Att hacivilkurage innebär att hamod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen.
Uttrycket harfranska rötter; 1835 nämnscourage civil – den enskildes mod att ha en egen uppfattning – i motsats tillcourage civique, mod som medborgare i staten. Denpreussiske statsmannenOtto von Bismarck förenade 1847 de båda begreppen somZivilcourage. I en situation då Bismarck förebrådde en släkting som inte stödde honom i en debatt i den preussiskalantdagen citeras han: "mod på slagfältet är allmängods hos oss, men ni kommer inte sällan att finna att även respekterade personer kan sakna civilkurage".[1]
En individ som ger uttryck för civilkurage genom att vara väckarklocka om missförhållanden kan lätt stämplas som förrädare eller bråkstake. Beteenden förknippade med civilkurage kan därför inte bara försätta individen i farliga situationer utan i vissa fall stjälpakarriären, leda till avsked frånarbetet, eller än hårdare sanktioner, somfängelsestraff ellerutvisning.
Civilkurage betraktas av de flesta som enmoraliskt eftertraktansvärd egenskap, endygd. Samtidigt kan noteras att personer som framhärdar i att förespråka socialt oaccepterade åsikter vanligen anser sig själva visa civilkurage. Den etiska värderingen av en persons civilkurage måste därför involvera en saklig bedömning av de åsikter personen försvarar.
I Sverige, liksom i de flesta andra samhällen, har traditionellt enkonsensuskultur varit tongivande, där idealet är en gemensam strävan att uppnå enighet i en kollektiv beslutsprocess. Detta kan leda till en särskilt svår sits för personer med starkt civilkurage.
StatsvetarenLennart Lundquist skrev att det var avgörande fördemokratins kvalitet att ett etos genomsyrade beslutsfattandet och att medborgarna var berättigade att kräva avtjänstemän att de var beredda att uppvisa "ämbetskurage". Han skrev 1999 att "En ämbetsman som förfäktar vårt offentliga etos i motsättning till överhet, arbetskamrater och andra aktörer [...] visar just ämbetskurage. Om vårt offentliga etos ska få genomslag i verksamheten måste vi kräva ämbetskurage av alla ämbetsmän."[2]
Edelstampriset delas ut för exceptionellt civilkurage inom försvaret av mänskliga rättigheter i den svenske diplomatenHarald Edelstams namn som räddade judar under andra världskriget i Norge och chilenare under kuppen i Chile 1973.
| |||||||||||