PåveGregorius den store visade mycket intresse för Benedikt och hans verk. Han författade den första biografin över Benedikt cirka år 600. Den heterDialoger och är vår enda källa för kunskapen om hans liv och även historien om benediktinorden i början.[1]
Benediktiner kallas de munkar och nunnor, som antagit den ordensregel som fastställdes avBenedikt av Nursia år529. Utgående från klostretMonte Cassino, utbredde sig Benedikts regel och dess anhängare efter hand över nästan hela västerlandet. Benediktinklostren blev snart verkliga plantskolor för såväl andlig som materiell odling: på samma gång som benediktinorden och andra ordnar som utgått från denna varit pionjär för en rikare ekonomisk utveckling i västerlandet, räddades genom benediktinernas försorg en inte ringa del avantikens vetenskapliga skatter åt eftervärlden.
Redan omkring 575 verkar Gregorius ha grundat ett benediktinkloster iRom, och tillAugustinus del av världen. Orden spred sig vidare tillSicilien, tillSpanien, där Isidorus och Fructuosus regler förråder bekantskap med Benedikts, samt redan i förra hälften av 600-talet tillfrankerriket, där redanDonatus regel är påverkad av Benedikts.
På ensynod iAutun 670 nämns Benedikts regel såsom enda rättesnöre för klostren, och på de synoder som sammankallades avKarloman ochBonifatius I åren 742 och 743 erkändes dess giltighet för alla såväl munk- som nunnekloster. Men hand i hand med den yttre framgången insmög sig snart en förvärldsligad anda bland benediktinerna. Dels i följd av klostrens lösa förbindelse sinsemellan, dels genom de rikedomar som där alltmera hopade sig genom klostrens och klostergodsens förvandling tillvasallskap, vilkas innehavare ofta var världsliga herrar utan sinne för sina kyrkliga plikter och uppgifter, dels och slutligen genom att klostren fritogs frånbiskoparnas uppsikt (exemtion) ochabbotarnas redan i regeln grundade maktställning, vilken ökade ytterligare genom exemtionen, gav den tidigare stränga tukten vika för egenmäktighet och sedeslöshet, och det tidigare varma intresset förkulturen – den materiella såväl som den andliga – höll på att utslockna. Även yttre våld –normandernas ochsaracenernas angrepp – hotade det västerländska klosterväsendet med undergång.
Då uppträdde män som med framgång försökte genomföra en klosterreform. Bland dem märks särskiltBenedikt av Aniane (d. 821) samt en rad abbotar iCluny: Berno (d. 927), Odo (d. 941) och Odilo (d. 1049). I denkluniacenskongregation som de skapade uppstod den första organiserade klosterorden, och därmed inleddes ett nytt skede i det västerländska klosterväsendets utveckling. Efter kluniacensreformen kan ordens historia indelas i fyra perioder:
Denförsta perioden är benediktinernas glansperiod, inledd och framkallad av kluniacensreformen. Efter detta mönster bildade sig på benediktinsk grund andra kongregationer: Vallombrosa- och Hirschaukongregationerna, som genom införandet av lekbröder (lat.conversi) i klostren skapade en ny faktor av betydelse i klosterväsendets ekonomiska utveckling,kamaldulenserna, Grammont-,Fontévrauld- ochkartusianordnarna samt slutligencisterciens-(bernhardin-)orden, vars utbrytande ur benediktinernas led avslutar denna period.
Denandra perioden är en tid av tilltagande förfall och fruktlösa reformförsök.Fjärde laterankonciliet (1215) införde treårigageneralkapitel samt visitationer av klostren mellan generalkapitlen; även följande koncilier (Vienne 1311, Valencia 1322) sökte, men med föga framgång, upphjälpa den sjunkna klostertukten. PåveBenedictus XII utfärdade 1336 en ny utförlig stadga för benediktinerna som indelade orden i 36 provinser och föreskrev årliga kapitel i varje kloster samt treåriga generalkapitel i varje provins. Även påKonstanzkonciliet (1414–1418) gjordes flera nya reformförsök i avseende på benediktinorden, men utau synnerlig framgång.
Först den katolskamotreformationen medförde ett nytt uppsving. Detridentinska reformdekreten av 3–14 december 1563 inskärpte de gamla föreskrifterna om kapitel, generalkapitel och visitationer samt tillfogade nya om klostrens och dess invånares egendom, novitiatet med mera. Nya kongregationer uppkom inom benediktinernas krets, av vilka den viktigaste var den heligeMaurus kongregation, stiftad 1618. Hos maurinerna uppblomstrade ett rikt vetenskapligt liv, med frukter som bland annat framträtt i form av upplagor avkyrkofädernas skrifter och även banbrytande arbeten inom de historiska hjälpvetenskaperna sådana somJean Mabillons "De re diplomatica" (Paris 1681) och Dantines, Durands och Clémencets "L’art de vérifier les dates" (Paris 1750).
För att göra sig en föreställning om benediktinernas vidsträckta utbredning kan man påminna om att de omkring år 1780 hade ungefär 37 000 kloster (abbotsstift och priorat). Revolutionstiden medförde både i Frankrike, Tyskland och Österrike en massekularisation av kloster. Mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet upplevde orden ett nytt uppsving, och räknade omkring 500 kloster, de flesta i Amerika, Frankrike och Österrike.
