Enbok är ett medium förkommunikation – innehållet kan, men måste inte vara, någon form avlitteratur. En bok är en produkt som består av flera sammanhäftade eller ihoplimmade blad (ark), vars innehåll ofta ärtext och/eller bilder, och som ofta täcks av ett omslag med upplysning om bokens titel ochförfattare.Unesco har definierat en bok som ”en icke-periodisk tryckt publikation bestående av minst 49 sidor”. Det finns många typer av böcker, frånpocketböcker till inbundna böcker i flera varianter,pekböcker samttalböcker.
Ordet bok hänger samman medträdet bok.[1] Ordet är belagt isvenskan som 'bök' sedan åtminstone 1600-talet och böjdes från början i plural som 'bökar'.[2] Även andraindoeuropeiska språk har liknande kopplingar mellan sina ord för bok och trädet bok.[källa behövs] Troligen har ordet 'bok' sitt ursprung i att tidiga indoeuropeiska böcker ristades på tunna skivor av bokträ som häftades ihop till böcker.[källa behövs]
På samma sätt fick detlatinska ordetliber (som egentligen betyder "bast") också betyda bok, därför att man förr i tiden tillverkade skrivmaterial av en sorts bast. Det latinska ordetcodex, som syftar på en bok i modern mening (inbunden med separata blad), betydde ursprungligen "kloss av trä". Se ävendiptyk.
Blok, en sentidaneologism, syftar antingen på något som har samma utseende som en bok, såsom en text påinternet som publiceras via enblogg, eller en tryckt bok vars innehåll är hämtat från eller baserat på en blogg.
Det moderna bokformatets föregångare varbokrullar, det vill säga flera efter varandra hoplimmadepapyrus-ark som rullades ihop. En rulle omfattade i allmänhet endast en enda avdelning av ett verk. Vanligen skrev man endast på papyrusets ena sida. Om man använde båda sidorna kallades skriften enopistograf.[3]
I Romarriket övergick man från 300-talet e. Kr. allt mer till att skriva påpergament. Men eftersom det var dyrt, tog man ibland bort gammal skrift medpimpsten för att kunna använda samma pergament en gång till, sepalimpsest. Rullarna förvarades ibibliotek, och vid deras stavar hängdes en liten rödfärgad tavla som innehöll titel och begynnelseord. Ofta skyddades volymen av ett överdrag eller en kapsel.
Förutom pergamentrullarna fanns iantiken ocksåkodexar, fyrkantiga men ej bundna böcker av metall, trä, elfenben (som hölls samman med metallringar som man trädde en stav genom) eller pergament (som sammanhäftades med lim och pergamentremsor, antingen på samma sätt som nutidens böcker eller så att de kunde slås ut som en solfjäder).
Närlumppapperet nådde Europa på 1100-talet och ännu mer efter boktryckarkonstens införande skedde avsevärda förändringar i böckernas både yttre och inre. Underboktryckarkonstens första tider samarbetade boktryckare och formskärare (träsnidare) för att åstadkomma ett för den tidens smak tilltalande arbete. Under de följande århundradena med sina olika stilriktningar har böckernas utformning påverkats av olika konstsmak, varvidtecknare,gravörer,kopparstickare med flera tagit betydande del i utvecklingen. Sålunda varHans Holbein,Albrecht Dürer,Lucas Cranach med flera betydelsefulla medhjälpare till sin tids boktryckare.
Undermedeltiden utbildade sig successivt (från 1000-talet) bruket att skydda böcker med tjocka träskivor. Senare började man klä sådana skivor med pergament eller läder och sammanhålla dem med remmar. Först i och med uppfinnandet av boktryckarkonsten blev det vanligt med häftning ochbindning av böcker. De första tryckta böckerna hade varken titlar eller sidonumrering, och formatet var oftastfolio. Mot slutet av 1400-talet blev det vanligt att sätta ett särskilt titelblad framför större vetenskapliga verk. I stället för de gamlafolianterna ochkvartovolymerna blev det under 1500-talet vanligt med det mindre formatetoktav, särskilt genom inflytande frånAldus Manutius iVenedig. Ännu mindre format (duodes ochsedes) infördes av holländare under 1600-talet, till exempel avElzevir och Blaeu.
Begreppet "band" refererar till en boks konstruktion. Man skiljer på olika typer efter materialet i överklädning av pärmar och rygg:
(Helt) skinnband, inbunden (trådbunden) och helt klädd i skinn.
Halvfranskt band ellerHalvskinnband. Inbunden (trådbunden) med rygg och pärmhörn klädda i skinn.
Lädersnittsband, läderklädd bok med skurna dekorationer / text på utsidan (sesnitt nedan).
Blindstämpelsband, läderklädd bok med instämplade dekorationer eller text (sesnitt nedan).
Pergamentband, inbunden (trådbunden) och helt klädd i pergament (get- får- eller kalvskinn).
Halvpergamentband, inbunden (trådbunden) med rygg och pärmhörn klädda i pergament (get- får eller kalvskinn).
(Hel)klotband, inbunden (trådbunden) och helt klädd i linne, bomull eller plast. (Engelskt 1800-tal)
Halvklotband, inbunden (trådbunden) med rygg och pärmhörn klädda i linne, bomull eller plast.
Linneband, klädning av linnetyg.
Kartonnageband ellerPappband. Limbunden och pärmar av tjock kartong med tryckt papper.
Privatband, handbunden bok.
Förlagsband ellerPartiband, maskintillverkat omslag (rygg och pärmar som en enhet fästs mot bokblocket).
Pocket ellerPappersband. Limbunden och pärmar och rygg av tunn kartong med tryck.
Blockband, maskintillverkat, modernt band förmassproduktion. Alla fyra sidorna skärs, blockets rygg klistras med segt klister och förstärks med en remsa gasväv (till exempeltelefonkatalogen).
Häftad, ett tryckt ark av papp viks runt bokblocket och limmas mot ryggsidan, det vill säga arket blir både pärmar och rygg.
Det antal sidor som bildats efter upprepade vikningar av ett stort tryckark kallas ettlägg. Läggen numreras som hjälp för att de vid bindningen skall komma i rätt ordning. Numret anges med liten stil nära ryggen i undermarginalen på den sida i lägget, som vid bindningen skall komma först,arksignaturen.
Efter 4 vikningar (vanligast) har det bildats 16 blad med 32 sidor. I vissa fall förekommer bara 3 vikningar, vilket ger 8 blad med 16 sidor, eller (mindre vanligt) bara 2 vikningar, som ger 4 blad med 8 sidor. Dessa mindre lägg kan förekomma i slutet av en bok, när bokens totala sidantal inte är jämnt delbart med 16. Det kan hända att det ibland resulterar i ett eller flera helt blanka blad i slutet av boken, om totala bladantalet inte är jämnt delbart med vare sig 8 eller 4.
Böckers innehåll sorteras vanligen in i två stora undergrupper:skönlitteratur ochfacklitteratur. Till de förra räknasromaner ochpoesi. De senare omfattar bl.a. vetenskapliga uppsatser,atlaser ochkokböcker. Detta är inte de enda typer av böcker som finns, men den indelningen återfinns i de flestamuseer,bibliotek ochbokhandlar.
Många böcker som publiceras idag innehåller delvispåhittat material. Historiskt har produktionen avpapper varit för dyr för att det ska användas förunderhållning. Numera är andelenläskunniga hög och trycktekniker har utvecklas så att antalet titlar har ökat. Den största andelen skönlitteratur går att dela in eftergenre. Skönlitteraturen placeras oftaseparat från facklitteraturen, på biblioteket under signumH enligtSAB och under 808 iDewey.
Romanen är den vanligaste formen av skönlitteratur. De innehållerberättelser med en eller fleraintriger, en eller flera miljöer, tema och flerarollfigurer.
Facklitteratur är de typer av böcker som innehåller information, snarare än att berätta en historia, kommentera eller uttrycka en åsikt. Det finns många typer av facklitteratur, från handböcker till referenslitteratur. Facklitteratur används ofta vid instudering av specifika ämnesområden, vid till exempel universitetsstudier.
^Houston, George W. (2014). Inside Roman Libraries: Book Collections and Their Management in Antiquity. The University of North Carolina Press. sid. 6, 142.Libris17238274.ISBN 978-1-4696-1780-0
