohibitorum (1559).[11]1948 var den inte längre förbjuden.[12]
Vissa vetenskapliga verk har Dante författat på latin. I sitt skönlitterära författarskap skapade han dock ett skriftspråk somitalienskan bygger på, om vilket han diskuterar iConvivio ochDe vulgare eloquentia. Vid tiden då Dante levde varlatinet det egentliga skriftspråket, av Dante och hans samtid kallatgrammatica, till skillnad från folkspråken eller dialekterna,latium vulgare. Redan före Dante hade visserligen till exempelFranciskus av Assisi skrivitFranciskus solsång påumbriskt folkspråk Ordet "italienska" har tillkommit efter Dantes levnad, någon gång på 1300-talet, och det är en definitionsfråga om man ska kalla hans språk italienska ellertoskanska, endialekt av latin.Tore Janson påpekar iSpråken och historien att Dante själv verkar anse att hans språk och latinet egentligen är samma, men gör en jämförelse med inledningsverserna avDen gudomliga komedin:
Nel mezzo del cammin di nostra vita/ mi ritrovai per una selva oscura
Så låter originalet. Om Dante skrivit på latin hade det i stället hetat:
In medio cursu vitae nostrae/ eram in silva obscura
Det Dante gjorde var att skapa ett nytt språk, baserat på det talade språket, som emanerat ur latinet.Den gudomliga komedin var alltså inte enbart en populär berättelse, utan föregångare till det italienska språket. Och därmed skapades så småningom en känsla av att vara italienare, menar Janson, varför Dante fick en stor betydelse för framväxandet avnationalkänsla, i Italien och annorstädes.
I sina vetenskapliga skrifter är Dantes stil lättläst och tydlig. Löpande ger han hänvisningar till vetenskapliga verk och filosofer, samt bygger verifikationen på logikens lagar. På grund av hur den vetenskapligavärldsuppfattningen var skildrad, kan hanspremisser vara främmande för nutida, sekulariserade läsare. Hans skönlitterära alster är å andra sidan svårtillgängliga bitvis, och torde så ha varit redan under hans samtid. Genom hans kommentarer till dikterna iI livets vår kan läsaren få en tolkningsnyckel till dess sonetter, och för att förstå kryptiska passager iDen gudomliga komedin kan läsaren jämföra med ett brev till Cangrande della Scala (XIII iEpistulae) ochConvivio: där framgår attDen gudomliga komedin var tänkt att fungera som berättelse i två eller fyrasemantiska dimensioner, i likhet med hurskolastikerna tolkadeBibeln. Fiktionen utgörs med andra ord av högst genomtänktaallegorier. Så tolkade man även Homeros och Vergilius på den tiden, vilket innebar att verkens hedniska innehåll inte stred mot de kristnadogmerna. Autenticiteten i brevet har ifrågasatts, varför inte alla forskare är eniga om hur många dimensionerDen gudomliga komedin har.
Denestetiska stil som Dante brukar föras till ärdolce stil nuovo, "den ljuva nya stilen", i vilken världslig kärlek är dess huvudsakliga motiv. Dantesstil nuovo är i högre grad ett litterärt grepp som är inspirerat avHöga visan,sufismens brudmystik och Bernard av Clairvaux Mariakult, där den jordiska och den religiösa kärleken är komplexametaforer. Beatrice i Dantes diktning är följaktligen både en jordisk person och en himmelsk varelse, och hans religiöstmystiska kärlek till henne är vägen tillfrälsningen. Till skillnad från den profana diktningen istil nuovo har Beatrice sannolikt en mångbottnad innebörd, och symboliserarjungfru Maria, en salig förklaring, eller en form av de högsta representationerna av kärleken. Det finns flera avhandlingar om Beatrice, vilken roll hon spelar i diktningen och vad hon symboliserar och om hon symboliserar något.Dolce stil nuovo har rötter itrubadurdiktningen, och hade skapats avGuido Guinizzelli. SomHans Robert Jauß visat införde Dante iDe Vulgari Eloquentia normen för vilkatemata som var värdiga den nya höga stilen: allmän välgång (Salus), kärleken (Venus) och etiken (Virtus), vilket senare diktare tog efter. En annan poet som Dante har influerats av varGuido Cavalcanti som påverkad avAristoteles ochAverroës upphöjde den naturliga filosofin. IConvivio visar Dante hur man bäst bör läsa litteratur, och dessutom finns hanspoetik klart verbaliserad där.
Att Dante lästVergilius är påfallande iDen gudomliga komedin – Vergilius själv har en framträdande roll i eposet – men till skillnad från sina stora föregångare, som nedtecknandemyter ochlegender, är hans verk i högre grad en renfiktion, åtminstone till dess bokstavliga betydelse. AvHomeros hade Dante som mest läst några översatta brottstycken, eftersom han inte kunde grekiska och det inte förelåg någon komplett latinöversättning av Homeros verk (den tillkom först efter Dantes död och bekostades bland annat av Petrarca och Boccaccio). Att han inte var särskilt bekant med Homeros och i huvudsak förlitade sig på andrahandskällor blir uppenbart när man iDen gudomliga komedin läser hans redogörelse förOdysseus öden och äventyr.
Trots att en stor del av Dantes skönlitterära produktion har tydliga drag av självbiografi, anses det stundom på grund av de fiktiva elementen vara otillbörligt att okritiskt läsa hans verk som biografiska fakta. AttDen gudomliga komedin skulle vara fiktion även i en djupare mening, tillbakavisas emellertid av den så kallade "teologiska tolkningsskolan", med företrädare som Charles S. Singleton och Robert Hollander, ett par auktoriteter inom Dante-forskningen.
Fresk av Andrea del Castagno.
Dantes filosofiska referensram utgjordes huvudsakligen av Aristoteles,Thomas av Aquino,Cicero,Bonaventura,Boethius. Huruvida man bör tolka honom i termer avnyplatonism är omstritt, och likaså om han i nämnvärd grad påverkats direkt av Averroës. Dantes relation tillOrienten är djupt präglad av medeltida kristna värderingar, men detta gäller även hans förhållningssätt till "hedningarna" underantiken. Således placerar hanMuhammed, Averroës, Aristoteles,Platon ochAeneas i helvetet iDen gudomliga komedin, men där placerar han ocksåAbraham. Detta hindrar inte att han i sina vetenskapliga verk använder dessas auktoriteter för att argumentera för en tes; iConvivio kallar han Aristoteles rätt och slätt Filosofen. För hur det orientaliska representeras i det verket harEdward Said skarpt kritiserat Dante, och påpekar att det huvudsakligen är Muhammeds sensualitet som väcker Dantes avsky.[13] De senaste århundradens studier avDen gudomliga komedin har konfronterats med det etiska problemet med karaktärerna iInferno; dels att förstå Dantes märkbara sympati med dem han utdömer som syndare, dels att förlika sig med vad som döms som synd.Muslimska berättelser om profetens himmelsfärd var i alla fall viktiga inspirationskällor för Dante.
Fastän Dantes diktning måste föras till den profana litteraturen, har den också kallats kristen. Det kristna i Dantes diktning ärkärleksbudskapet och hur han förstårkärleken. Den högsta kärleken för Dante är den andliga, outsägliga, förklarade ochsublima, och att uppgivandet av ens egen vilja är i harmoni med Gud; dessa tankar finns såväl iDen gudomliga komedin som iMonarchia; redan iI livets vår är objektet för kärleken förandligad, tusen kärleksandar har fått liv i Hennes ögon och Hon betvingar onda själar. IConvivio (bok II-IV) ger Dante en explicit förklaring av kärlekens väsen och hans egna erfarenheter. Kärleken är vad som föderdygderna, och i Gud finns kärleken samlad i dess mångfald, i form av ljus ochnåd.
Symbolerna är konsekvent förankrade i Danteskultur; de hämtas framför allt frånBibeln, och bygger därmed en bro mellan den religiösa och den profana diktningens uttrycksformer. Den rikliga mängden symboler och dessas avgörande betydelse för förståelsen av hans skönlitterära verk, gör att läsaren måste vara förtrogen med Dantes litterära arv för att förstå texterna. EftersomDen gudomliga komedin är ett verk som ska handla om allt, är den också svårare att tillgodogöra sig än den mera direkt profana diktningen, somI livets vår.
Attgenrebestämma hans verk är problematiskt; Jauß påpekar att genrebegreppet inte var lika utvecklat under denna tid, utan skrifter klassificerades ofta efter deras stil och form. Poesin, där poetiken kommit längre i klassifikationen, är i högre grad profan än eposet men även mera skönlitterär.Den gudomliga komedin har ettdidaktiskt syfte, och med allegorin, fiktionen, har Dante inte haft estetiska intentioner i första hand.[14] Benämningen "komedi", som troligen inte hade samma innebörd som idag, anger å andra sidan att verket var just skönlitteratur och inte ren fakta. EnligtErich Auerbach kan valet av komedi som titel ha tre betydelser: att den var skriven på folkspråk, att den slutar lyckligt, eller att skilja den från den mindre realistiska, och högre, genren poesi.[15] Från medeltiden finns flera berättelser bevarade om resor till helvetet eller himlen och återkomster till livet, så iInferno anknyter Dante till en etablerad genre.[16] Att berätta om en resa från helvetet till skärselden och paradiset och beskriva mötet med Gud, hade emellertid inte tidigare gjorts.
Jacob Burckhardt framlägger i sin klassiskaDie Kultur der Renaissance in Italien (1860) hur central Dante var förhumanismen, den humanism som uppstod ungefär samtidigt somrenässansen. Trots att Dante traditionellt förs till medeltiden, kan renässansens födelse knappast beskrivas utan honom. Burckhardt menar att denindividualism somDen gudomliga komedin genomsyras av inte hade kunnat komma i tryck någon annanstans, och att den präglas av att den subjektiva sanningen upphöjs till allmängiltig. Dante vinnlade sig om att skapa någonting som aldrig tidigare skrivits, påpekar Burckhardt. I Dantes brev skriver han hur besviken han blivit på de berömda männen, och detta är en tanke som återkommer i det mesta hans skrivit, bortsett från ungdomsdiktningen. Burckhardt är av den uppfattningen att tankegodset iDen gudomliga komedin för den till medeltiden, men att den ändå måste sägas vara födelsen av hela den moderna litteraturen genom dess beskrivning av den mänskliga naturen. I sann medeltida anda tecknas dock de historiska personerna iDen gudomliga komedin som typ-karaktärer, och när deras jordiska levnad återberättas har det en funktion att skildra det universella.
Dante av Enrico Pazzi (1865), Florens, Piazza Santa Croce
Inte förrän1856–1857 blev Dante översatt tillsvenska. Det var prästenNils Lovén som stod för den första översättningen avDen gudomliga komedin, men den brukar anses halta och vara tung. Före Lovén hadeCarl Wilhelm Böttiger påbörjat en översättning som dock inte hann fullbordas före dennes död. Böttiger var å andra sidan den första som skrev om Dante på svenska, och introducerade honom i svenskt tryck med alster somOm Dantes lif och skrifter (1865) ochDantes Commedia Divina (1875). Sedan dess harDen gudomliga komedin översatts ett flertal gånger. Mer kända översättningar har åstadkommits 1902–1903 avEdvard Lidforss, som även skrev en kommentar, 1966 avÅke Ohlmarks, samt avIngvar Björkeson med kommentarer 1983.
Fredrik Wulff översatteVita nuova 1897, med titelnI livets vår: Dantes Vita nuova i svensk dräkt.
Erich Auerbach,Literary Language and Its Public in Late Latin Antiquity and in the Middle Ages, övers. från tyska till engelska av Ralph Manheim, Princeton University Press 1993
Tore Janson,Språken och historien, Pan förlag Stockholm 1997
Hans Robert Jauß, "Theorie der Gattungen und Litteratur des Mittelalters",Grundriß der romanischen Literaturen des Mittelalters, Heidelberg 1968, finns översatt till svenska av Tommy Andersson iGenreteori, red. Hættner & Götselius Lund 1997
Erich Auerbach, kapitletFarinata och Cavalcante iMimesis, A Bonniers, 1998
Christina Heldner,Översättningskritik och estetisk form. Jämförande studier av språk och stil i Dantes Divina Commedia och sju svenska översättningar, Nya Doxa, 2008
Olof Lagercrantz,Från helvetet till paradiset : en bok om Dante och hans komedi, Wahlström & Widstrand, 1964
Giacomo Oreglia,Dante : liv, verk & samtid, översättning från italienska av Ingemar Boström, Hjalmarson & Högberg, 2004
