| Bill Viola | |
 Bill Viola, 2009. | |
| Född | 25 januari1951[1][2][3] Queens,New York,USA |
|---|---|
| Död | 12 juli2024[4] (73 år) Long Beach,Kalifornien, USA |
| Medborgare i | USA[5][6][7] |
| Utbildad vid | Syracuse University, |
| Sysselsättning | Konstnär[8][9],manusförfattare[10],installationskonstnär[9],TV-producent, multimediakonstnär[11],filmregissör[10],kompositör[12],filmfotograf[10],videokonstnär[1][13][14],musiker[12],bildkonstnär[15][16] |
| Maka | Kira Perov[17] |
| Barn | 2 |
| Utmärkelser | |
| Maya Deren Award (1988)[18] MacArthur Fellows Program (1989) Eugene McDermott Award in the Arts at MIT (2009)[19] Kataloniens internationella pris (2009) Hedersdoktor vid Universitetet i Liège (2010)[20] Praemium Imperiale (2011)[21] Guggenheimstipendiet[22] | |
| Webbplats | länk |
| Redigera Wikidata | |
Bill Viola, född25 januari1951 iQueens iNew York, död12 juli2024 iLong Beach,Kalifornien,[23] var enamerikanskvideokonstnär.
Viola anses vara en av de ledande personerna i den generationen av konstnärer vars konstnärskap baseras på elektronik, ljud och bildteknologi inomNew Media.[24]
Viola växte upp i Queens, New York ochWestbury, New York. Han gick på P.S. 20 iFlushing, där han var ordförande för TV-klubben. Under en semester i bergen med sin familj drunknade han nästan i en sjö, en upplevelse som han beskriver som “… the most beautiful world I’ve ever seen in my life”, “without fear,” och “peaceful”.[25]
Viola studerade vidSyracuse University, på avdelningen för Visual and Performing Arts.
1973 utexaminerades Viola frånSyracuse med en Bachelor in Fine Arts. Hans första anställning efter examen var som videotekniker påEverson Museum of Art i Syracuse. Från 1973 till 1980 studerade han och framträdde tillsammans med kompositörenDavid Tudor i musikgruppen "Rainforest" (senare kallad "Composers Inside Electronics"). Från 1974 till 1976 arbetade Viola som technical director påArt/Tapes/22, en nyskapande videostudio i Florens, Italien där han träffade videokonstnärernaNam June Paik,Bruce Nauman ochVito Acconci. Under åren 1976-1983 arbetade han på WNET Thirteen Television Laboratory i New York. 1976 och 1977 reste han till Solomonöarna, Java och Indonesien för att spela in traditionellperformancekonst.
1977 inbjöds Bill Viola att ställa ut påLa Trobe University iMelbourne av Kira Perov. Viola och Perov, som senare gifte sig, inledde ett livslångt samarbete där de reste och arbetade tillsammans. De reste till Japan 1980, där de under ett och ett halvt år befann sig på ett kulturellt utbyte mellan Japan och USA. Där studerade debuddhism underzenmästaren Daien Tanaka. Under denna tid var Viola som “artist-in-house” för Sony Corporations Atsugi Laboratories.
1983 blev Viola instruktör i avancerad video påCalifornia Institute of the Arts i Valencia, Kalifornien. 1995 representerade Viola USA på den 46:eVenedigbiennalen för vilken han producerade en serie verk kalladeBuried Secrets som innehåller ett av hans mest kända verkThe Greeting, en samtida tolkning avPontormo'sVisitationen. Under 1997 turnerade en stor, retrospektiv, utställning organiserad avWhitney Museum of American Art runt internationellt och visade upp 25 år av Bill Violas konstnärskap.
1998 erhöll Viola ett stipendium avGetty Research Institute, Los Angeles.[26] Han valdes sedermera in iAmerican Academy of Arts and Sciences år 2000. 2002 avslutade hanGoing Forth By Day, en digital “fresk” gjord i HD-video beställd avDeutsche Guggenheim Berlin ochGuggenheim Museum, New York. 2003 ställdesThe Passions ut i Los Angeles, London, Madrid, and Canberra, en samling av Violas emotionellt laddade verk islowmotion inspirerade avrenässansmåleriet.
Viola påbörjade 2004 en ny produktion avRichard Wagners operaTristan och Isolde i samarbete med regissörenPeter Sellars, dirigentenEsa-Pekka Salonen och Kira Perov som exekutiv producent. Operan hade premiär 2005 påOpéra National de Paris och Violas videoverk ställdes även ut 2006 på The Haunch of Venison Gallery och St Olave's School i London under utställningsnamnetLOVE/DEATH. 2007 organiserade Centro Andaluz de Arte Contemporaneo i Sevilla en utställning där Violas verk hamnar i dialog med museets kollektioner.
2009 mottog Bill Viola det katalanska internationella priset, känt som XXI Premi Internacional Catalunya 2009, från denkatalanska regeringen iSpanien. Prisets hyllar en individ "whose creative work has made a significant contribution to the development of cultural, scientific or human values anywhere in the world."[27]
Bill Viola har ställt ut på bland annatNational Gallery, London, Guggenheim Berlin,Guggenheim New York,Whitney Museum of American Art,GettyLos Angeles, Kalifornien, ochMetropolitan Museum of Art,New York.
Hans konst kretsar främst kring människolivets centrala teman och erfarenheter – födelse, död, kärlek, känslor och en form av humanistisk spiritualitet. Genom sin karriär har han funnit mening och inspiration från ett djupt rotat intresse för mystiska traditioner, specielltzenbuddhism, kristenmysticism och islamsksufism, något som återfinns i dentranscendentala känslan i några av hans verk. Violas estetik är även influerad av medeltidens ochrenässansens religiösa konst.
En tanke hos Viola är idén att du inte kan förstå vad du betraktar om du inte känner dess motsats. Dennadualism tar sig i uttryck i hans verk genom kontraster som liv och död, ljus och mörker, lugn och kaos, högt och lågt etc.
Violas verk kan delas in i tre typer: konceptuella, visuella samt en unik kombination av de två. Enligt konstkritikern James Gardner ("National Review") är Violaskonceptuella konst lätt att glömma bort som den mesta videokonsten. Men att Violas visuella verk är å andra sidan, som till exempel "The Veiling", enligt Gardner imponerande och minnesvärda.[28]
Violas verk har oftast en målerisk kvalitet. Hans användning av ultra slowmotion-video uppmuntrar betraktaren att sjunka in i bilden och känna en djup kontakt med meningarna som den bär. Denna styrka gör Violas verk ovanligt tillgängliga inom den samtida konstkontexten. Som en konsekvens av detta har hans verk fått blandad kritik, varav några kritiker har funnit vissa verk banala med en tendens tillgrandiositet. Dock är det hans ambitioner, hans strävan efter mening och försök att hantera livet stora skeenden som gör hans verk uppskattade bland kritiker, konstpubliken och samlare.
I sina tidiga verk etablerade Viola de frågor som fortfarande i dag fascinerar honom i hans arbete. Det är speciellt hans besatthet att fånga rörelsens essens genom inspelning som följt honom ända sedan 1976 i hans verkThe Space Between the Teeth, en video av Viola själv skrikandes, till det 45 sekunder långa verketSilent Mountain från 2001 som visar två skådespelare i olika stadier av ångest.
Om Violas avbildningar av emotionella tillstånd utan någon objektiv korrelation—emotionella tillstånd för vilka betraktaren inte har något externt objekt eller händelse att knyta dem till eller förstå dem genom—är en av aspekterna av hans verk är en annan, som varit mer i förgrunden, hans refererande till den medeltida och klassiska avbildningen av känslor. Mest framträdande är hansCatherine's Rom (2001) som har många paralleller medAndrea di BartolosKatarina av Siena från 1393.
Medan många videokonstnärer snabbt adopterat nya tekniker för att förbättra sina medium har Viola använt sig mycket litet av dataredigering. Det som kanske är det mest tekniskt utmanande i hans verk, som också är det som har utvecklats mest från hans tidiga verk, är hans användning av extrem slowmotion.The Quintet Series från 2000 är ett sådant verk (som består av fyra separata videor) som visar fem skådespelares förändrade minspel och uttryck i sådan slowmotion att varje liten detalj av deras förändrade känslotillstånd kan noteras. Det är ett utmanande verk för betraktaren då koncentrationen för att följa utvecklingen måste bevaras i flera minuter. Generellt kan sägas att denna modifiering av tiden i kombination med avsaknaden av ljud och röst utgör det ""ny"" hos Bill Violas verk för förstagångsbetraktaren.
2000 samarbetade Viola med det populära bandetNine Inch Nails och deras sångareTrent Reznor för att skapa en videosvit för deras turné. Det resulterade i en triptyk med fokus på bilder av vatten som skulle integrera med de sånger som spelades.[29]
Violas verk har fått kritikernas erkännande.Marjorie Perloff, mest känd för sin litteraturkritik och uppskattning avavant-gardeförfattare och genrer, prisar honom. Perloff, som har skrivit spaltmeter om att poetiken bör respondera på, och utnyttja, möjligheterna med nutida datateknik, menar att Viola är ett exempel på hur ny teknologi — i det här fallet videokameran — kan skapa helt nya estetiska möjligheter som inte tidigare existerat inom en genre eller stilbildning.[30]
