Byggnadsminnen är kulturhistoriskt värdefulla byggnader, miljöer och anläggningar iSverige vilka byggnadsminnesförklarats enligt bestämmelser ikulturmiljölagen. Det betraktas vanligen som det starkastekulturhistoriska skyddetbebyggelse i Sverige kan åtnjuta.
För att klargöra skyddet fastställs skyddsbestämmelser eller skyddsföreskrifter för varje byggnadsminne.
Byggnadsminnen har stor spännvidd i tid och rum och kan vara allt från en medeltidaborg till enbiograf från 1950-talet. En byggnadsminnesförklaring innebär, att byggnaden måste bevaras för all framtid. Byggnaden får inte förvanskas, byggas om, eller rivas. Ävenparker,trädgårdar eller andra anläggningar av kulturhistoriskt värde kan få skydd. Över 2 000 anläggningar och miljöer är skyddade som byggnadsminnen. En förteckning finns iRiksantikvarieämbetets bebyggelseregister.[1]
Det statliga skyddet för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse kan härledas ända tillbaka till 1666 års ”Placat och Påbudh om Gamle Monumenter och Antiquiteter i Rijket”. Vården av kronans byggnader utvidgades och förbättrades efterhand genom tillsättandet av hovarkitekter. Ett viktigt steg togs 1697, dåNicodemus Tessin d. y. utnämndes till överintendent över alla kungliga "Slott, Huus, Trägår- dar och Byggnader"[2]. Den moderna lagstiftningen inleddes genom 1942 års lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader, följd av 1960 års lag om byggnadsminnen.
Syftet med byggnadsminnen var och är att bevara spår av historien som har betydelse för förståelsen av dagens och morgondagens samhälle och att garantera människors tillgång till kulturarvet. Byggnadsminnen berättar om historiska skeenden och hur samhället över tid förändrats. Berättelserna rymmer även specifika händelser och enskilda personers historia.
Det finns numera två typer av byggnadsminnen, enskilda byggnadsminnen och statliga byggnadsminnen. Före 1989 kallades ett statligt byggnadsminne för "byggnadsminnesmärke".
Beträffande kyrkobyggnader, sekyrkligt kulturminne.
Länsstyrelserna har möjlighet att genomkulturmiljölagen byggnadsminnesförklara sådana byggnader och anläggningar som "har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde eller som ingår i ett bebyggelseområde med ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde". Det kan gälla såvälbostadshus somindustrianläggningar, parker ochbroar.
Vem som helst kan väcka fråga hos länsstyrelserna om att en byggnad eller anläggning ska byggnadsminnesförklaras. Länsstyrelsen har även möjligheten att på eget initiativ väcka fråga om byggnadsminnesförklaring. Länsstyrelserna har tillsynsansvar över byggnadsminnen och prövar frågor om tillstånd till åtgärder som strider mot skyddsbestämmelserna. Den som äger ett byggnadsminne har möjlighet att söka bidrag för de antikvariska överkostnader som kan uppstå vid till exempel restaurering.
Regeringen beslutar om enstatlig byggnad eller anläggning ska bli statligt byggnadsminne.Riksantikvarieämbetet lämnar förslag på nya statliga byggnadsminnen och ansvarar för tillsynen över dem. De statliga byggnadsminnena berättar viktiga delar av Sveriges och den statliga förvaltningens historia. De måste ägas direkt av staten, och därför ingår inte fastigheter ägda av statliga bolag. Efter att ett antal affärsverk (Vattenfall, Televerket och SJ) bolagiserats har antalet statliga byggnadsminnen därmed minskat. 1993 avvecklades myndigheten Byggnadsstyrelsen, ägare av en mängd statliga kulturfastigheter. Det statliga bolaget Vasakronan tog över en stor del av beståndet och då minskade också antalet statliga byggnadsminnen.
Det finns omkring 265 statliga byggnadsminnen i form av exempelvis regerings- ochdomstolsbyggnader, försvarsanläggningar, broar,kungliga slott och fyrar.
Exempel på statliga byggnadsminnen:
Spännvidden är stor och byggnadernas ålder har inte alltid betydelse. En byggnad från 1950-talet kan bli byggnadsminne medan byggnader från 1600-talet står utan skydd.
| |||||||||||||
_monument_sign_Sweden.JPG)