Enbiltelefon är entelefon designad för montering i enbil. Biltelefonen var från början den vanligaste användningen för mobiltelefoni, då dessa började som stora, klumpiga och energikrävande enheter. I takt med miniatyriseringen och energieffektiviseringen av mobiltelefonernas elektronik började biltelefonerna ersättas med handhållnamobiltelefoner.Handsfreens inträde upptog samtidigt biltelefonernas roll som fasta enheter monterade i bilen.
År 1911 experimenterade svenskenLars Magnus Ericsson, grundare av företagetEricsson, och hans fru Hilda med att skapa en biltelefon via det stationära telefonnätet. Den fungerade, men bara när bilen stod stilla.[1]
Det första samtalet från en transportabel telefon ägde rum den 17 juni 1946 när det amerikanska företagetBell System genomförde en säljkampanj riktad till affärsmän. Då vägde en biltelefonenhet omkring 35 kilo och kunde installeras i bagageutrymmet på enpersonbil. Systemet hade begränsad räckvidd och samtalen kopplades då via enväxeltelefonist. IUSA användes systemet fram till 1980-talet.[2]
ISaint Louis började biltelefoner användas 1946.[3][4]
ISverige startade ett provsystem med biltelefoner 1955 som var konstruerat av Sture Lauhrén. Det var det första helautomatiska biltelefonsystemet i världen. Provsystemet användes iStockholms läkarbilar från nyår 1955. Fördelen var att doktorn kunde ringa direkt tillsjukhus,apotek eller för att ringa och tala om att man stod utanför och någon måste komma och öppna porten. Utrustningen ägdes avTeleverket och hyrdes ut till kunderna på abonnemangskontrakt. Inträdesavgift var 1750 kr, abonnemangsavgift antingen 375 kr i kvartalet med underhåll eller 200 kr i kvartalet utan. Samtalsavgiften var samma som för fast telefon med tillägg för radiosamtal på 6 öre var 20:e sekund. Vid utgången av 1956 hade 19 mobiltelefoner installerats i Stockholm och åtta iGöteborg. I slutet av 1960-talet lades systemet ner. I Stockholm fanns då 69 abonnenter och i Göteborg 56.[5]