Bergand (Aythya marila) är enfågel som tillhör gruppen dykänder inom familjenänder. Den är enflyttfågel som häckarcirkumpolärt i de arktiska och subarktiska regionerna påtundra och i norra gränsen avtajgan. Arten minskar i antal, bland annat mycket kraftigt iÖstersjön, men det globala beståndet anses ändålivskraftigt.
Berganden är en medelstor dykand med ganska stort rundat huvud. Den är 42 till 51 centimeter lång och har ett vingspann på 71–80 centimeter.[4] Den adulta fågeln väger mellan 900 och 1250 gram[5] (enligt en annan auktoritet 700 till 1100 g[6]).
Denadulta hanen har svart huvud med grön glans och svart bröst och stjärtparti med blå glans. På många sätt liknar den en storvigghane, men saknar tofs på huvudet och har ljust gråstrimmig rygg. Den har också längrenäbb som är gråblå med svart näbbnagel. Hane ieklipsdräkt har oftast kvar mycket av de adulta karaktärerna men är mycket mattare, spräckligare och dräkten saknar tydliga kontraster.[4]
Den adulta honan är i häckningsdräkt matt kanelbrun, ofta med en något mörkare rygg och gråbrunvattrad kroppssida. Den har en bred vit ring vid näbbroten och till häckningsperioden framträder ofta en ljus kindfläck. Den adulta honans vinterdräkt skiljer sig inte så mycket ifrån häckningsdräkten men den har ofta fint gråbrunvattrad rygg. Hos adulta fåglar äriris klargul och i flykten uppvisar de tydliga vita vingpennor med mörka fjäderspetsar.Juvenilerna liknar honan, men har oftast mindre vitt vid näbbroten, är mörkare på ryggen och har brungul iris.[4]
Hanen är relativt tystlåten, med mumlande ljusa toner vid spelet, ibland även ettejderlikt "pyoh". Honans skorrande läte liknar viggens men är mer utdraget, djupare och hårdare i tonen.[4]
Berganden är enflyttfågel som häckarcirkumpolärt i de arktiska och subarktiska regionerna påIsland, iSkandinavien,Baltikum, norraAsien ochAlaska ochKanada. De nordeuropeiska och västasiatiska populationerna befinner sig vintertid utefter kusterna av Storbritannien, södraNorge,Danmark och västkusten av Sverige, INordsjön, utefter forna Jugoslaviens kustremsa, iSvarta ochRöda havet. Östligare populationer övervintrar i bland annatKina,Nordkorea,Sydkorea,Japan ochTaiwan. Den Nordamerikanska populationen flyttar vintertid till kusterna av Alaska, Kanada,USA ochMexiko.
Arten brukar delas upp i tvåunderarter med följande utbredning:[7]
Filmklipp med bergand.Under vintern samlas ofta berganden i flockar, ofta med andra andarter.
Berganden häckar främst vid sjöar och våtmarker påtundra och i norra gränsen avtaigan, men häckar även sparsamt vid kusten vid bräckt vatten i exempelvisÖstersjön.[9] Vintern tillbringar de längs havskusterna itempererade områden. Vintertid samlas de ofta i flockar och inte sällan tillsammans med andra närbesläktade andarter somvigg ochringand.
Bergänder häckar på stränder vid vatten ofta som enstaka par, men tendens till kolonibildning finns i områden med goda häckningsförutsättningar.[9]. Boet placeras ofta under en buske eller i ett buskage. Häckningstiden börjar i maj och slutar i juli, och parbandet upprätthålls under en säsong.[9] Honan lägger åtta till elvaägg, men kullar med sex till 15 ägg har observerats, som hon ruvar i 24 till 25 eller 28 dagar beroende på underart. Ungarna tas främst om hand av honan och de blirflygga efter ungefär 40–45 dagar.[9] Dock blir det självständiga ifrån honan innan dess.[9] Hybridisering mellan andarter är vanligare inom släkteAythya än hos simänder och berganden hybridiserar bland annat med vigg.[4]
Fågeln livnär sig framförallt av animalisk föda, särskiltmusslor,snäckor,kräftdjur och insekter, och i mindre utsträckning även avfrön och blad av vattenväxter. De födosöker på grunt vatten, ofta på djup mindre än sex meter.[9]
Berganden har ett mycket stort utbredningsområde och den globala populationen är stor. Utvecklingstrenden är negativ med trots detta bedöms inte arten vara hotad ochIUCN kategoriserar den somlivskraftig (LC).[1] Den globala populationen uppskattades i en studie 2016 till 4 920 000–5 130 000 individer.[1] I Europa tros det häcka 180 000 till 190 000 par, varav cirka 85 % i Ryssland.[10]
I svenska fjällen häckar cirka 1 200 par, i Östersjön från Norrbotten till Ångermanland cirka 200. Denna population anses vara stabil. Söder om Gävle har arten dock minskat mycket kraftigt under hela 1900-talet. Den har helt försvunnit från Stockholms skärgård där det på 1970-talet fanns 100 par. För hundra år sedan häckade den även i Skåne och Småland, och ansågs vara allmän på Öland, Gotland och i Stockholms skärgård. I sin helhet har det svenska beståndet minskat med minst 10 % de senaste 20 åren och så drastiskt de senaste åren att den numera upptas på ArtDatabankens rödlista somstarkt hotad (EN).[11][10][12]
Orsaken till minskningarna tros vara störningar på häckningslokalerna samt predation frånmink. Berganden har en vana att vintertid samlas i mycket stora flockar vilket gör att den är sårbar för eventuella utsläpp. I Sverige är berganden fredad från jakt sedan 1988.[10]
^Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
^Hasselgren, Henrik Constantin (1909). Gotlands fåglar: deras förekomst och drag ur deras biologi. 2., öfversedda och tillökade uppl. Uppsala: Almqvist & Wiksell, sid:83
^James A. Jobling (2010)The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London.ISBN 978-1-4081-2501-4
Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 32–35.ISBN 978-91-7424-039-9
Roland Staav och Thord Fransson (2000). Nordens fåglar (tredje upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 83−84.ISBN 91-518-3825-7
