Bergslagen är ett geografiskt område som inte är helt klart avgränsat. Bergslagen ligger iMellansverige inåt land och kan sägas omfatta norra delen avVästmanland inklusive de norra delar avÖrebro län som ingår i Västmanlands landskap, samt sydöstraVärmland och södraDalarna. En vidare definition av Bergslagen omfattar även delar avNärke,Uppland ochGästrikland.[1] Bergslagen har utmärkt sig förgruvdrift ochmetallindustri.
Sedanmedeltiden eller längre har bergshantering, brytning och smältning av malmer (bergsbruk) haft en stark ställning i området. Vidare förädling skedde ofta utanför Bergslagen vid särskildajärnbruk. Sedan 1800-talets senare del, när metallindustrin mötte ökad konkurrens, har detta emellertid förändrats till Bergslagens fördel. Fortfarande idag sätter metallindustrin en tydlig prägel på regionen. Sjunkande järnmalmspriser och utländsk konkurrens under 1960–70-talen (sestålkrisen) har emellertid resulterat i att samtliga järnmalmsgruvor blev nedlagda. Den sista, iGrängesberg, stängdes 1989.
Brytning av andra metaller och mineraler pågår fortfarande i bland annatLovisagruvan i Håkansboda utanförStråssa och iGarpenberg där brytningen ökat kraftigt de senaste åren.Boliden AB har en pågående investering på 3,9 miljarder i den gruvan.[2]
Utvinning av metaller har skett sedanbronsåldern i bland annatRöda jorden (Riddarhyttan). I nuvarandeHedemora kommun finns flera lämningar frånjärnåldern som vittnar om bergsbruk. Det finns några boplatser frånstenåldern avjägarfolk i Bergslagen, men det var huvudsakligen undermedeltiden som området befolkades.[3]
NamnetJärnbära(r)land avser vissa järnproducerande delar av Mellansverige under tidig medeltid, och kom i senare källor att användas om fler områden i Sverige,[4] eller om ett oprecist område.[5]Snorre Sturlasson använder namnet om ett område som passerades avOlof den helige under resan frånMälardalen tillTrondheim på 1000-talet. ISverres saga avses ett område som regerades av sveakungen år 1177 och som passerades på vägen frånMalung i Västerdalarna tillHärjedalen, efter en stor öde skog. Denna betydelse har tolkats somDalarna[6],Österdalarna[7] och/ellerGästrikland.
I skriftliga källor är Bergslagen känd från 1300-talet med trebergsprivilegier, till Västra och Östra berget i Närke (Lekebergslagen,Lerbäcks ochNora bergslag),Stora Kopparbergs bergslag ochGästriklands bergslag. Genom olikaregale (skogs-,ström- ochbergsregale) kom flera moment i metallframställningen att bli starkt reglerade och krävde särskilda tillstånd (privilegium), vilka gällde kollektivt för bergslaget vid gruvan men som skilde sig starkt åt från ett bergslag till ett annat.
Till området värvades yrkesskicklighet från Tyskland, Danmark, Skottland och Holland, och arbetskraft (sebergsfriden ochskogsfinnar), och genomtäkterätten kom området att få en bofast befolkning. Omkring 1640 förbjödssvedjebruk, ochsavolaxarna blevtorpare med skyldighet att arbeta somkolare, en viktig roll för bergsbruket. Alla finnar i området verkar dock inte ha varit svedjefinnar, utan det är troligt att det fanns en annan finsk befolkning som arbetade i gruvorna.[8]
Bergsprivilegier innehöll dels skyldigheter somavraden till kronan, dels förmåner som att bergsmännen saknaderusttjänst. Dessa privilegier gällde endast dem som ingick i bergslaget; övriga hade knekthållning iBergsregementet och andelen knektar i bergslagssocknarna kunde periodvis vara hög.[9]Skattebönder i området betalade jordskatt på samma sätt som i övriga landet, men andelenkronohemman kom att bli relativt högt genomskogsregalet. För att stimulera handeln och viljan att ägna sig åt bergsbruk stiftades städer på 1600-talet, däriblandSala,Falun,Säter ochNora.
EkonomihistorikernRolf Adamson skriver iNationalencyklopedin att "denna klassiska svenska brukspolitik, som bedrevs med växande eftertryck cirka 1650–1750, anses vara ett av de mera framgångsrika exemplen på lagstiftning från äldre tid". Han pekar på att en hård lagstiftning i kombination med en uppdelning av de olika momenten i metallindustrin ska ses som en av anledningarna till framgången. I andra länder, exempelvisStorbritannien, var nämligen regleringar och statliga påbud inte alls lika påfallande. Under denna period växte nya bruksbygder fram kring Bergslagen i vilka järn- stål- och manufakturverk kom att lokaliseras. Detta kom att fungera bra fram till 1800-talets senare del då ny teknik och utländsk konkurrens började slå undan grunden för den metallhantering som då bedrevs.
Under 1600- till 1800-talet varKristinehamn den viktigaste utskeppningshamnen för Bergslagens stångjärn. Kristinehamn ochKarlstad hade under denna tid ensamrätt på att frakta ut järn från sina hamnar. 90 % av järnet gick på export. Under denna tid sattes världsmarknadspriset på järn i Kristinehamn.
Den så kalladebruksdöden gjorde att järnframställningen kom att styras mot allt färre, men större enheter. I detta avseende låg Bergslagen bättre till än de omgivande bruksbygderna, vilka drabbades hårdare av nedläggningarna. Storajärnverk växte fram där äldre järnbruk funnits, exempelvis iFagersta,Långshyttan,Hofors,Forsbacka ochSöderfors.[förtydliga] Även helt nya, ur transportsynpunkt bättre lokaliserade, järnverk kom att anläggas.Domnarvets Jernverk anlades 1872–78 utmed järnvägenFalun–Göteborg, och kom att bli en av de främsta anledningarna till stadenBorlänges etablering på samma plats.
Införande avthomasprocessen under 1870-talet revolutionerade järnmalmsbrytningen. Förr hade främst renafosforfria malmer använts vid tillverkningen av kvalitetsjärn. Detta kom nu att ändras, och fosforhaltiga malmer började bli högintressanta. IGrängesberg gynnades gruvbrytningen av utvecklingen och grunden lades förGrängesbergsbolaget, en av de större industrikoncernerna i Sverige under 1900-talet. Exporten av järnmalmen kom att bli viktig. Flera av gruvorna blev dessutom utlandsägda. Gruvor somBlötberget ochHåksberg ägdes exempelvis av tyska intressen ända fram tillandra världskrigets slut. Bergslagen hade dock förlorat sina geografiska fördelar nu. Exempelvis spelade inte vattenkraften in längre och transportkostnaderna hade minskat. Lokaliseringen av vidareförädlingen av järnmalmen kunde istället med fördel förläggas vid kusten. Exempel på detta ärOxelösunds järnverk ochNorrbottens järnverk, båda anlagda under 1900-talet långt utanför den egentliga Bergslagsregionen men försörjda av järnvägstransporter därifrån.
En fortsatt hård konkurrens under 1900-talet resulterade i fortsatta koncentrationer av driften. Under 1920-talets krisår lades många äldre träkolshyttor ned, en utveckling som fortsatte till den sista blåstes ned i mitten på 1960-talet. På 1970-talet kom nästa kris, vilken drabbade i stort sett hela västvärldens stålindustri. En omstöpning av ägarbilden till färre, större och mer produktinriktade företag tillsammans med statliga åtgärder räddade stora delar av Bergslagens stålindustri. Neddragningar har emellertid även varit nödvändiga, framför allt vad gäller gruvdriften, och de järnverk som finns kvar omfattar inte lika många anställda jämfört med mitten av 1900-talet. Under statligaSSAB:s ledning lades flertalet järnmalmsgruvor ned i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.Sulfidmalmsbrytningen kom att klara sig bättre.Garpenberg iHedemora kommun med anor från 1300-talet är idag Sveriges äldsta gruva i drift.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
