Bofinken är stor som engråsparv, men slankare och med längre stjärt. Den mäter 14–16 cm,[4] har ett vingspann på 25–29 cm och en vikt på ungefär 20 gram. Den har en kort, tjock och konisknäbb, på vilken näsborrarna sitter närmare näbbryggen än käkkanterna. Den adulta hanen skiljer sig från honan på att pannan är svart vid näbbroten och den övriga delen av huvudet är gråblått, utom kinderna, som är rödbruna. Den rödbruna färgen sträcker sig också ned på hals och bröst, där honan istället är mattare färgad i gråbrunt. Bofinken utmärker sig i flykten genom sina dubbla vitavingband och de yttre stjärtpennornas vita fält, som kontrasterar mot den i övrigt mörka stjärten. Även på icke flygande fåglar är de båda vingbanden framträdande.[5]
Då bofinken rör sig på marken nickar den rytmiskt på huvudet och den flyger i kraftfulla bågar. Bofinken är en ganska orädd fågel.[5]
Från mars månadsjunger den högt och genomträngande med sin omisskännliga slutmelodi, ungefär somtsitsitsitsjatsjatsoritiu-tsip ellertsiptsiptsip.Lövsångarens sång liknar bofinkens, men är tydligt svagare, och utan drill i slutet. Bofinkenslockläte är ett högljuttfink, fink. Dess flygläte är ett dämpatjupp. Förutom locklätetfink finns även i vissa trakter etthyitt ellerrrhy som kallas "regnsång". Detta läte kan fungera som lockläte, varningsläte eller revirläte.[4]
I olika områden förekommer olika läten, så kallade regionala dialekter. Juvenilen lär sig att sjunga under den första våren genom att härma sina artfränder. De melodier som de lär sig på det sättet sjunger de sedan under resten av livet.
Bofinken tillhör familjenfinkar där den ingår i det lilla släktetFringilla tillsammans med bland andrabergfinken (Fringilla montifringilla). Den återfinns frångranskogs- eller lägre delen av tallskogsregionen iLappland, ned till södra Europa och vidare in i västraAsien. Delar av världspopulationen ärflyttfåglar och många övervintrar i södra Europa och norra Afrika. Särskilt honan med sina årsungar lämnar häckningsområdet på vintern, medan äldre bofinkshanar i större utsträckning övervintrar i sitt revir. Andra populationer ärstannfåglar ellerstrykfåglar. Bofinken harintroducerats tillNya Zeeland, där den förekommer på bådeNord- ochSydön.
Fringilla coelebs coelebsStresemann, 1925 (inklusiveschiebeli ochbalearica) – häckar från kontinentala Europa till centrala Asien, västra och norraTurkiet, centrala och östraKaukasus och nordvästraIran
Fringilla coelebs solomkoiMenzbier & Sushkin, 1913, inkl.caucasicaSerebrowski, 1925 – häckar påKrimhalvön och i sydvästraKaukasus
Bofinken förekommer iskogsbiotoper,trädgårdar ochparker, men även i bergsområden upp till ungefär 1500 meters höjd. På våren markerar hanen sitt häckningsrevir genom ljudlig sång. Det omsorgsfullt byggdaredet är tjockt och skålformigt och består avrötter,barkbitar, strån,mossa ochlavar. Det fodras invändigt medhår och enstakafjädrar. Redet byggs oftast på en höjd av två till tio meter, på buskar eller högt i träden i en grenklyka, och väl maskerat med mossa och lav.
Bofinkhonan lägger vanligtvis två kullar om året men under varma somrar förekommer det att de lägger än fler kullar. Honan lägger tre till sex ljusbruna eller blåaktigt vitaägg per kull. Äggen kan vara rätt olikfärgade från bo till bo, de är dock alltid tecknade med röd- till mörkbruna fläckar och fina streck. Vid fara döljer sig honan i redet genom att huka sig så djupt som möjligt. Äggen ruvas i tretton till fjorton dagar av honan. Efter att äggen kläckts utfodras ungarna av båda föräldrarna. Efter ytterligare cirka fjorton dagar lämnar juvenilerna boet. Den första kullen läggs strax efter lövsprickningen, den andra vid midsommartid. Under häckningen accepterar paret inte gärna någon annan bofinksindivid i närheten av boet.
Hanarna tävlar med varandra i sång, och kämpar även undantagsvis med både näbb och klor för att lösa revirtvister.
Bofinkens föda består avbär,insekter ochfrön av alla sorter. Med sin kraftiga näbb kan den utan större ansträngning lösgöra fröna ur de fasta skalen. Ungarna utfodras med insekter och larver.
Bofinken har ett stort utbredningsområde, uppskattat till sju miljoner kvadratkilometer,[8] och en stor global population som uppskattas till 530–767 miljoner adulta individer, varav 371–537 miljoner i Europa.[1] Populationstrenden är något positiv, och utifrån dessa faktorer bedöms den inte som hotad avIUCN och kategoriseras somlivskraftig (LC).[1] Bofinken är mycket vanlig i Europa och den talrikaste finken iVästeuropa.[källa behövs]
Det svenskatrivialnamnetbofink härstammar frånmedellågtyskansBokvink(e) eller avdanskabogfinke, med betydelsen ’bokfink’.[10]Bofinken har haft mångadialektala namn i svenskan, exempelviskvint iVärmland,risstackfågel i Dalarna,tvint iNorrbotten ochvitt-ilt iHärjedalen. Från 1800-talet finns ett antal källor som anger dialektala namn som baserar sig på ordet ”hampa”, exempelvis angerSven Nilsson i sin bok Skandinavisk fauna från 1824 att hamptätting är ett småländskt namn för bofink.[11] Flera av dessa dialektala namn somhamp-tätting,hamp-spink,hamp-fink ochhamp-ticka anges dock i äldre källor som dialektala namn förhämpling.[12][13][14][15]
Detvetenskapliga artepitetetcoelebs ärlatin och betyder ’ungkarl’ och syftar på att honorna lämnar hanarna ensamma om vintern i fågelns norra utbredningsområde.
Bofinken klarar sig ganska bra i fångenskap och värderas på många ställen högt för sin sång. Som alla andra inomEU naturligt förekommande fågelarter är den emellertidfridlyst, och det är därför olagligt att insamla eller hålla bofinkar i fångenskap.[16] Detta gäller levande såväl som döda exemplar, samt ägg.[17]
Texten bygger på översättningar från tyskspråkiga Wikipedias artikelBuchfink, läst 8 december 2006 och engelskspråkiga Wikipedias artikelChaffinch, läst 9 december 2006.
^ [ab]Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 346.ISBN 91-34-51038-9
^Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2023. IOC World Bird List (v13.2). doi : 10.14344/IOC.ML.13.1.
^Recuerda M, JC Illera, G Blanco, R Zardoya & B Milá. 2021. Sequential colonization of oceanic archipelagos led to a species-level radiation of the Common Chaffinch complex (Aves: Fringilla coelebs). Molecular Phylogenetics and Evolution 164:107291.
.jpg)
.jpg)
