| Charles Maurras | |
 | |
| Född | 20 april1868 Martigues,Provence |
|---|---|
| Död | 16 november1952 (84 år) Tours,Indre-et-Loire |
| Nationalitet |  Fransk |
| Yrke/uppdrag | Författare,politiker,journalist |
| Influerad av | Aquino · Barrés · Bonald Chateaubriand · Comte Dante · Maistre · Platon · Taine |
| Influerade | Eliot ·Franco · de Gaulle Maritain · Pinochet · Salazar |
| Politisk rörelse | Action française |
| Utmärkelser | Stol nummer 16 iFranska akademien(1938–1945) |
| Namnteckning |  |
Charles-Marie-Photius Maurras, född20 april1868 iMartigues iProvence, död16 november1952 iTours iIndre-et-Loire, var enfranskförfattare,politiker,poet,journalist ochlitteraturkritiker. Han var den främste ledaren och ideologen bakomAction française, enrojalistisk,nationalistisk ochkontrarevolutionär politisk rörelse i Frankrike.[1]
Maurras växte upp i entraditionalistisk miljö och utbildades vid enkatolsk skola iAix-en-Provence. Som tonåring kom han tillParis, där han medverkade i tidskrifter och rörde sig i litterära miljöer. Omkring sekelskiftet tog han starka intryck avMaurice Barrès nationalistiska tänkande, och började utveckla en anti-romantisk ochpositivistisk filosofi.[1] Politiskt såg hanmonarkin och denkatolska kyrkan som grundprinciper för samhällets ordning, och ställde dessa i skarp motsättning till dem han betraktade som västerlandets fiender:republikaner,socialister,frimurare,protestanter,judar ochdemokratiskt sinnade katoliker.[2]
Maurras började engagera sig politiskt i samband medDreyfusaffären, först iLigue de la patrie française. Han anslöt sig 1899 till den nationalistiska rörelsen Action française och grundade samma år dess tidning, som han redigerade tillsammans medLéon Daudet. I denna roll kom Maurras att bli rörelsens främste ideolog, och utövade ett stort inflytande över de intellektuella och politiska miljöerna i Frankrike.[2] Under och efterförsta världskriget intog han en starkt anti-tysk hållning, och kritiserade bland annatVersaillesfördraget för att inte ställa tillräckligt hårda krav på Tyskland.[1]
Då Maurras i sina skrifter ofta manade tillpolitiskt våld ställdes han flera gånger inför rätta, däribland då han 1936 dömdes till fängelse för att ha mordhotat den socialistiske premiärministernLéon Blum.[2] År 1938 blev han invald iFranska akademien på stol nummer 16.[1]
Under 1930-talet uttryckte Maurras beundran förfascistiska ledare, somMussolini iItalien ochFranco iSpanien. I linje med sina anti-tyska åsikter förhöll han sig dock betydligt mer kallsinnigt tillHitler ochnazismen, men kom likväl att stödjaMünchenöverenskommelsen 1938 och motsatte sig krig motNazityskland, då han betraktadeSovjetunionen ochkommunismen som ett större hot.[1]
Underandra världskriget gav han sitt stöd till den protyskaVichyregimen under marskalkPhilippe Pétain.[1] Han försvarade regimens antisemitiska lagstiftning, samt fick stöd från ockupationsmakten att fortsätta utgivningen avAction Françaises tidskrift, där han förordade attmotståndsrörelsens medlemmar skulle avrättas.[2]
Efter befrielsen arresterades Maurras i september 1944, och åtalades förhögförräderi. Han dömdes i januari 1945 tilllivstids fängelse samt förlust av sina politiska, medborgerliga och professionella rättigheter. Efter att först ha suttit fängslad iRiom ochClairvaux omvandlades straffet i april 1952 tillhusarrest. Han förflyttades då till en klinik utanför Tours, där han avled i november samma år.[2]
Maurras kallade själv sin politiska filosofi förnationalisme intégral (”integral nationalism”), enligt vilken nationen är till det högsta värdet av alla. Allt vad en integral nationalist gör måste vara relaterat till det nationella intresset. För Maurras var det nationella intresset i det franska fallet relaterat till anti-individualism, anti-liberalism ochantisemitism. Enligt Maurras äger den nationella,kollektiva personligheten en högre form avsanning, individualitet och frihet, än de mänskliga personligheterna. I den nationalism som utvecklades inom Action française är nationerna heller inte några jämlika personligheter, utan involverade enhierarkisk syn på tillvaron. Nationen relateras också, tydligare än tidigare, till enetnisk definition – den franska nationen blir uttrycket för "franskhet" ikultur,språk ochfolksjäl.
Synen på nationen som en kollektiv personlighet var alltså produkten av dennationalromantiska filosofin, men de mera extremanationalisterna i slutet av 1800-talet inordnade denna föreställning i en syn pånationen som en biologisk organism, som strävar efter inre integration av sina delar. Mot slutet av 1800-talet uppträder alltså en integrativ nationalism som hyllar organisk integration, den nationella enheten som ett högre mål än alla andra.
Starkt relaterat till uppfattningen om nationen som en högre form av kollektiv livsform, som en exklusivt etnisk identitet och som en naturlig organism i kamp för tillvaron, är inspirationen frånNietzsche. Att stå högre än andra nationer är att vilja mer än andra, och att uttrycka nationell viljekraft blir inte ett medel, utan ett mål i sig.
Action française var starkt antitysk. Sålunda var inteArthur de Gobineau deras inspirationskälla. IFrankrike var den integrativa nationalismen en separat politisk rörelse, som inte bör sammanblandas mednazism. Reidar Larsson menar att deras nationalism, trots dess tydliga antisemitiska drag, inte var grundad på någonrasteori. Statsnationalisterna, som de också kallas, ville ha en stark ochauktoritär statsmakt, men förespråkade inte entotalitär diktatur under en enskild ledare. En viktig tanke var att avgränsa den centrala statsmakten just till maktfunktionerna. Återstoden skulle överlåtas till självstyrande provinser och tillkorporationer, yrkesorganisationer, sammanbildningar avfackförbund och arbetsgivarorganisationer tillhörande samma yrke.
Maurras såg de antikaromarna som Frankrikes sanna föregångare. Dessa hade gett fransmännen deras språk, deras religion och många av deras traditioner. Under mellankrigstiden gick visserligen de italienskafascisterna i spetsen för romantiserandet avImperium Romanum, men Rom hade sina beundrare även hos den franska högern, exempelvis iNuma Denis Fustel de Coulanges. Maurras förklarade av hela sitt hjärta att han var romare.[3]
Wikimedia Commons har media som rörCharles Maurras.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
