Berlinkonferensen,Kongokonferensen ellerVästafrikakonferensen (tyska:Kongokonferenz) var en internationell sammankomst iBerlin som anordnades avTysklands rikskanslerOtto von Bismarck i samband med förhandlingarna om kontrollen överKongobäckenet.[1] Representanter för 14 stater sammanträdde på konferensen som pågick 15 november 1884 - 26 februari 1885. På agendan fanns en rad tvistefrågor som rörde denkoloniala expansionen iAfrika.
Konferensen hölls mot bakgrund av den allt intensivare uppdelningen av denafrikanska kontinenten mellan europeiska kolonialmakter under 1800-talets andra hälft. Kontinenten hade dittills i stor utsträckning ignorerats av de europeiska makterna med undantag för handelsstationer vid kusterna och ett par tidiga, begränsade koloniseringsvågor; holländska kolonister hade anlänt iKaplandet redan på mitten av 1600-talet och iNordafrika genomfördes denfranska erövringen av Alger 1830. Men det dröjde tills 1880-talet innan den verkliga uppdelningen inleddes som präglar Afrikas politiska karta än idag, efter att de sista outforskade regionerna kartlades och värdet på kontinentens naturrikedomar klargjordes för européerna.
Upptakten till konferensen började medInternationella Kongosällskapets expeditioner tillKongobäckenet 1879-1884 för att å den belgiske kungenLeopold II:s vägnar göra detta område, stort som helaVästeuropa, redo för ekonomisk exploatering. Frankrike reagerade med en egen expedition för att hävda sina intressen i västra Kongobäckenet och grundladeBrazzaville 1881. Portugal reagerade genom att återuppväcka gamla anspråk på Kongo baserade på fördrag medKongoriket samtTordesillasfördraget från 1494 om en uppdelning av världen mellan Portugal och Spanien. Den franska expansionen österut iCentralafrika och vidare sågs som ett hot mot brittiska intressen och i längden handeln medBrittiska Indien, 1882 ockuperade Storbritannien den osmanska vasallstatenKhedivatet Egypten och fick därmed direktkontroll överSuezkanalen. Samtidigt hade Tyskland hastigt börjat satsa på ett eget kolonialimperium vilket oroade både Frankrike och Storbritannien. Initiativet till själva konferensen togs av den portugisiska regeringen som ville säkra stöd för den så kalladerosa kartan, planer på en korridor mellanAngola ochMoçambique.[2][3]
Syftet med konferensen var att komma överens om regler för framtida kolonisering av kontinenten samt handelsbestämmelser för de huvudsakliga floderna; genom formella överenskommelser skulle man undvika konflikter mellan kolonialmakter med konkurrerande anspråk. De europeiska makterna erkände varandras intressesfärer utan någon som helst hänsyn till redan existerande afrikanska samhällen och folk.[4] FörutomTyska riket ochFranska republiken deltog ombud förÖsterrike-Ungern,Portugal,Spanien,Storbritannien och Irland,Italien,Nederländerna,Belgien,Danmark,Sverige-Norge,Ryska kejsardömet,Osmanska riket, ochFörenta staterna.
Huvudsakligen diskuterades frihandel i Kongobäckenet och vidKongoflodens mynning samt rätten till sjöfart på floderna Kongo ochNiger. Därutöver diskuterades även regler för hur man skulle gå till väga för att göra anspråk på territorium längs kusterna.[1] Leopold II av Belgien försökte övertyga de andra förhandlingsparterna om idén om frihandel i Kongo, eftersom ingen kunde acceptera att någon av de andra etablerade kolonialmakterna tilldelades detta enorma landområde föreslogs att en "neutral" part skulle erhålla rätten att förvalta Kongobäckenet. Parallellt med konferensen slöts en rad bilaterala fördrag mellan förhandlingsparterna.[1] Som slutdokument för konferensen antogs den så kallade Berlingeneralakten vilken signerades av de deltagande parterna och slog fast överenskomna punkter.
Ett område inkluderandeKongobäckenet och angränsande territorier iÖstafrika ända fram tillIndiska oceanen vid 5° s. br. i norr och flodenZambesis mynning i söder avgränsades. Inom detta område förbjödsslavhandel och alla nationer skulle kunna handla fritt. Endast avgifter av karaktären "billig ersättning för utgifter i handelns intresse" fick tas ut, till exempel hamn-, lots-, fyr- och båtavgifter. Någon försäljning av handelsrättigheter skulle inte med åberopande av suveränitetsrättigheter kunna ske inom området och handelsmonopol förbjöds. Kongofloden med bifloder och övriga vattenvägar inom området skulle vara öppna för alla nationers trafik. Skeppsfarten på floden Niger reglerades likadant.
Den politiska kontrollen över Kongobäckenet inkluderades inte formellt i generalakten men fick ändå sin lösning inom ramarna för Berlinkonferensen genom de parallellförhandlingar som hölls. Det bestämdes att Kongobäckenet skulle vara "ständigt neutralt" territorium förvaltat avAssociation internationale du Congo, Internationella Kongosällskapet, en kommersiell sammanslutning som leddes av Belgiens kung Leopold II och i själva verket var en dimridå för att han skulle kunna få Kongo som personlig koloni.[5] Under konferensen erkände alla deltagande stater, förutomOsmanska riket, den så kalladeKongofristatens suveränitet.[1]Association internationale du Congo fick sedan biträda Berlingeneralakten. Erkännandet och den formella gränsdragningen av Kongofristaten blev den viktigaste följden av Kongokonferensen. Portugals historiska anspråk på Kongoflodens mynning avfärdades.[2] Området blev efter kort tid allt annat än ett frihandelsområde. Höga tullar lades på alla varor och tvångsarbetare användes i hög utsträckning. Så stora grymheter mot urbefolkningen bedrevs att världsopinionens vrede tvingade Kongo ur Leopolds händer 1908.
Riktlinjer för hur framtidaockupationer av landområden vid Afrikas kuster skulle genomföras, drogs också upp. Denna konferens kan betraktas som inledningen av en period då Afrika genomannekteringar, proklamering avprotektorat ochintressesfärer med mera allt snabbare delades upp.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material frånNordisk familjebok,Kongokonferensen, 1904–1926.