| Chathampipare Status i världen:Starkt hotad[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Vadarfåglar Charadriiformes |
| Familj | Pipare Charadriidae |
| Släkte | Charadrius |
| Art | Chathampipare C. novaeseelandiae |
| Vetenskapligt namn | |
| §Charadrius novaeseelandiae | |
| Auktor | (Gmelin, 1789) |
Chathampipare[2] (Charadrius novaeseelandiae) är enstarkt hotadvadarfågel i familjenpipare. Den förekommer idag naturligt enbart i denyzeeländskaChathamöarna.[3]
Chathampiparen är en rätt satt 20 centimeter lång vadare. Den vuxna fågeln är karakteristiskt mörktecknad, på pannan, ansiktets sidor, strupe och halsband, hanen svart och honan brun. Ovanför pannan syns en vit ring som fortsätter runt huvudet. Hjässa, huvudets baksida och ovansidan är gråbrun medan undersidan är vit. Den orangeröda näbben är svartspetsad och benen är orange. Ungfågeln är vit på huvud och hals med brungrått på hjässa och runt ögat och brun näbb med orange näbbrot. Lätet är ett "kleet", när de hotas snabbt somstrandskator.[1]
Fågeln förekommer idag naturligt endast på önRangatira som ligger i ögruppenChathamöarna utanförNya Zeeland.[3] En popualtion på ön Western Reef hittades 1999 men denna har sedermera försvunnit sedan den sista individen togs omhand 2003. Historiskt var arten vida spridd utmed kusten på åtminstoneSydön, men dog ut där under 1870-talet.[1]
Populationer har även med människans hjälp införts på andra små öar som är fria från invasiva predatorer:Mangere i Chathamöarna samtWaikawa ochMotutapu utanförNordöns kust. Den har även införts tillMotuora iHaurakigolfen utanför Nordön, ön Release Site 4 utanför Sydön samt tillMana näraWellington, men dessa populationer har inte överlevt.[1]
Arten beskrevs 1789 avJohann Friedrich Gmelin underprotonymetCharadrius novae-Seelandiae. Sedermera fördes den till släktetThinornis tillsammans medsvarthuvad strandpipare. Flera genetiska studier har dock visat att dessa båda står relativt nära typarten iCharadrius,större strandpipare.[4][5][6] Tongivande Clements m.fl. implementerade 2023 dessa resultat i sin systematik och inkluderarThinornis iCharadrius.
På Rangatira häckar den vid abrasionsflak och på saltängar, men fåglar som införts på öar utanför Nya Zeelands huvudöar har begagnat en rad olika naturtyper, som både sand-, klipp- och klapperstensstränder samt flodmynningar. Den lever av små kräftdjur, mollusker och andra ryggradslösa djur. Fågeln lägger två till tre ägg i ett bo som placeras under tät vegetation eller ett klippblock, oftast nära strandlinjen. På Rangatira inleds häckningen först när fåglarna är två eller tre år gamla. Den äldsta individ som påträffats var en hane som var 21 år gammal.[1]
Chathampiparen har en mycket liten världspopulation bestående av cirka 170 vuxna individer, men verkar öka i antal. Internationella naturvårdsunionenIUCN kategoriserar arten somstarkt hotad.[1] Ungefär 55 % av beståndet häckar på South East Island och 36 % på Waikawa.[1]
Det vetenskapliga artnamnetnovaeseelandiae syftar på Nya Zeeland.[7]
Wikimedia Commons har media som rörchathampipare.
Wikispecies har information omCharadrius novaeseelandiae.
|