Centralafrikanska republiken[1] (franska:République centrafricaine;sango:Ködörösêse tî Bêafrîka), ibland förkortatCAR,[7] är enrepublik icentrala Afrika, strax norr omekvatorn. Landet gränsar tillTchad i norr,Sudan ochSydsudan i nordost,Kongo-Kinshasa ochKongo-Brazzaville i söder och tillKamerun i väst. Landet har en yta på omkring 623 000 km² och har cirka 4,7 miljoner invånare (2020). Huvudstad ärBangui med 568 500 invånare (2010).[8] Centralafrikanska republiken saknarkust.
Landet består mestadels av kuperat platåland, med ett flertal floder som översvämmas under regnperioden. Klimatet är etttropisktregnskogs- ochsavannklimat. Det är ett av Afrikas minst utvecklade länder, och hade år 1995 enBNP per invånare på 340 amerikanska dollar. Stora delar av befolkningen är sysselsatt inomjordbruk som framför allt ärsjälvhushållningsjordbruk.[9]
Under 1990-talet gjorde delar av försvarsmakten flera gånger uppror, och en panafrikansk fredsstyrka sattes in 1997 för att övervaka vapenvilan.[9] Läget har dock fortsatt varit oroligt och explosivt, med ett flertal rebellgrupper som strider inbördes om landets rika naturtillgångar. Många i befolkningen lever på svältgränsen och situationen beskrevs 2019 som den näst största pågående humanitära katastrofen i världen efter den iSomalia.[10]
Den tidigarefranska koloninOubangui-Chari ingick under åren 1946–58 iFranska unionen. Året därpå, 1959, fick området inre självstyre som autonom republik inom Franska samväldet, med namnet Centralafrikanska republiken. Landet blev självständigt 13 augusti 1960.[8]
Under några år i slutet av 1970-talet kallades landet förkejsardöme sedanJean-Bédel Bokassa utropat sig till kejsare. Från självständigheten fram till tidigt 1990-tal kom landet att styras av olika franskstöddaautokrater från södra delen av landet. Detta mönster bröts när de första flerpartivalen ägde rum 1993, då den förste ledaren från norr,Ange-Félix Patassé kom till makten. Därefter följde ett årtionde av etniska spänningar och politisk instabilitet, inklusive ett myteri inom armén 1996–1997 och en misslyckadmilitärkupp i maj 2001 som slogs ned med hjälp frånLibyen. Ytterligare stridigheter blossade upp i november samma år då arméns ledare,François Bozizé, avskedades. Bozizé lyckades samla styrkor till ett uppror och intog huvudstaden nästintill utan motstånd och i mars 2003 hade de erövrat makten i landet. Den sittande presidenten Patassé var utomlands vid tiden för kuppen och lever fortfarande i exil. Strax efter attFrançois Bozizé tagit makten 2003 ogiltigförklarades den 109-hövdade Nationalförsamlingen, som utsetts med direktval vart femte år. Den nye statschefen menade dock att detta endast var ett tillfälligt avbräck i demokratin. För att hålla skenet uppe skapades en temporär ersättning i form av ett nationellt övergångsråd som höll sitt första möte i juli 2003 och därefter skulle konferera var tredje månad. I grunden var detta endast en rådgivande instans, även om det också inberäknade regeringsmedlemmar. I övrigt deltog 12 oppositionspolitiker och 17 representanter från provinserna, poliser och militära representanter, samt representanter från det civila samhället – såsom sex fackförbund och tre religiösa ledare. Rådet leddes av Nicolas Tiangaye, en framstående förkämpe för mänskliga rättigheter.
Eftersom 1995 års konstitution ogiltigförklarats i samband med kuppen, kom övergångsrådets främsta uppgift att bli att utforma av en ny sådan. Efter en utdragen kamp mellan Övergångsrådet och presidenten tvingades slutligen den senare att ratificera de tillägg som Övergångsrådet föreslagit, mycket tack vare påtryckningar från FN och Frankrikes regering. Tilläggen inkluderade exempelvis en förkortning av presidentens mandatperiod, från sex till fem år, med möjlighet till ett omval. Dessutom stärktes premiärministerns och Nationalförsamlingens makt, samtidigt som avgiften för kandidatur i president- och parlamentsval sänktes.
Trots Bozizés löften om att regera endast under en övergångsperiod deltog han i det presidentval som ägde rum i mars och maj 2005. Hans seger fick ytterligare styrka genom det legislativa val som samtidigt ägde rum, i vilket den Bozizétrogna koalitionen Convergence Kwa Na Kwa vann de flesta platserna i Nationalförsamlingen. I den nya regeringsbildningen i juli 2005 bevisades åter hur nordliga stammar flyttar fram sina positioner.[källa behövs]
I mars 2013 tog rebellalliansenSéléka makten i landet och i januari 2014 avsattes den och ersattes av en övergångsregering. President- och parlamentsval hölls i början av 2016 vilka ledde till attFaustin-Archange Touadéra valdes till president och till att ett nytt parlament och en ny regering utsågs. I syfte att bistå regeringen harFN en fredsbevarande mission,MINUSCA, på plats i Centralafrikanska republiken.[11]
Centralafrikanska republiken är eninlandsstat medtropiskt klimat i gränszonen mellansavann ochregnskog. Landet utgörs till största delen av en savanntäckt högplatå, en berggrundströskel på 600–900 meter över havet, mellan Kongo- och Tchadbäckenen. Denna platå utgör vattendelare mellan tre av Afrikas största vattensystem:Kongofloden,Tchadsjön ochNilen. Landet avvattnar mot norr avCharifloden med sina bifloder, och mot söder av gränsflodenUbangifloden som är en biflod tillKongofloden och en viktig kommunikationsled tillBrazzaville. Högplatån omges av höjder, bland annatBongomassivet i nordöst, som når 1 400 meter över havet. I öster finns stäpp och i söder regnskog vid gränsfloden Oubangui. Jordmånen består mestadels av rödlerjord ochlaterit.[12][13]
Klimatet ärtropiskt med varma, torra vintrar och mildare, regniga somrar. Nederbördsmaximum sker i perioden april till oktober, medan perioden november till februari/mars är nederbördsfattig. Områdena längst i norr är torrare än de längre söderut och påverkas ibland även av den torra, dammiga vindenharmattan.[2][14]
Årsnederbörden varierar mellan 1 200 och 1 800 mm, i norr ibland under 1 000 mm. Medeltemperaturen för året ligger mellan 24 °C och 27 °C, med liten skillnad mellan varmaste och kallaste månad.[14]Översvämningar är vanliga.[2]
Större delen av landet täcks avsavann. Längs floderna växergalleriskog och i söder växerregnskog. Det finns omkring 200 däggdjursarter, 800 fågelarter och 130 kräldjursarter i landet.[15]
Centralafrikanska republiken är formellt byggd på ett system med en stark, verkställandestatschef även om ett separatpremiärministerämbete finns. En ny konstitution antogs genom en folkomröstning 5 december 2004 och 13 mars 2005 hölls nyval tillNationalförsamlingen. Enligt konstitutionen ändrades statsskicket frånpresidentialism till ensemi-presidentiell republik med en regering ansvarig till den lagstiftande församlingen, och presidentposten begränsades till två mandatperioder.[16] Den nyvalda Nationalförsamlingen röstade igenom en lag som gav presidenten möjlighet att styra genom dekret, vilket kan sägs vara en tillbakagång från den ökade makt som tilldelades parlamentet i konstitutionen. Möjligheten att styra genom dekret röstades fram i syfte att påskynda genomförandet av ekonomiska reformer.
Sedan kuppen 24 mars 2013 då rebellrörelsenSeleka tog makten, styrs landet genom enövergångsregering.[2] Nationalförsamlingen löstes upp enligt ett avtal mellan rebellerna och regeringen i januari 2013, som också innebar att en enhetsregering bildades.[17][18] Två dagar efter kuppen avskaffades konstitutionen.[19]
Centralafrikanska republiken är indelad i tjugoprefekturer (préfectures). Prefekturerna är i sin tur indelade i 84underprefekturer (sous-préfectures). Underprefekturerna är indelade ikommuner (communes), 179 totalt (2017), som vidare är indelade i byar (villages) och stadsenheter (quartiers).[20][21][22]
Hinder för landets ekonomiska utveckling är ett dåligt transportnät, dåligt utbildad arbetskraft och en misslyckad ekonomisk politik. Inkomstskillnaderna mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare är mycket stor. Ekonomisk hjälp från Frankrike och det internationella samfundet kan bara delvis lindra mänskliga behov. Valutan i Centralafrikanska republiken ärCFA-franc (XAF) ochbitcoin (BTC/XBT). CFA-franc är en gemensam valuta för flera av de tidigare länderna iFranska Ekvatorialafrika ochFranska Västafrika; dess växelkurs är låst moteuro. I april 2022 beslutade en enig nationalförsamling att införa även bitcoin som lagligt betalningsmedel och att legalisera användandet avkryptovalutor[6]. Lagen signerades av president Faustin-Archange Touaderas den 26 april 2022. Presidentens stabschef Obed Namsio beskrev beslutet som "a decisive step toward opening up new opportunities for our country"[6].
Jordbruk och skogsbruk är huvudnäringarna i Centralafrikanska republikens ekonomi, och dessa står för hälften avBNP. Majoriteten av befolkningen lever av hackjordbruk (kassava,majs m.m.) isjälvhushåll. För export odlaskaffe ochbomull.[13]
Ungefär 3 procent av befolkningen hade tillgång till elektricitet år 2019. Ungefär 50 procent av elektriciteten producerades med hjälp av fossila bränslen år 2016. Resterande andel producerades med hjälp av vattenkraft, med undantag för en liten andel som producerades med hjälp av andra förnybara energikällor.[25]
Folkmängden var vid folkräkningen 2024 nästan 6,5 miljoner,[3] och den årliga befolkningstillväxten uppskattades år 2012 till 2,142 %.[2]
Födelse- och dödstalen var år 2005 höga, 34 respektive 19 promille, vilket gav en ung befolkning: 42 % var då under 15 år, och bara 4,2 % var 65 eller äldre. Den genomsnittliga livslängden var år 2005 41 år för kvinnor och 40 år för män.[26]
Större delen av befolkningen lever i de södra och västra delarna av landet, medan det är mer glest befolkat i öst.[13][26] Största stad var enligt uppgifter från år 2024 huvudstadenBangui med 1,5 miljoner invånare. Samma år beräknades 43,7 % av landets befolkning bo i städer.[3][27]
Befolkningen är mycket blandad och består av ett flertal etniska grupper med, ibland, mycket olika språk, kultur och samhällsformer. De största folkgrupperna ärbaya (33 %), som lever i landets västra del, ochbanda (27 %), som lever i de centrala delarna. I sydost leverazande ochnzakara, och i norr olika muslimska folk, bland annatsara (10 %) ochrunga.Ngbandi, en grupp fiskar- och handelsfolk, som bland annat innefattarsango, lever längs Oubanguifloden i söder.[26] Övriga större folkgrupper ärmandjia 13 %,mboum 7 %,m'baka 4 % ochyakoma 4 %[2]
Cirka 35 % av befolkningen tillhör traditionella, lokala religioner. Omkring 50 % är kristna, och av dessa är omkring 25 % medlemmar avkatolska kyrkan och 25 %protestanter.Animistiska trosuppfattningar och seder påverkar i hög utsträckning utövandet av kristendomen. Cirka 15 % ärmuslimer,[2] framför allt i norr.[13]
Ett stort hälsoproblem äraids. År 2009 var 4,7 % av den vuxna befolkningen smittad.[2] Andelen smittade hade dock sjunkit till år 2020 och uppskattades då till 2,9 %, totalt 88 000 personer. Antalet dödsfall det året beräknades till 3200.[25]
I landet utkommer fem dagstidningar samt elva tidningar och tidskrifter som kommer varje vecka eller mer sällan. Så gott som all pressverksamhet är koncentrerad till Bangui. Tidningarna, som alla är privata, kan fritt kritisera regeringen, men på grund av de höga priserna och landets utbredda analfabetism har de mycket liten upplaga och därmed litet inflytande.[29]
Det statliga bolagetRadiodiffusion-télévision Centrafrique, grundat 1958, sänder radioprogram på franska och sango. TV-sändningar inleddes 1983. Landet har också några lokala radiostationer, en station som drivs av FN, en som drivs av katolska kyrkan och en kommersiell radiostation.[29]
Pygméfolken i landets södra delar (aka, efé, ba-bénzéle m.fl.) sjunger en musik med särpräglad och rik polyfoni ackompanjerad av enkla flöjter, som väckt uppmärksamhet genom flera skivutgivningar.[30][31][32] Övriga folkgruppers traditionella vokalmusik är oftast enstämmig, medan den instrumentala musiken präglas av polyfoni och polyrytmik. Vanliga instrument är olikaxylofoner,tumpianon,harpor,rytminstrument samtflöjter och horn av trä.[30][33]
