| Carl Einstein | |
 Anita Rée:Porträtt av Carl Einstein, olja på duk, före 1921. | |
| Pseudonym | Savine Ree Urian |
|---|---|
| Född | 26 april1885 Neuwied |
| Död | 5 juli1940 (55 år) Boeil-Bezing,Frankrike |
| Yrke | författare ·konsthistoriker |
| Nationalitet |  Kejsardömet Tyskland Weimarrepubliken Nazityskland |
| Språk | Tyska |
| Verksam | 1908–1940 |
| Debutverk | Bebuquin oder die Dilettanten des Wunders, roman (1912)(tyska)[1] |
| Make/maka | Maria Ramm (1913–1923) Lyda Guévrékian (1932–1940) |
| Barn | Nina Einstein-Auproux (1915–1986) |
| Influenser | Immanuel Kant ·Wilhelm Worringer |
| Influerade | Gerhard Rühm |
| Webbplats | (tyska) /(franska)carleinstein.org |
Carl Einstein, förnamnet ursprungligen stavatKarl, född26 april1885 iNeuwied, död5 juli1940 vidPau i franskaPyrenéerna nära spanska gränsen, var entyskkonsthistoriker, skönlitterärförfattare ochanarkist. Carl Einsteins litteraturhistoriska betydelse vilar främst på romanenBebuquin, betraktad som ett tidigt uttryck för den tyskaexpressionismen men också som ett verk som pekade fram motdadaismen.
Carl Einstein växte upp iKarlsruhe. Han var Sophie och Daniel Einsteins andra barn, ett år yngre än sin syster Hedwig som senare gjorde sig känd som konsertpianist och gifte sig med skulptörenBenno Elkan. I Karlsruhe gick Carl Einstein på det språkinriktade, humanistiskaGroßherzogliches Gymnasium, nuvarande Bismarck-Gymnasium, åren 1894–1903. Efter avlagd studentexamen och ett avbrutet försök att bli banktjänsteman slog han sig ner iBerlin. De närmaste åren fram till 1908 var han inskriven vidHumboldt-Universität zu Berlin. Sina studier finansierade han genom att arbeta vid sidan om. Carl Einstein lästefilosofi,konsthistoria,historia ochklassisk filologi. Till föreläsarna hördeGeorg Simmel,Heinrich Wölfflin,Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff ochKurt Breysig. Han deltog iAlois Riehls seminarier kring såvälSchopenhauers filosofi somKantsProlegomena till varje framtida metafysik.
Under studietiden lärde han känna den något äldre blivande författarenLudwig Rubiner, då känd för sinanarkistiska hållning. De två skulle senare dela rum några månader iParis 1912. Einstein hade gjort ett kortare uppehåll i Paris redan 1907 och då bekantat sig medkubism genom bildkonstnärer somGeorge Braque,Pablo Picasso ochJuan Gris.
Carl Einstein var gift två gånger. Första gången var med översättaren Maria Ramm åren 1913–1923, de fick en dotter tillsammans, Nina Einstein-Auproux (1915–1986). Andra gången var med Lyda Guévrékian åren 1932–1940.
Då striderna började blossa upp underförsta världskriget tog Carl Einstein i likhet med många intellektuella generationskamrater, till exempelReinhard Sorge,Walter Hasenclever ochGuillaume Apollinaire, värvning somfrivilligsoldat. Han stationerades somunderofficer förreservtrupper iNeubreisach i norraElsass på gränsen till Frankrike. Efter publiceringen av hans konsthistoriska studieNegerplastik hösten 1915 förflyttades han till civiltjänstgöring inom det avTyska kejsardömet erövradegeneralguvernementetBrysselskoloniala förvaltning. Detta innebar att han fick arbeta i det bibliotek som tillhördeMusée du Congo Belge, nuvarandeKungliga Centralafrikanska museet, ettetnografiskt,naturhistoriskt och historiskt museum iTervuren, då främst inriktat påBelgiska Kongo (nuvarandeKongo-Kinshasa). Vid denna tidpunkt lärde han känna det tyska författarparetThea ochCarl Sternheim. I deras hemClairecolline iLa Hulpe träffade han ävenGottfried Benn, stationerad i Bryssel som militärläkare,Friedrich Eisenlohr ochOtto Flake. Tillsammans med den 13 år äldre "röda grevinnan" Aga vom Hagen (1872–1949), som sedan krigsutbrottet ett par år tidigare frivilligt tjänstgjort inom sjukvårdstrupperna vid fronten, inledde Carl Einstein här ett "konkubinat" eller kärleksförhållande som finns förevigat i Sternheims berättelseUlrike.[2] Paret fortsatte leva ihop efter kriget i Berlin fram till slutet av 1922,[3] då Carl Einstein gick in i ett stormigt och kortvarigt förhållande med den kvinnliga arkitekten Tony Simon-Wolfskehl (1893–1991).
Sommaren 1936 dåspanska inbördeskriget bröt ut, begav sig Carl Einstein från Paris där han bott i många år tillBarcelona. Genom förmedling av den internationellasyndikalistiska arbetarassociationenIAA blev han där medlem av de kämpande lokala organisationernaConfederación Nacional del Trabajo ochFederación Anarquista Ibérica (CNT-FAI). Somtécnico de guerra var han aktiv inomDurrutibrigadens internationella grupp påAragonienfronten i nordöstra Spanien. 22 november 1936 sände CNT-FAI hans begravningstal över den stupade Durruti i radio.[4] Efter nederlaget i början av 1939 återvände Carl Einstein till Frankrike.
Vidandra världskrigets utbrott befann sig Carl Einstein i Paris. Underslaget om Frankrike påföljande vår internerades han i egenskap av tysk medborgare i ett fångläger utanförBordeaux. Han släpptes fri av de franska myndigheterna efter vapenstilleståndet och Nazitysklands seger i slutet av juni. Ett par veckor senare valde han att begåsjälvmord genom att hoppa från en bro över flodenGave de Pau. Han är begravd på kyrkogården i närliggandeBoeil-Bezing i södra Frankrike. En gata är uppkallad efter honom i byn.
RomanenBebuquin oder die Dilettanten des Wunders, tillägnad den franske författarenAndré Gide, skrevs åren 1906–1909. De fyra första kapitlen trycktes redan 1907 iFranz Bleis tidskriftDie Opale under titelnHerr Giorgio Bebuquin, men det dröjde till 1912 innan den publicerades löpande, från juli till oktober, i den kulturella veckotidskriftenDie Aktion.[5] Tidskriften utgav sedan romanen i sin helhet mot slutet av samma år. Carl Einstein förblev därefter en stadig medarbetare. 1912 började han även redigera en tidskrift på egen hand. Den utkom var fjortonde dag och hetteNeue Blätter, ägnad såväl ung tyskspråkig skönlitteratur och essäistik som översättningar och introduktioner av utländska författare. I sitt konsthistoriska arbeteNegerplastik undersökte han afrikanska skulpturer i deras egenskap av konstföremål, utan derasetnocentriska innebörder men i ljuset av nyblivenkubistisk teoribildning. Verket bidrog tillprimitivismen som konstriktning. Efter första världskriget och återkomsten till Berlin, redigerade Carl Einstein tillsammans med bildkonstnärenGeorge Grosz nummer 3 till 6 av det dadaistiska och politiska satirmagasinetDer blutige Ernst. Tillsammans med sin förläggare Ernst Rowohlt dömdes han i oktober 1922 förhädelse till dagsböter efter utgivningen av dramatDie schlimme Botschaft. Han togs senare med på en lista över förbjudna författare under den tyskanationalsocialismens korta era.[6] Detta innebar attReichsschrifttumskammer, den likriktande riksorganisationen för författare under ledning avReichskulturkammer, gav honom yrkesförbud i Tredje riket med början 1933. Hans verk förbjöds och boktitlar avlägsnades ur boklådor och offentliga bibliotek. I "brända böckers bibliotek", det vill säga böckerna som brändes under de offentligabokbålen 1933, finnsEuropa-Almanach upptecknad, en bok som han hade utgivit tillsammans med Paul Westheim 1925.[7] Den 8 juli 1937 beslagtogPropagandaministeriet även ett exemplar av hansmonografi om bildkonstnärenMoïse Kisling på ett museum, Schlesisches Museum der Bildenden Künste iBreslau. Innan exemplaret utplånades användes det som utställningsföremål i en av glasmontrarna på den avsiktligt nedsättande smädeutställningenEntartete Kunst iMünchensHofgartenarkad 19 juli–30 november 1937.[8]
I exil skrev Carl Einstein tillsammans med den franske regissörenJean Renoir manuset till filmenToni (1935).[9]
Inga av Carl Einsteins verk är översatta till svenska (2021).
|
