Blå zoner ärdemografiska och/ellergeografiska områden ivärlden därmänniskor anses leva mätbart längre. Konceptet växte fram ur ettdemografiskt arbete skapat av Gianni Pes och Michel Poulain[1], som identifieradeSardiniens provinsNuoro som denregion med högst koncentration avmanliga hundraåringar. Dan Buettner, som etablerade begreppet, identifierade fem områden där detta gällde, och erbjöd en förklaring baserad påempiriska data och förstahandsobservationer till att dessapopulationer lever friskare och längre liv.
Forskaren Saul Justin Newman påUniversity College London tilldelades 2024Ig Nobelpriset för att ha visat att forskningen kring de blå zonerna baseras på dåliga data och inte är tillförlitlig. Enligt Newman kännetecknas de utpekade områdena av fattigdom, låg läskunnighet, stor brottslighet och allmänt dåligfolkhälsa. Uppgifterna om många 100-åringar i de blå områdena beror i själva verket på dåligfolkbokföring samt ibland att dödsfall inte inrapporterats för att anhöriga skulle kunna fortsätta inkassera den döda släktingens pension.[2][3][4]
Demänniskor som lever i de blå zonerna har gemensamma egenskaper ilivsstilen som bidrar till deraslivslängd.Venndiagrammet ovan framhåller följande sex gemensamma drag blandfolkOkinawa,Sardinien, ochLoma Linda:[5]
I Buettners bok finns en förteckning över nio lärdomar som täcker människornaslivsstil i de blåa zonerna:[6]
| ||||||||||||||