Efter de Gaulles önskan och en folkomröstning infördes den 4 oktober 1958den femte republiken (franska:La Cinquième République)[b], det vill säga dagens franskakonstitution som, till skillnad från 3:e och 4:e republikerna, grundar sig på ett starkt och direktvaltpresidentämbete[c]. de Gaulle blev dess förste president, efter att ha fått hela 78 procent av elektorskollegiets röster i valet den 21 december1958[d]. Han omvaldes med tydlig marginal i Frankrikes första allmänna presidentval motFrançois Mitterrand1965.
Under de Gaulles tid som president kom han - trots inledande löften om motsatsen - att ombesörjaAlgeriets självständighet från Frankrike1962. Som president förespråkade han en interventionistisk ekonomisk politik (dirigisme), beordrade utveckling av franska atom- och vätebomber och blev allmänt känd som försvarare av det franska språket gentemot engelskan (i film, television och till och med trafikflygets radiokommunikation). Han förespråkadeQuébecs oberoende från Kanada med ordenVive le Québec libre vid ett besök iMontréal, vilket vållade en önskan från premiärministerLester Pearson att de Gaulle aldrig skulle återvända till Kanada igen. I syfte att bibehålla Frankrike somEEG:s (nuvarande EU) ledande makt lade han inveto motStorbritanniens ansökan1964 och1967[e]. de Gaulles uttalade vision var ett världsledande europeiskt maktblock. Han lyckades stabilisera sin ställning efter68-händelserna med en förstärkt majoritet i nationalförsamlingen, men avgick1969, vid 78 års ålder, sedan det franska folket i en folkomröstning vänt sig mot ökad decentralisering. I nyvalet vann hans mångårige premiärminister,Georges Pompidou, och den organisatoriska strömning som bär hans namn,gaullisterna, behöll en dominerande ställning i fransk politik under decennier efter hans död. Med undantag för Mitterrand (som utmanade honom ivalet 1965) hade samtliga presidenter fram tills2007 tjänstgjort i de Gaulles regering.
de Gaulle växte upp i ettkatolskt hem och blev officer 1912. Underförsta världskriget sårades han tre gånger i strid och togs somkrigsfånge av tyskarna 1916.[1] Under sin fångenskap genomförde de Gaulle fem misslyckade rymningsförsök, men kvarblev i krigsfångenskap till november 1918. Hemkommen efter kriget deltog han som frivillig i en fransk hjälpkår på polsk sida under det polsk-ryska kriget 1920–1921 underMaxime Weygand. Därefter blev han lärare i krigshistoria vid Saint-Cyr. de Gaulle fortsatte själv samtidigt sina studier och var en tid kommenderad tillPhilippe Pétains stab och hade 1929–1932 särskilda uppdrag i Främre Orienten. Han var 1932–1936 sekreterare i högsta försvarsrådet och blev 1937 överste och chef för ett stridsvagnsregemente i Metz.[2]
de Gaulle hade redan på 1920-talet framträtt som militär författare och med tiden bildat sig en självständig, gentemot arméledningen kritisk uppfattning om det franska försvarets organisation och planläggning. I sin bokVers l’armée de métier som publicerades 1934, angrep han den påMaginotlinjen grundade defensivstrategin. Han föreslog en yrkesarmé, byggd på den moderna krigstekniken. Frankrike måste enligt hans mening skaffa sig ett rörligt, mekaniserat försvar. de Gaulle framlade bland annat vissa klarsynta teorier om pansarvapnet, men lyckades inte vinna gehör. En av de få som insåg betydelsen av de Gaulles idéer var politikernPaul Reynaud. Denne stödde de Gaulle, men utan framgång.[2]
Efter det tyska anfallet på Frankrike10 maj1940 utsågs de Gaulle till regementschef för ett pansarregemente och blev 1 juni 1940 befordrad tillbrigadgeneral (général de brigade à titre temporaire). Han lyckades hindra tyskarnas framryckning på det aktuella frontavsnittet, men detta fick ingen större betydelse. Därefter blev han vid en regeringsombildning utsedd till biträdande försvarsminister, som en motvikt till de krafter som ville söka vapenvila. Hans första uppgift var att åka tillLondon och försäkra att Frankrike skulle fortsätta kriget samt begära att hela detbrittiska flygvapnet skulle hjälpa Frankrike. Denna begäran avslogs då flyget ansågs behövas för att försvara Storbritannien. Då det stod klart attParis skulle falla fick han på konseljpresidentenReynauds uppdrag utreda en flytt av regeringen tillBretagne, där ett brohuvud för vidare motstånd skulle upprättas. Regeringen valde dock att flytta tillBordeaux, varefter de krafter som sökte ett vapenstillestånd tog över initiativet.
Då marskalkPétain begärtvapenstillestånd med tyskarna begav sig de Gaulle med Reynauds tillstånd och ekonomiska stöd till London för att fortsätta motståndet. Den18 juni1940 tog han till orda iBBC:s franskspråkiga sändningar och ställde sig i spetsen för det fria Frankrike och manade sina landsmän att fortsätta kampen: ”Vad som än händer får det franska motståndets låga inte slockna”. Han upprättade en vecka senare organisationenFria Frankrike, som erkändes av Storbritanniens premiärministerChurchill och som fick mer långtskridande befogenheter än exilregeringarna i London, bland annat ställdes franska trupper i England under franskt befäl. Delar av det franska koloniimperiet kom att ansluta sig till de Gaulle, bland andraTchad,Kamerun ochFranska Kongo, som kom att utgöra rekryteringsunderlag för en ny armé.
Den2 augusti 1940 dömde en militärdomstol tillhörandeVichyregimen de Gaulle i sin frånvaro till döden.[3]
Genom sin resoluta hållning och sitt hävdande av Frankrikes intressen, samtde allierades intresse att hindra att Vichyregeringensflotta underställdesTyskland, kom han under långa perioder att motarbetas av Churchill, men hade ofta stöd hos utrikesministerEden och den brittiska opinionen. Amerikanerna kom under hela kriget att negligera och direkt motarbeta de Gaulle och till och med gå så långt att de tillsatte amiralDarlan, en tidigare konseljpresident i Vichyregeringen, som administrativ chef iAlger i november 1942, vilket bland annat medförde att judelagar infördes i det av amerikanska trupper ockuperade Algeriet. I maj 1943 kom de Gaulle till Alger och bildade snart tillsammans med Darlans efterträdare generalGiraudle Comité français de la Libération nationale (CFLN), för att ena det befriade franska imperiet. (CFLN tog i juni 1944 namnetFrankrikes provisoriska regering.)
Genom det starka folkliga stödet och anslutningen av denfranska motståndsrörelsen till organisationen (som då ändrade namn till detkämpande Frankrike), ett skickligt politiskt agerande samt de med tiden betydande truppstyrkor som de Gaulle förfogade över kunde han hålla sig kvar som ledare och ta över den civila kontrollen i det franska imperiet och sedan även i de befriade områdena i Frankrike efterinvasionen i Normandie, vilket var en missräkning för amerikanerna som hade bestämt att Frankrike skulle ställas under amerikansk militärförvaltning. I augusti 1944 kunde han gå nedförChamps-Elysées och motta folkets jubel.
Denfjärde republiken hade en svag presidentmakt. de Gaulle avgick 1946 som regeringschef och bildade partiet RPF,Rassemblement du peuple français (Gaullisterna) med krav på en författningsändring för att stärka presidentens befogenheter. 1953 lämnade de Gaulle partiarbetet för att skriva sina memoarer iColombey-les-Deux-Églises. Åren därefter har han själv kallat för ökenvandringen, åren utan politiskt inflytande.
Både den franska kolonialmaktens nederlag iVietnam vidDien Bien Phu 1954 (varefter detkommunistiskaNordvietnam bildades och den forna kolonialmakten överlät Vietnamfrågan (iSydvietnam) åt amerikanerna) samtSuezkrisen 1956 passerade utan inblandning av de Gaulle.
Det var ett mer geografiskt närliggande problem som orsakade "ett rop på de Gaulle", nämligen situationen i Algeriet (dit fransmännen hade anlänt redan år 1830, långt före Afrikas egentliga kolonisering). Många fransmän hade bosatt sig vid Algeriets kuster och iAtlasbergen. I Frankrike ansågs Algeriet inte ens vara en koloni, utan en autonom del av moderlandet. Men så betraktade inteAlgeriets arabiska och berbiska befolkning saken. Detalgeriska befrielsekriget hade utbrutit redan 1954. Fransmännen var dock optimistiska de första åren, men på våren 1958 drabbades de franska styrkorna av flera bakslag. Nu var "ökenvandringens tid" slut för de Gaulle.
Den nya konstitutionen, den femte franska republiken
I det läget fick de Gaulle utarbeta en ny författning. Denna nya konstitution krävde enfolkomröstning, som hölls den 28 september 1958 och stöddes av drygt trettio miljoner väljare[4] (omkring 80 procent av rösterna). Därmed kundeden Femte franska republiken utropas den 4 oktober 1958. Under en övergångsperiod förblevRené Coty dess president, men presidentval (första omgången) skulle hållas inom kort.
Det första presidentvalets första och enda omgång i den femte republikens historia hölls den 21 december 1958. Charles de Gaulle erhöll hela 78 procent av rösterna och därmed behövdes inte fler valomgångar. Den 8 januari1959 tillträdde de Gaulle somFrankrikes president, den förste av den femte republiken och med särskilda befogenheter att lösa krisen.[f]
Som första åtgärd beslöt de Gaulle att bådedevalvera den franskafrancen med 29 procent och introducerade därefter "nouveau franc" till ett värde av 100 gamla franc, "anciens francs". Samtidigt återinfördes de 1945 avskaffadecentimes (1 franc = 100 centimes). Mot andra valutor förändrades därmed sammantaget växelkursen av franc till 71 gånger av den gamla kursen (underförstått i de nya sedlarna). Detta var ganska typiskt för de Gaulle, samtidigt som han ansåg att den franska konkurrenskraften behövde förstärkas genom devalveringen, ville han likväl undvika att francen skulle behöva nedlåtas till att behöva mätas i sedlar med många nollor, likt hur den italienskaliran var på väg.
Utåt sett gav han bilden av en president som med bestämdhet skulle kämpa för ett franskt Algeriet, men i hemlighet inledde han förhandlingar med den algeriska motståndsrörelsenFLN; i mars 1959 sade han: ”Den franska armén kommer aldrig att lämna detta land och jag kommer aldrig att underhandla med de där figurerna frånKairo ochTunis”.
I svåra lägen kunde han gå emot parlamentets majoritet genom att använda undantagslagar eller utlysafolkomröstningar. En folkomröstning i januari 1961 gav honom fria händer att geAlgeriet självstyre. Algeriet fick sin självständighet trots protester från den franska armén. I april1961 försöktegeneralerna i Algeriet att störta honom, men revolten misslyckades. Under den process som ledde till Algeriets självständighet utsattes de Gaulle för flera mordförsök avOAS.
1965 skickade Frankrike upp ensatellit. Han erkändeFolkrepubliken Kina1964 trots USA:s ogillande. de Gaulle blev omvald som president 1965 efter att ha besegratFrançois Mitterrand. Dengaullistiska utrikespolitiken ville ge Frankrike en position i världen och minska beroendet avStorbritannien ochUSA. För de Gaulle var det tydligt att ett brittiskt medlemskap iEEG skulle hota den fransk-tyska balansen och vid en presskonferens den14 januari1964 lade han in sittveto mot ett brittiskt medlemskap.
Mellan den 30 juni 1965 och den 30 januari 1966 bojkottade de Gaulle och den franska regeringen allt arbete inomEEG-rådet i det som blev känt som dentomma stolens kris. Anledningen var att de Gaulle och den franska regeringen motsatte sig flera förslag som hade lagts fram avEEG-kommissionen om bland annat dengemensamma jordbrukspolitiken och utökad användning avkvalificerad majoritet vid beslutsfattande inom EEG. I slutet av januari 1966 nåddesLuxemburgkompromissen som innebar att medlemsstaterna enades om att alltid sträva efter enhällighet i frågor som ansågs vara av särskilt nationellt intresse.
I enlighet med femte republikens regelverk för presidentval var presidentens valperiod hela 7 år lång (numera nedsatt till 5 år) och sent i november 1965 var det dags för de Gaulle att ställa upp som kandidat för andra gången. Resultatet i första omgången blev:
Då ingen kandidat erhöll 50 procent eller större andel av rösterna, hölls den 19 december 1965 en andra valomgång mellan de två kandidater som erhållit flest röster i första valomgången, det vill säga de Gaulle och Mitterand. Nu vann de Gaulle med 55,2 procent av väljarna (13 083 699 röster) och därmed var han omvald till januari 1973 (och nästa presidentval senhösten 1972)[g].
Andra presidentperioden 1966-1969 (avbruten i förtid)
Frankrike lämnade det militära samarbetet inomNATO1966 och alla amerikanska baser i Frankrike fick stängas.
De omfattande strejkerna ochoroligheterna i maj1968 tog honom på sängen. de Gaulle utlyste därför en folkomröstning den 27 april1969 om ytterligare utökad presidentmakt, men sågs även gälla förtroendet för de Gaulle. Då 52,4 procent röstade nej till ännu större presidentmakt avgick han dagen efter som president i samband med ett lakoniskt hållet tal[h]. Han efterträddes som president avGeorges Pompidou.
Efter sin avgång gjorde de Gaulle ett kritiserat artighetsbesök hos generalFranco i detfascistiskaSpanien. Charles de Gaulle avled den 9 november 1970.
^ Se även[3], under rubriken "Le retour de De Gaulle - La création de la Cinquième République".
^ Se även[4]. Först hölls en folkomröstning om ny konstitution, vilket stöddes av 82,6 procent av de giltiga rösterna den 28 september1958. 5:e republiken trädde i kraft 4 oktober1958. Därefter presidentvalet 21 december1958 där 78 procent gav över 80 000 elektorsröster. Han tillträdde som president 8 januari1959.
^Se även bildtext under de Gaulles porträtt på[5].
.jpg)
_ribbon.svg)
_Chevalier_ribbon.svg)
