Brunei, formelltBrunei Darussalam[1] (malajiska:Negara Brunei Darussalam, نڬارا بروني دارالسلام), är en liten stat iSydostasien, bestående av två åtskilda områden på önBorneos nordvästkust helt omslutna av denmalaysiska delstatenSarawak.[6] Befolkningen uppgick 2013 till runt 415 000 invånare och det vanligaste språket ärmalajiska.[2][7]
Brunei är ett ärftligtsultanat därsultanen (sedan 1967Hassanal Bolkiah) i praktiken är envåldshärskare.[8] Landet var ettbrittisktprotektorat från 1888, fick inre självstyre 1959, och full självständighet 1984. Sedan 1990 har en statlig ideologi baserad på malajiska islamiska värderingar blivit alltmer omfattande. Olje- och gasresurser ger landet en relativt högbruttonationalprodukt per invånare.[6]
Brunei var tidigt en viktig handelsplats iSydostasien och knutpunkt för tidig handel mellan Kina och Borneo. Riket som kineserna kallade för Po-ni blev under 1300-talet envasallstat till det expanderande hinduiskaMajapahitriket. Från 1300-talet till 1500-talet hade Brunei sin storhetstid som ledande muslimsk sjömakt under dynastin Bolkiah, som har makten än i dag, och omfattade hela Borneo samt delar av nuvarandeFilippinerna.[9][10]
Från 1500- och 1600-talen och framåt drabbades Brunei av ökande förfall, sjöröveri blev en allt större plåga och europeiska utforskare åtföljdes snart av koloniala erövringar.[10] 1578 förklaradeSpanien krig och intog dåvarande huvudstadenKota Batu, men kriget avslutades utan landavträdelser eller att Brunei förlorade sin självständighet. Däremot hindrades Brunei från att expandera sitt inflytande till angränsandeSpanska Filippinerna. På 1800-talet blev det iställetStorbritannien som blev det största utländska hotet. 1841 fick den dåvarande sultanen hjälp av den brittiske utforskarenJames Brooke att slå ner ett uppror och röja undan hotet från sjörövare och i gengäld erhöll Brooke titeln raja av Sarawak. James Brooke utropade sig därefter till härskare av det självständigaKungariket Sarawak och under han och hans ättlingar, de så kalladevita rajorna, övertog Sarawak mer och mer land från Brunei. Panikslagen över det ständigt inkräktande grannlandet bad sultanHashim Jalilul Alam Aqamaddin år 1888 om brittiskt stöd och Brunei omvandlades till ett brittisktprotektorat. 1890 annekterade Sarawak utan brittiska invändningarLimbang vilket reducerade Brunei till dagens storlek, splittrat i två geografiskt avskilda delar.[11] 1906 började den brittiska regeringen sändaresidenter till Bruneis hov vilket befäste den brittiska kontrollen över landets politik.
16 december 1941 landsattes 10 000 japanska soldater iKuala Belait som efter 10 dagar hade ockuperat hela landet.[12] SultanAhmad Tajuddin fick sitta kvar på tronen av den japanska ockupationsmakten men saknade politisk makt. Brunei fick inre självstyrelse 1959 i och med att den brittiska regeringen godkände landets första författning och slutade sända rådgivande residenter till hovet. SultanOmar Ali Saifuddin III var inledningsvis för en anslutning tillMalaysia men efterBruneirevolten 1962, som slogs ner med hjälp av brittiska trupper frånSingapore, ändrade han åsikt och Brunei förblev under brittiskt beskydd till självständigheten 1984. Sultanen har alltsedan dess absolut makt och författningen från 1959 har delvis satts ur spel.
Brunei består av två icke sammanhängande delar omgivna avMalaysia med en 161 km lång kust motSydkinesiska sjön. Högsta berget är det 1850 m högaBukit Pagon i södra Temburong.
Brunei har ett ekvatorialtropiskt klimat med höga temperaturer med hög luftfuktighet.[10] Det faller mycket regn året om och landet täcks till stor del avregnskog.
Brunei är enabsolut monarki där sultanen i praktiken utövar obegränsad makt enligt bestämmelserna förundantagstillstånd i 1959 års författning. Landet har befunnit sig under ett kontinuerligt undantagstillstånd ända sedan Bruneirevolten 1962.[13] Sittande statschef är sultanHassanal Bolkiah, vars dynasti har styrt Brunei sedan 1400-talet. Sultanen bistås av flera råd i frågor om t.ex. tronföljd och religionspolitik och det finns även ett kabinett, som han själv leder i egenskap avpremiärminister.[9]
Ett parlament föreskrivs i författningen,Lagstiftande rådet, men detta upplöstes omedelbart efter självständigheten 1984. Det sammankallades igen i september 2004 och möts därefter regelbundet en gång om året för att diskutera statsbudgeten.[9] Samtliga ledamöter utses av sultanen och inga allmänna val har hållits sedan 1962. Politiska partier är tillåtna men de som inte är lojala till sultanen riskerar att upplösas.[9]
Brunei införde sharialagar onsdagen den tredje april 2019. Sharialagarna innebär bland annat dödsstraff genom stening eller piskning för otrohet och homosexualitet. Stöld skall enligt sharialagen bestraffas med amputering. Efter den första stölden amputeras den högra handen, och efter den andra stölden amputeras den vänstra foten. Förändringarna i strafflagen gäller dock enbart muslimer.[14]
Fram till 1979 sköttes landets utrikespolitik av Storbritannien och direkt vid självständigheten 1984 inträdde Brunei som medlem iSamväldet.[15] Landet är också medlem iIslamiska konferensorganisationen,APEC ochASEAN. Landet värnar de bilaterala relationerna med de nära grannländerna samt Storbritannien,USA,Japan,Kina ochAustralien.[9]
Brunei har en territorialdispyt med Malaysia rörande främst landets anspråk påLimbang som man hävdat ända sedan 1890.[16][17][18] Brunei och Malaysia hävdar också båda överhöghet över några små öar mellan Brunei ochLabuan, inklusive önKuraman, men dessa är internationellt erkända som tillhörande Malaysia. Därutöver är Brunei ett av många länder som yrkar anspråk på de omdiskuteradeSpratlyöarna i Sydkinesiska sjön.
Bruneisförsvarsmakt,Angkatan Tentera Diraja Brunei (ATDB), består av armén, marinen och flygvapnet. All personal är yrkessoldater.[9] ATDB har två infanteribrigader och enrobotbåtsflottilj. Flygvapnet är utrustat med helikoptrar för armé- och marinsamverkan, samt med patrullflygplan för havsövervakning.
Jordbruk och fiske har minskat i betydelse i Brunei. Jordbruket bedrevs 2024 främst som en binäring, och mer än 80 procent av landets livsmedel måste importeras. Som en del av sin strategi för livsmedelsförsörjning har staten köpt en 5 858 km² stor boskapsfarm iAustralien. Tidigare vargummiproduktion en viktig näring, men den har nästan helt upphört.[19]
Oljefyndigheter började utvinnas 1929 och har varit avgörande för Bruneis ekonomiska framgång.Olja ochnaturgas står för cirka 90 procent av exportinkomsterna och utgör grunden för landets rikedom. Brunei kallas ibland "the shellfare state" som en anspelning på inkomsterna från oljebolagetShell.[19]
Industrin i Brunei är relativt begränsad. År 2010 invigdes en stormetanolfabrik, vilket var ett steg mot att bredda ekonomin. Det finns också långtgående planer på att bygga kraftverk i regionenSungai Liang. Trots dessa initiativ är industrins utveckling fortfarande begränsad i jämförelse med olje- och gassektorn.[19]
Den kinesiska minoriteten är dominerande inom handelslivet, medan malajerna huvudsakligen arbetar inom den offentliga sektorn, där 40–50 procent av arbetskraften är anställd. Bruneis ekonomiska resurser förvaltas främst i banker snarare än att investeras i utveckling av nya sektorer. Turismen är ännu inte en stor inkomstkälla och har inte prioriterats i samma utsträckning som andra ekonomiska områden.[19]
Brunei har inga nationella järnvägar, menBrunei Shell Petroleum Co. driver en 13 km lång järnväg mellanSeria och Badas. Längs kusten finns ett relativt bra vägnät, men det inre av landet har begränsad vägförbindelse. I inlandet används floder som de viktigaste transportlederna. Sjöfart har traditionellt spelat en stor roll för kommunikation och handel, där hamnen iMuara är den viktigaste. Landet har också en internationell flygplats belägen i huvudstaden.[19]
I Brunei är utbildningen obligatorisk i tolv år och består av sju år igrundskolan (inklusive ett år förskola) och fem år i högstadiet, följt av två år på gymnasiet. Utbildningen är kostnadsfri för alla medborgare, inklusive högre studier. Systemet regleras av utbildningsdepartementet och det religiösa departementet.
Utbildningen följer en nationell läroplan som prioriterar läs- och skrivkunnighet, matematik och naturvetenskap. Engelska är huvudspråk i skolorna, men malajiska, arabiska och kinesiska används också i vissa institutioner. År 2018 gick 93 procent av barnen i grundskolan och 82,6 procent i gymnasiet, medan 31 procent var inskrivna i högre utbildning.
Högstadiet avslutas med en examen som avgör elevens framtida studieväg, medan gymnasieutbildningen förbereder för högre studier. Brunei har fyra högre utbildningsinstitutioner som erbjuder program på kandidat- och masternivå. Analfabetismen är låg och beräknades till under tre procent år 2018.[20]
Merparten av Bruneis befolkning är koncentrerad till områden längs kusten. I den östra enklavenTemburong bor endast omkring 10 000 personer. HuvudstadenBandar Seri Begawan har en befolkning på cirka 100 700 invånare. De oljerika städernaKuala Belait ochSeria har 31 178 respektive 30 097 invånare (2017). Totalt sett bodde 78,6 procent av befolkningen i urbana områden år 2021.[21]
Ungefär en tredjedel av befolkningen ärmalajer, och den viktigaste minoriteten, cirka 15 % av befolkningen, är kineser. I inlandet bor ursprungsfolkendajaker,bisaya,murut ochkedayan.[källa behövs]
Det finns en stor befolkning bestående av tillfälliga bosättare från Storbritannien och Australien. Gästarbetare från andra delar av Asien utgör en stor del av landets arbetskraft.[källa behövs]
Det officiella språket i Brunei ärmalajiska.Engelska ochkinesiska används dock i stor utsträckning i både vardagsliv och affärssammanhang. En mindre del av befolkningen talar olikaaustronesiska språk.[21]
Islam ärstatsreligion och sultanen är landets andliga ledare.[10] Runt 2/3 av befolkningen bekänner sig till islam, andra större religioner ärbuddhism (13 %) ochkristendom (ca 10 %). 7 % av befolkningen, mestadels kineser, tillhör ingen trosuppfattning och runt 2 % av befolkningen, ursprungsfolken, bekänner sig till inhemska religioner.[22]
I april 2014 meddelade sultan Hassanal Bolkiah att man stegvis skulle börja införa mycket striktasharialagar i straffrätten, varav många även skulle gälla för icke-muslimer, vilket skulle innebära en dramatisk inskränkning avreligionsfriheten i landet. Det är oklart hur sådana lagar skulle kunna upprätthållas genom landets existerande rättssystem.[23]
I Brunei är spridningen av tidningar begränsad. Den enda dagstidningen är den engelskspråkigaBorneo Bulletin, som grundades 1953. Utöver denna finns ett antal tidningar på malajiska som ges ut mer sporadiskt.[19]
Det statliga mediebolagetRadio and Television Brunei (RTB), som etablerades 1957, driver två radiokanaler som sänder på malajiska, kinesiska och engelska. RTB ansvarar också för två TV-kanaler med program på malajiska och engelska. Ungefär hälften av TV-utbudet består av importerade program från länder somUSA,Storbritannien,Malaysia ochAustralien.[19]
