Slavarbetare på Buchenwalds koncentrationsläger. (ÖverlevarenElie Wiesel är den sjunde från vänster på andra raden)SenatorAlben W. Barkley, medlem i undersökningskommittén för naziförbrytelser skapar sig själv en bild av situationen i Buchenwald, 24 april 1945.
Buchenwald var ettnazitysktkoncentrationsläger påEttersberg, cirka 7 kilometer nordväst om stadenWeimar i nuvarandeThüringen. Koncentrationslägret var ett av de största och inrättades av den tyska regeringen 1937.Krigsförbrytelser ochbrott mot mänskligheten förekom i lägret såsom bland annat experiment medtyfusvaccin, vilket dödade minst 154 personer, och korsfästning av två präster. Totalt 56 545 fångar dog i lägret.
Koncentrationslägret Buchenwald var uppdelat i tre separata områden och hade också över hundra permanenta arbetsavdelningar och underläger i centrala och västra Tyskland fram till krigsslutet.[1]
Underandra världskriget hölls där mer än 248 000 fångar. Sammanlagt 56 500 människor avrättades eller avled i lägret till följd av sjukdomar, undernäring, hårt arbete ochnazimedicinska experiment. Det var tekniskt sett inte ett utrotningsläger; där fanns ingengaskammare som i andra läger, men 24 procent av fångarna dog. Det låg flera fabriker på området, i vilka fångarna arbetade 12-timmarsskift. Medicinska experiment utfördes också på fångarna. Bland fångarna fanns bland annat danska och norska motståndsmän, somFolke Bernadotte försökte få fria.
För vård fördes fångarna till en särskild läkarmottagning, som också användes för avrättningar. Lägerpersonal var då utklädd till vårdpersonal, som ställde upp fångar för att "vägas och mätas"; men på andra sidan väggen bakom längdmätaren stod en bödel och sköt ett dödande nackskott. Denna läkarmottagning låg i nästan direkt anslutning till krematoriet.
I maj 1941 öppnades en biograf i Buchenwald. Det fanns också en viss, men högst begränsad, tillgång till böcker och tidningar i lägret. Bland de tillåtna tidningarna fannsVölkischer Beobachter, de lokala nazistbladen och tidningar från fångarnas hemkommuner.[2]
I Buchenwald drevSS från 1944 enlägerbordell med polska kvinnor speciellt för denukrainska vaktpersonal som arbetade under SS:s befäl.[3]
Den 24 augusti 1944 blev Buchenwald bombat avamerikanerna. Ungefär fyrahundra fångar dödades, bland annat den italienska prinsessanMafalda av Savojen.
Lägret var det andra som befriades avamerikanska trupper, den11 april1945. Det fortsatte därefter att användas fram till1949 av den sovjetiska ockupationsmakten för förvaring avpolitiskt oliktänkande. Det var då känt som Specialläger nummer två (Специальный лагерь № 2). Under den perioden dog cirka 7 000 personer i lägret.
VidBuchenwaldrättegången 1947 blev trettio SS-förövare i Buchenwald ställda inför enamerikansk militärtribunal, bland annat högre SS- och polisledare Josias Erbprinz zu Waldeck und Pyrmont, som ledde SS-distriktet där Buchenwald låg, och många av de läkare som ansvarade för nazisternas människoexperiment. Nästan alla anklagade dömdes och 22 dömdes till döden. Endast nio dödsdomar verkställdes dock, och i mitten av 1950-talet hade alla förövare släppts fria utomIlse Koch. Ytterligare förövare ställdes inför tyska domstolar under 1960-talet.[4]
Idag är stora delar av lägret rivna men tyska staten har etablerat en så kalladGedenkstätte och restaurerat lägret för eftervärldens behov av påminnelse. I den stora förvaltningsbyggnaden finns numera stora öppna arkiv och bibliotek. Historiker och arkeologer har återkonstruerat fångbaracker genom att sammanfoga material från flera baracker.
"Sjukhuset" står kvar som ett närmast orubbat monument över den verksamhet som bedrevs i dessa lokaler: Transportbanan från inleverans av döda passerade experimentrummen och den centralt placerade obduktionssalen och avslutades vid en lastbrygga för utleverans av kvarlevorna, som fördes till kremeringsugnarna.
I dag fungerar hela lägerområdet Buchenwald som ett minnesmärke överförintelsen. Där finns ett museum med permanenta utställningar om lägrets historia. Det förvaltas avBuchenwald and Mittelbau-Dora Memorials Foundation, som också sköter om lägerminnesmärket iMittelbau-Dora.
Det förstamonumentet för offren uppfördes av Buchenwaldfångarna själva, dagar efter den första befrielsen. Det var tillverkat av trä och var endast avsett att vara tillfälligt.
Ett andra monument till minne av de döda uppfördes 1958 av dentyska demokratiska republikens (DDR) regering i närheten av massgravarna. Det invigdes den 14 september 1958 av DDR:s premiärministerOtto Grotewohl.[5]
Efter 1958 byggdes flera monument för att hedra de döda. I de enskilda cellerna förprominenta politiska fångar och krigsfångar, som till exempel tillfångatagna störtade piloter, har minnesmärken satts upp över de enskilda som inte överlevde fångenskapen.
Inne i lägret finns ett monument av rostfritt stål på den plats där det första, tillfälliga monumentet stod. Dess yta hålls hela året på 37°C, temperaturen i människans hud.[6]
De tre nationella minnesplatserna i DDR, som byggdes intill eller på platsen för de tidigare koncentrationslägren Buchenwald,Sachsenhausen ochRavensbrück, spelade en central roll i DDR:s minnespolitik under ErichHonecker[7] och kontrollerades av kulturministeriet och därmed av regeringen. Enligt deras stadgar fungerade dessa minnesplatser som platser för identifiering och legitimering av DDR.[8] Den politiska instrumentaliseringen av dessa minnesplatser, särskilt för DDR:s aktuella behov, blev särskilt tydlig under det stora firandet av befrielsen av koncentrationslägren, vilket historikern Anne-Kathleen Tillack-Graf analyserat i sin avhandling om den officiella partitidningenNeues Deutschland.[9]
Bland de överlevande som har skrivit om sina lägerupplevelser kan nämnasJorge Semprún, som iQuel beau dimanche! beskriver samtal mellanGoethe ochLéon Blum, ochErnst Wiechert, vars bokDer Totenwald skrevs 1939 men inte publicerades förrän 1945, och som också involverade Goethe. Forskare har undersökt hur lägerfångarna använde sig av konst för att hantera sin situation, och enligt Theodor Ziolkowski gjorde författarna det ofta genom att vända sig till Goethe.[10] Konstnären Léon Delarbre skissade, förutom andra scener från lägerlivet, Goethe-eken, under vilken han brukade sitta och skriva.[11] En av de få fångar som lyckades fly från lägret, belgaren Edmond Vandievoet, berättade om sina upplevelser i en bok vars engelska titel är "I escaped from a Nazi Death Camp" [Editions Jourdan, 2015]. I sitt verkNight berättarElie Wiesel om sin vistelse i Buchenwald, bland annat om sin fars död.[12]Jacques Lusseyran, ledare för det underjordiska motståndet mot den tyska ockupationen av Frankrike, skickades så småningom till Buchenwald efter att ha arresterats, och beskrev sin tid där i sin självbiografi.[13]
^Laurenz Demps, Christiaan Frederik Rüter:DDR-Justiz und NS-Verbrechen. Sammlung ostdeutscher Strafurteile wegen nationalsozialistischer Tötungsverbrechen. S. 334.
^Zegenhagen, Evelyn (2009). "Buchenwald Main Camp". In Megargee, Geoffrey P. (ed.).Encyclopedia of Camps and Ghettos, 1933–1945. Vol. 1. Translated by Pallavicini, Stephen. Bloomington: United States Holocaust Memorial Museum. sid. 293-294.
^Overesch, Manfred (1995).Buchenwald und die DDR oder Die Suche nach Selbstlegitimation. Göttingen. sid. 325–326.
^Young, James E. (2000).At Memory's Edge: After-Images of the Holocaust in Contemporary Art and Architecture. New Haven: Yale University Press. sid. 105.
^Tillack-Graf, Anne-Kathleen (2012).Erinnerungspolitik der DDR. Dargestellt an der Berichterstattung der Tageszeitung „Neues Deutschland“ über die Nationalen Mahn- und Gedenkstätten Buchenwald, Ravensbrück und Sachsenhausen. Frankfurt am Main: Peter Lang. sid. 94.
^Gesetzblatt der Deutschen Demokratischen Republik vom 4. September 1961, Teil II, Nr. 61.
^Tillack-Graf, Anne-Kathleen (2012).Erinnerungspolitik der DDR. Dargestellt an der Berichterstattung der Tageszeitung „Neues Deutschland“ über die Nationalen Mahn- und Gedenkstätten Buchenwald, Ravensbrück und Sachsenhausen. Frankfurt am Main: Peter Lang. sid. 2–3, 88–91.
^Ziolkowski, Theodore (2001). "Das Treffen in Buchenwald oder Der vergegenwärtigte Goethe".Modern Language Studies.31 (1): 131–150.
^Jenkins, David Fraser (2000).John Piper: The Forties. New Age International. p. 84.
^Lusseyran, Jacques (1998).And There Was Light: Autobiography of Jacques Lusseyran, Blind Hero of the French Resistance. Translated by Elizabeth R.Cameron (2nd ed.). New York: Parabola Books. sid. 272–309.
Demps, Laurenz / Rüter, Christiaan Frederik Rüter (2010).DDR-Justiz und NS-Verbrechen. Sammlung ostdeutscher Strafurteile wegen nationalsozialistischer Tötungsverbrechen.(tyska)
Jenkins, David Fraser (2000).John Piper: The Forties. New Age International.(engelsk)
Lusseyran, Jacques (1998).And There Was Light: Autobiography of Jacques Lusseyran, Blind Hero of the French Resistance. Translated by Elizabeth R.Cameron (2nd ed.). New York: Parabola Books.(engelsk)
Overesch, Manfred (1995).Buchenwald und die DDR oder Die Suche nach Selbstlegitimation. Göttingen.(tyska)
Tillack-Graf, Anne-Kathleen (2012).Erinnerungspolitik der DDR. Dargestellt an der Berichterstattung der Tageszeitung „Neues Deutschland“ über die Nationalen Mahn- und Gedenkstätten Buchenwald, Ravensbrück und Sachsenhausen. Frankfurt am Main: Peter Lang.(tyska)
Wiesel, Elie (2007).La Nuit (2nd ed.). Paris: Éditions de Minuit.(franska)
Young, James E. (2000).At Memory's Edge: After-Images of the Holocaust in Contemporary Art and Architecture. New Haven: Yale University Press.(engelsk)
Zegenhagen, Evelyn (2009). "Buchenwald Main Camp". In Megargee, Geoffrey P. (ed.).Encyclopedia of Camps and Ghettos, 1933–1945. Vol. 1. Translated by Pallavicini, Stephen. Bloomington: United States Holocaust Memorial Museum. sid. 293-294.(engelsk)
Ziolkowski, Theodore (2001). "Das Treffen in Buchenwald oder Der vergegenwärtigte Goethe".Modern Language Studies.31 (1): 131–150.(engelsk)
