| Biafrakriget / Inbördeskriget i Nigeria | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Den självständiga statenRepubliken Biafra i juni 1967. | |||||||
| |||||||
| Stridande | |||||||
 Nigeria Egypten(endast flygvapen)[1]Stöttad av:[1][2] |  Biafra
| ||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||
Yakubu GowonMurtala MohammedBenjamin AdekunleOlusẹgun ỌbasanjọGamal Abdel Nasser Harold Wilson Leonid Brezjnev Nureddin al-Atassi Ismail al-Azhari François Tombalbaye Hamani Diori Faisal | Odumegwu OjukwuPhilip Effiong Albert Okonkwo Jan Zumbach Levi Eshkol B.J. Vorster Ian Smith Charles de Gaulle Marcelo Caetano | ||||||
| Förluster | |||||||
| 200 000 militära och civila förluster | 1 000 000 militära och civila förluster | ||||||
Biafrakriget, även känt sominbördeskriget i Nigeria, var ettutbrytarkrig iNigeria som varade från6 juli1967 till15 januari1970 och utkämpades mellan denislamskanigerianska staten och den självutnämndakristnautbrytarrepublikenBiafra. Krigets följder blev en global sinnebild försvältkatastrofer, och företrädare förigbofolket har fortlöpande hävdat att Biafra utsattes för ettfolkmord.
Inbördeskriget orsakade stora förluster på båda sidor: 200 000 nigerianska soldater och civila, och cirka 1 miljon[6] biafraner. Kriget slutade med nigeriansk seger och att området återinförlivades med Nigeria.
Från svenskt håll är kriget relevant dåCarl Gustav von Rosen grundadeBiafras flygvapen. Hans personal bestod av frivilliga svenska piloter samt ett par biafranska flygare. I markpersonalen ingick ytterligare ett par svenskar.[7]
Bakgrunden till inbördeskriget var enmilitärkupp som ägde rum i Nigeria 15 januari 1966. Kuppmännen var vänstersinnade yngre militärer som bildade enjunta under ledning av generalJohnson Aguiyi-Ironsi. Regimen mötte hårt motstånd och motkupper, vilket ledde till ökade etniska motsättningar. I september massavrättadeskristna igbo i demuslimdominerade områdena i norr. Samtidigt upptäcktes storaoljefyndigheter i södra Nigeria.
Den 30 maj 1967 utropade igbonOdumegwu Ojukwu republiken Biafra i området med oljefyndigheterna. Fastän flera länder var välvilligt inställda erkändes republiken endast av fyra stater. Flera fredsförhandlingar havererade, varav den mest uppmärksammade hölls iAburi iGhana, varpå kriget var ett faktum.
Kriget började 6 juli då nigerianska trupper gick in i Biafra. StadenNsukka föll redan 14 juli, men biafranerna gick tilloffensiv, intogBenin City och passerade gränsen 21 augusti med sina trupper. SvenskenCarl Gustav von Rosen bistod Biafra och ledde en grupp piloter i grundandet av ett flygvapen som kom att kallas för "Biafra Babies" och det bestod av nedsmuggladeMalmö flygindustri MFI-9B. Under de första månaderna inträffade flera vinster och återtaganden, och fronten förflyttades långa sträckor.
Från 1968 stagnerade kriget, och inga större förändringar skedde. I juni 1968 omringade och blockerade nigerianerna Biafra, vilket ledde till en humanitär katastrof. Civilbefolkningen svalt, bland annat för att odlingar förstördes. Bilder på biafrabarn med magar som svälten fått att svälla upp spreds över hela världen. Enligt biafranerna själva var svälten ett avsiktligt led i strävan att få dem att kapitulera.
Röda korset och andra internationella hjälporganisationer sände medarbetare till Biafra, men attackerades av den nigerianska armén. Bland de läkare som reste dit fanns fransmannenBernard Kouchner. Han kom fram till att en ny organisation behövdes, och han grundade därförLäkare utan gränser 1971.
Tack vare omvärldens hjälpsändningar kunde biafranerna starta en motoffensiv i juni1969. Nigerianerna svarade med en attack 23 december 1969 och lyckades tudela Biafras enklav. Den 7 januari 1970 inleddes den slutliga nigerianska offensiven, kallad Operation Tail-Wind. Den 15 januari kapitulerade Biafra.
Enligt uppskattningar avled 1 miljon människor i kriget,[6][8] enligt andra uppskattning upp till 3 miljoner.[9] De etniska konflikterna har fortsatt i området, och frågor om fördelning av naturresurser och krav på kompensationer har fortsatt att leda till oroligheter och kupper.
|
