| Bernhard von Beskow | ||
|---|---|---|
 | ||
| Målning avOlof Johan Södermark, 1830. | ||
Titlar | ||
| Tidsperiod | 1826 | |
| Tidsperiod | 1832 | |
| Tidsperiod | 1843 | |
| Yrke | Hovman,författare ochpublicist | |
| Period | 1816-1868 | |
Publicist | ||
| Språk |  Svenska | |
| Period | 1816-1868 | |
| Genre | poem,libretton,dramatik, levnadsteckningar | |
| Rörelse | Tegnérska riktningen Schillerska riktningen | |
| Debutverk | poem iWallmarksJournal 1816 | |
| Noterbara verk | "Sveriges anor" | |
| Priser | hedersdoktor iUppsala universitet (1842) serafimerbandet (1861), ledamot avMusikaliska akademien 1829 och avKungliga Vetenskapsakademien 1836 liksom hedersledamotskap avVitterhets-, historie- och antikvitetsakademien 1834,Konstakademien | |
| Influenser | Jonas Magnus Stiernstolpe Adam Oehlenschläger | |
Personfakta | ||
| Född | 22 april1796 Stockholm | |
| Nationalitet | Sverige | |
| Utbildning | kansliexamen1814 | |
| Alma mater | Uppsala universitet | |
| Död | 17 oktober1868 (72 år) | |
Släkt | ||
| Frälse- eller adelsätt | von Beskow | |
| Far | Bernhard Beskow | |
Bernhard von Beskow, född22 april1796 iStockholm, död17 oktober1868, var en svenskfriherre, hovman, författare och publicist. Han var ledamot avSvenska Akademien 1828–1868, stol nr 12.
Beskow växte upp i ett förmögetköpmanshem som son tillBernhard Beskow och Anna Catharina Dalin och från 1822 gift med Magdalena af Wåhlberg. Hans första handledning var lämnad åt den glade skaldenJonas Magnus Stiernstolpe, varigenom han redan tidigt fick hågen riktad, utom åt bokliga studier, även åtvitterhet, musik och teckning. Efter att, enligt tidens sed, redan vid elva års ålder ha skrivits in somstudent vidUppsala universitet, avlade hankansliexamen 1814, blev samma år tjänsteman i handels- och finansexpeditionen och 1815 kopist där samt följande år kanslist och 1818 protokollssekreterare.
Redan 1816 hade Beskow debuterat med poem iWallmarksJournal. Valet av organ är betecknande, ty Beskows ursprungliga läggning och uppfostran var närmast akademiska. Hans sinne för det retoriska, formellt imponerande drog honom först till den äldre skolan och därefter till dentegnérska riktningen. Beskow var medlem iGötiska Förbundet.
1819–1820 företog Beskow en resa tillDanmark,Tyskland,Schweiz ochItalien samt gjorde därunder bekantskap med en rad författare, bland andraOehlenschläger, med vilken han knöt ett vänskapsband för livet,Goethe,Tieck,Friedrich Schlegel,Grillparzer,Bonstetten med flera Redogörelsen för denna resa inflöt i olika tidskrifter och ingick i hansVandrings-Minnen (1833–34).
Efter hemkomsten inträdde Beskow, som under resan förlorat sin fader och blivit rik arvtagare, åter i tjänstgöring, men fortsatte tillika sin poetiska verksamhet och erövradeSvenska akademiens stora pris för det retoriska stycket "Sveriges anor". Dikten, som söker närma sigEsaias Tegnérs antitetiska och bildrika maner, blev åtskilliga år senare (1833) föremål förRunebergs nedgörande kritik.
Beskow rönte emellertid en rad av framgångar. 1822 gifte han sig med Malin Wåhlberg. Han blev 1825 förste expeditionssekreterare i kansliet och handsekreterare hos kronprinsenOscar (I), upphöjdes 1826 i adligt stånd och blev 1827kammarherre. Under sin andra stora utländska resa, 1827–1828, kallades han till ledamot avSvenska akademien efterstatsrådet greveWirsén. Vid denna tid vänder sig Beskow åt ett nytt diktområde, dramatiken, och blir denschillerska riktningens främste representant i vår dramatik.
Beskows förstlingsarbete,Erik XIV (1827–28), utgör två särskilda stycken, av vilka det ena skildrar Eriks fall, det andra hans försoning. Närmast följdeHildegard (1836) med ämne från brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Samma år utkom skådespeletTorkel Knutsson (uppfört 1862), skildrande Torkels öde, då han faller offer såsom medlare mellan stridande partier. Torkels skepnad är dock ganska ohistorisk, han är en reformator före reformationen, och hans åskådningssätt företer släktskap med den schillerska typen för 1700-talets trosfrihet, markis Posa, av vilken han är en litterär ättling. Som fortsättning påTorkel Knutsson skrev Beskow det andra folkungadramat:Kung Birger och hans ätt (1837).
IGustaf Adolf i Tyskland (1838) lämnade Beskow en dramatiserad tidsmålning avGustav II Adolfs uppträdande itrettioåriga kriget. Beskow skrev ocksålibretton till en opera,Ryno eller den vandrande, riddaren (1834), med musik avEduard Brendler och dåvarande kronprinsen Oskar. Spelåret 1831–32 var Beskow chef förhovkapellet ochkungliga teatern, ett uppdrag, som han skötte insiktsfullt och oegennyttigt, men vars många förtretligheter verkade uppslitande på hans nerver, så att han måste nedlägga ämbetet efter endast ett spelår.
Efter att ha frånträtt denna befattning blev Beskow1832hovmarskalk, lämnade därefter tjänstemannabanan och utsågs 1834 tillSvenska akademiens ständige sekreterare efterFranzén.
Beskow utövade under dessa år en omfattande publicistisk verksamhet. Redan 1823 författade han en stridsskrift motArgus; åren 1828–30 var han en flitig medarbetare i den av Rydqvist utgivna tidningenHeimdall, och han lämnade även bidrag till andra tidningar och tidskrifter. Efter frånträdandet av chefskapet för teatern råkade han i strid medAnders Lindeberg, som skarpt angripit hans direktörskap, och utgav den gäckande och hänsynslösa pamflettenFlugsmällan (1833), som gisslade Lindebergs litterära verksamhet samt offentliga och enskilda personlighet. Då Lindeberg åtalade skriften, lät Beskow inlämnanamnsedel, som angav sufflören Wessling såsom skriftens författare, och han fortsatte i dennes namn under rättegången sin skarpa polemik mot Lindeberg.
Hans senare publicistiska verksamhet var mera rent politisk i de konservativa och monarkiska idéernas tjänst, och han författade flera av denna sidas stridsskrifter. Sålunda utgav han efter decrusenstolpeska oroligheternaDagens händelser bedömda af en landtman (1838), vilken följdes avUpplösning är icke upplysning (1839),Har Sverige publicitet och publicister? (2 häften, s. å.),Den irrande publicisten (1840) samt det dramatiserade tidningsäventyretPapperskråkorna (samma år). Samtidigt härmed blev Beskow, som förut ståttAskelöfsSvenska Minerva nära, en av det nya konservativa organetSvenska biets främjare och medarbetare samt torde till detsamma ha lämnat många, alltid anonyma bidrag, då det gällde att försvaraKarl Johans regim och angripa den dåtida liberalismen. Genom denna hållning kom Beskow i stor nåd hos den gamle kungen, som vid sin jubelfest 1843 tilldelade honomfriherretiteln, men däremot i ett mera främmande förhållande till den liberale kronprinsen, Oscar (I).
Efter Oscar I:s tronbestigning drog sig Beskow tillbaka från det politiska livet och ägnade sig alltmera uteslutande åt sin akademiska verksamhet. Under den första tiden av sitt sekretariat hade han visserligen att utkämpa strider med bisittare (såsomGustaf Lagerbielke och andra), men allt som tiden gick, blev hans ledarskap i akademien alltmera erkänt. Hans verksamhet såsom sekreterare var präglad av intresse för alla akademiens olika angelägenheter (minnesteckningar,ordboksarbete, prisutdelningar, inval), och han ådagalade tillika en anmärkningsvärd fördomsfrihet och fördragsamhet mot skilda vittra riktningar (mindre kanske mot politiska motståndare).
En särskild uppgift fann Beskow i författandet av minnesteckningar och utövade på detta område en rik och omfattande verksamhet. Han författade inledande levnadsteckningar och litterära karakteristiker till Stiernstolpes,Wallins,Valerius ochLings samlade arbeten samt höll minnestal och gravtal överAnders Fredrik Skjöldebrand,Axel Arvid Raab,Carl Gustaf von Brinkman,Mathias Rosenblad,Jöns Jacob Berzelius med flera.
Märkligast är dock de minnesteckningar han offentliggjort i Svenska akademiens handlingar överGustaf Fredrik von Rosen (1850),Samuel Åkerhielm (1851),Lars Kagg (1853),Fabian Wrede (1854),Bengt Erland Fogelberg (1855),Urban Hjärne (1856),Johan Gyllenstierna (1857),Emanuel Swedenborg (1858),Torbern Bergman (1859),Carl Bernhard Wadström (1860),Carl Gustaf af Leopold (1861),Carl Christoffer Gjörwell (1862),Carl Gustaf Tessin (1864) ochSwen Lagerberg (1865), vartill kommer minnesteckningen överGörtz (1867) samt hans i Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens handlingar offentliggjorda litteraturhistoriska utkast överCarl August Ehrensvärds konstfilosofi (prisbelönt 1834, tryckt 1842), med ganska rika konsthistoriska meddelanden. Ett antal av sina levnadsteckningar samlade Beskow under titelnMinnesbilder (2 delar, 1860–66).
Under sin studietid i Uppsala fick han privatundervisning iteckning avJohan Ahlberg men han nådde bara en bit övrer det som då kallades diletantstadiet. Han tecknade främst porträtt. Han är representerad med fyra porträtt och några kostymskisser vidNationalmuseum[1].
Beskow är i viss mån den sisteäreminnesförfattaren i gammal mening; han gjorde vyerna vidare än hans gustavianska föregångare och grundade sina minnesteckningar ofta nog på en omfattandeforskning; men såväl det konstfullt utarbetade, vältaliga språket som framför allt den starktpanegyriska anläggningen göra honom till en äreminnesförfattare enligt äldre tiders uppfattning; Rydqvist anmärker, att "bilden blef honom under målningen alltmera kär, så att han liksomPygmalion slutligen förälskade sig i sin egen skapelse af marmor".
Detta målande i ljusa färger och denna benägenhet att blunda för eller urskulda föremålens svaga sidor framträda också i hans historiska skildringar överGustav III som kung och människa (påbörjad 1859; sista delen oavslutad och tryckt 1869 efter hans död) och Karl XII iAlt-Ranstädt (1865), vilken närmast var framkallad avFryxells skildring.
Han framdrog emellertid som sina hjältars försvarsadvokat många inlägg till deras friande inför historiens domstol. Samma förtjänster och brister utmärker hans litteraturhistoriska skildringar, som den utförligaäreräddningen av Leopold och denpostumt utgivna skriftenOm den estetiska betydelsen af Thorilds strid emot Kellgren och Leopold, i vilka han med entusiasm, men även med ensidighet hävdar den akademiska sidans rätt mot nyhetsmakarna.
I Svenska akademiens handlingar offentliggjorde han också sinpopulärfilosofiska skriftOm själens helsa (1857). Han påbörjade dessutom sin egensjälvbiografi,Lefnadsminnen (tryckt 1870). Beskow utövade ett i många avseenden storartatmecenatskap mot skriftställare och konstnärer, och han visade sig själv besinna de ord han en gång uttalat: "När skola en gång nordens store, såsom deras likar i andra länder, anse det hedrande att vårda och uppmuntra unga snillen?"
Hedersbevisningar av mångfaldiga slag kom honom till del, däriblandhedersdoktorat iUppsala (1842), överstekammarjunkartiteln ochserafimerbandet (1861), ledamotskap av åtskilliga utländskaakademier och lärda samfund samt avMusikaliska akademien 1829 och avKungliga Vetenskapsakademien 1836 liksom hedersledamotskap avVitterhets-, historie- och antikvitetsakademien 1834 och avKonstakademien 1837. År 1868, natten mellan 17 och 18 okt., avled han stilla. Han skänkte betydande summor av sin förmögenhet till de samfund och institutioner, som vårdade de litterära, vetenskapliga och konstnärliga idrotter, för vilka han i livet intresserat sig; särskilt Svenska akademien har mycket att tacka honom för.
Bernhard von Beskow adlades 1826 och fick då adelsprefixet "von" tillagt till sitt tidigare namn. Han blev friherre 1843.[2] Hans äktenskap, ingånget 1822,[2] var emellertid barnlöst, och namnet "von Beskow" kom därför bara att bäras av honom själv och av hans hustru.[3]
SläktnamnetBeskow fördes dock vidare av hans brorsöner, bland vilka märksFritz Beskow,Gustaf Emanuel Beskow,Theodor Beskow ochWilhelm Beskow.
Wikisource har originalverk som rörBernhard von Beskow.
Wikimedia Commons har media som rörBernhard von Beskow.
| ||||||||
|
