Bunraku (文楽,Bunraku?) är en form av klassiskjapanskdockteaterkonst som introducerades iOsaka1684. Bunraku kallas även betecknande förNingyō jōruri (人形浄瑠璃).Ningyō (人形) är det japanska ordet för docka.Jōruri (浄瑠璃) står för kombinationen av en recitatör,Tayū (太夫) och enshamisen-spelare. Här är rollerna besatta medmarionetter i naturlig storlek, som manipuleras fullt synligt[1]. Bunraku är skriventeater, som håller sig strikt till manus i motsats tillkabuki, där skådespelarnas egna tillägg och hyss är en del av föreställningen. Bunrakuns mest uppburne pjäsförfattare ärChikamatsu Monzaemon.
Tayū (太夫) berättar handlingen under styckets förlopp lätt melodiskt med kraftig stämma.Själva bunrakuföreställningen tolkas av denne endarecitatör, som sjunger alla rollerna och tre manipulatörer för varje marionnett. Dessa "osynliga" dockspelare kan ses av publiken, men de är diskret svartklädda, ofta med huvudmask. De har individuella benämningar, men kallas ibland och gärna i överförd bemärkels förkuromaku (svart gardin), "en som drar i trådarna bakom kulisserna".
Manipulatörerna upprätthåller enhierarki, som graderas efter deras insikt i bunraku-konsten. Således sköter den mest erfarne (med minst tjugo år i yrket) huvudet och den högra armen, nummer två den vänstra armen och den siste (novisen) fötterna. För att kunna skötas, är marionnetten försedd med kontroller eller stänger på dess olika delar.
För att manipulera marionnetten mera otvunget, flyttar sig manipulatörerna ikathakali-position, med benen halvt böjda. Det krävs alltså att denne ägnar sig åt en mängd fysiska övningar och uppmjukningar, innan han blir så vig som möjligt.Dockspelarna använder antingen åtbördsteknikernafuri, tämligen realistisk, ellerkata, eftertrycklig stilisering, allt efter det eftersträvade känslouttrycket.
