Den 11 februari 2013 meddelade Benedictus XVI, under konsistoriet förhelgonförklaringen avmartyrerna frånOtranto, att han ämnade abdikera och frånträda sitt ämbete den 28 februari 2013. Som orsak angav han sin höga ålder och därtill kopplade bristande krafter.[5] Den 13 mars 2013 valdesFranciskus till hans efterträdare. Benedictus XVI omnämndes sedan dess såsompåve emeritus, officielltpontifex emeritus.
Benedictus XVI var den äldste som valts till påve sedanClemens XII valdes 1730 och den förste tysken sedanViktor II (1055–1057).[2][b]
Joseph Ratzinger var sedan 1950-talet en av Katolska kyrkans mest framståendeteologer. UnderAndra Vatikankonciliet (1962–1965) var han teologisk rådgivare. Han har tillika varitprofessor iteologi vid ett flertal tyskauniversitet, bland annat iTübingen. Efter en tid somärkebiskop kallades han tillRom, där han utsågs till prefekt förTroskongregationen ochkardinal. I västvärlden har han imassmedia framförallt uppmärksammats för sitt försvar av traditionella katolska lärosatser och värden. Som kardinal och påve ansågs han ibland ha gått ipolemik med andrareligioner, såvälkristna riktningar somjudendom ochislam. Benedictus XVI har beskrivits som kyrkans främsta intellektuella kraft sedan mitten av 1980-talet.[Vad betyder påståendet??]
Under sittpontifikat betonade Benedictus XVI att Europa bör återvända till en grundläggande kristen värdegrund i reaktion mot den ökande avkristningen ochsekulariseringen. Benedictus XVI menade attrelativismens förnekande av en objektivsanning, närmare bestämt förnekande av enmoralisk sanning, utgör nutidens främsta problem.
Efter sitt frånträde från påveämbetet 2013 vistades han några månader i sommarresidenset iCastel Gandolfo. Han bodde sedan mellan den 2 maj 2013 och sin död den 31 december 2022 i klostretMater Ecclesiae iVatikanen.[6]
Den 4 september 2020 blev Benedictus XVI den längst levande personen som innehaft påveämbetet.[7]
Huset iMarktl am Inn där Joseph Ratzinger föddes 1927.
Joseph Ratzinger föddes i hemmet på Schulstrasse 11 iMarktl am Inn iBayern påpåskaftonen 1927 som tredje och yngsta barnet till Joseph Ratzinger (1877–1959) och Maria (född Riger 1884, död 1963). Handöptes samma dag. Fadern varpolis;[2] modern var kokerska. Hans äldre syster Maria (1921–1991) förblev ogift och tog hand om hans hushåll. BrodernGeorg (1924–2020) varpräst, prelat och kyrkomusiker. Deras äldre släkting,Georg Ratzinger, var politiker, präst och författare.
Faderns poliskarriär påverkades negativt av att han vägrade ansluta sig till det nationalsocialistiska partiet, NSDAP. Den tonårige Ratzinger tjänade, i likhet med nästan alla jämnåriga tyska pojkar[8], en kort tid iHitlerjugend och senare i ett luftvärnsförband inom armén som försvaradeBMW:s fabrik iMünchen. I april 1945 deserterade han och satt en kort tid somkrigsfånge.[9]
1962–1965 deltog han iAndra Vatikankonciliet somperitus (rådgivare) åt ärkebiskopen av Köln, kardinalJosef Frings. Under denna tid betraktades han fortfarande som reformist, men trots att han ofta anses ha förändrat sitt ställningstagande i det avseendet har han fortsatt att försvara Andra Vatikankonciliets beslut. Själv har han dock sagt att han under åren aldrig ändrat teologisk riktning.
Den 24 mars 1977 blev Ratzinger ärkebiskop i ärkestiftetMünchen-Freising. Han tog sig då sitt valspråkCooperatores veritatis, hämtat urTredje Johannesbrevet.
I egenskap avteolog författade Ratzinger ett stort antal böcker och artiklar även efter det att han lämnat den akademiska banan och blivitkardinal. Som prefekt förTroskongregationen utarbetade han på påveJohannes Paulus II:s uppdrag ett flertal läroskrivelser, avsedda att förtydliga den katolska läran. Hans arbeten som teolog har inte någon officiell status och får inte förväxlas med de av Troskongregationens officiella uttalanden och dokument som bär hans namnteckning.
25 november 1981, efterFranjo Šepers pensionering, utnämndes Ratzinger av påve Johannes Paulus II till prefekt förTroskongregationen, det vill säga det avkurians organ (kongregationer) som har till uppgift att särskilt vaka över och försvaraRomersk-katolska kyrkanstro ochmorallära och som har sina historiska rötter iinkvisitionen. 1982 avgick Ratzinger som ärkebiskop i München-Freising.
Benedictus XVI möter folkmassorna i enpåvemobil efter installationsmässan den 24 april 2005.
Kardinal Ratzinger valdes efter att Johannes Paulus II avled den 2 april 2005, redan påkonklavens andra dag, tisdagen den19 april till påve och antog namnet Benedictus XVI. Han blev den 265:epåven i historien i en ålder av 78 år. Han blev därmed den äldste som valts till påveämbetet sedan påveClemens XII.
I samband med konklaven yttrade Ratzinger:
”
Att ha en klar och tydlig tro enligt kyrkans trosbekännelse betraktas ofta som fundamentalism. Relativismen, att låta sig dras hit och dit av olika läror och vindar, uppfattas som den enda möjliga inställningen i vår tid. Det håller på att uppstå en relativismens diktatur, som inte längre erkänner något definitivt och vars enda mått är jaget och dess nycker.
„
En stund efter konklavens slut trädde den nyvalde påven Benedictus XVI ut påPeterskyrkansbenediktionsloggia och uttalade sin första välsignelseUrbi et orbi (över staden – underförstått:Rom – och hela världen):
”
Kära bröder och systrar! Efter den store påven Johannes Paulus II har kardinalerna valt mig, en enkel, oansenlig arbetare i vår Herres vingård. Jag hämtar kraft i det faktum att Herren vet hur han ska göra, även med ofullkomliga instrument. Mer än allt annat överlämnar jag mig till era förböner. I glädjen hos den Uppståndne Herren, styrkta av att Han ständigt kommer oss till hjälp, går vi framåt i full förvissning om att Herren kommer att hjälpa oss och att Hans Mor, den allra heligaste Maria, är vid vår sida. Tack alla.
EnligtVatikanen hade Benedictus, som pålatin betyder ’den välsignade’, valt sitt namn för att anknyta till påvenBenedictus XV (1914–1922) som var en "förkämpe för freden", samt tillhelgonetBenedikt av Nursia, ett av Europasskyddshelgon. Intressant i sammanhanget är även att helgonetBenedetto Giuseppe Labre, kallad den "heligepilgrimen", har sin festdag den 16 april, den nyvalde påvens födelsedag. Han förklarade namnvalet den 27 april 2005.
Anders Arborelius,biskop iStockholms katolska stift, har beslutat att romersk-katolska kyrkan i Sverige skall benämna påvenBenedikt XVI. Flera massmedier har dock valt att använda namnet Benedictus, som ibland har använts påsvenska om tidigare påvar med detta namn. Även den katolska författaren och översättarenGunnel Vallquist använde det senare namnskicket. Värt att nämna är attRadio Vaticana, katolska kyrkans officiella nyhetsorgan i Rom, på sina svenska sändningar inte följer Stockholms katolska stifts anvisningar utan nämner påven med namnetBenedictus.
Påven Benedictus XVI firar sin födelsedag tillsammans med bland andra presidentGeorge W. Bush och dennes fruLaura Bush.Benedictus XVI och USA:s presidentBarack Obama 2009
Benedictus XVI genomförde totalt 24 apostoliska resor under sin tid som påve och 31 pastorala resor inom Italien. Den första resan utanför Italien som påve gjorde Benedictus XVI tillKöln i Tyskland i augusti 2005 med anledning av Världsungdomsdagarna som firades där. Världsungdomsdagarna avslutades med en stor utomhusmässa med på Marienfeld utanför Köln med en miljon deltagare.
Benedictus XVI avlade ettstatsbesök iUSA i april 2008, som påkallade stor mediabevakning. Under besöket talade han också tillFörenta Nationernas generalförsamling, där han manade till globalt samarbete mot kriser i världen och lyfte fram brotten motmänskliga rättigheter.[10] Påven kommenterade ävenpedofilskandalerna i USA, som uppdagades 2002: "Det är ett stort lidande för kyrkan i USA och för hela katolska kyrkan och för mig personligen att detta har kunnat ske".[11]
I samband med resan till USA firade Benedictus XVI sin 81:a födelsedag.
Benedictus påbörjade den 9 maj 2005 processen förbeatifikation av sin företrädareJohannes Paulus II. Han kanoniserade 45 personer under sin tid som påve och[12] firade den första helgonförklaringen påPetersplatsen den 23 oktober 2005.
Benedictus i juni 2011, till höger synsGuido Marini.
Benedictus XVI författade treencyklikor;Deus caritas est, Caritas in veritate ochSpe Salvi. Hans andra encyklikaSpe Salvi utkom den 30 november 2007 och handlar om hoppets dygd. Den tredje encyklikanCaritas in veritate utkom den 7 juli 2009, i vilken han fortsatte med kyrkans lära om social rättvisa.
Den 7 juli 2007 utfärdade påvenmotu proprioSummorum Pontificum. Genom denna skrivelse fick den så kalladetridentinska liturgin, den gudstjänstform som var gängse i den katolska kyrkan fram till den liturgireform som genomfördes efter Andra Vatikankonciliet på 1960-talet, status som en "extraordinarie" gudstjänstform inom denlatinska kyrkan.[14]
Den 11 februari 2013 meddelade Benedictus XVI att han ämnade att abdikera som påve den 28 februari 2013.[15] Detta var första gången sedan 1294, dåCelestinus V abdikerade, som en påve abdikerat frivilligt. Under maktkampen mellan påvar ochmotpåvar på 1400-talet förekom det dock att påvar tvingades att abdikera. Benedictus XVI uppgav bristande krafter på grund av sin ålder som en anledning till abdikationen och att han hade tagit beslutet för kyrkans bästa. Posten som påve var vakant till dess attFranciskus utsetts. Benedictus XVI hade sedan efter sin abdikation titelnpontifexemeritus.[16]
Tiden som emeritus ägnade sig Benedictus XVI åt bön och förde en tillbakadragen livsföring i Mater Ecclesiae vidVatikanträdgårdarna och syntes offentligt endast vid enstaka tillfällen.[17]
Att bli kristen är inte ett etiskt beslut eller en storslagen idé, utan resultatet av att man har mött en händelse, en person, som ger livet en ny horisont och riktning.
I linje med sina föregångares försvar avnaturrätten och av sanningen som möjlig kategori hade Benedictus XVI uttalat att världen idag präglas av vad han kallade "relativismens diktatur". Som teolog hade han bland annat fokuserat på frågan om förhållandet mellan begreppensekularism ochrationalism, där hans ståndpunkt var att den sanna rationaliteten inte uteslutertron, till skillnad från detnaturalistisk-positivistiskaförnuftsbegrepp som härrör frånupplysningen.
Ett altare medaltaruppsats förberett för mässa enligtäldre romersk rit. Kyrkanshögaltare hade vanligen tre trappsteg. Sidoaltare hade vanligtvis bara ett trappsteg.
Bland Ratzingers teologiska arbeten kan nämnas det digra fundamentalteologiska arbetetTheologische Prinzipienlehre (1982), de båda ecklesiologiska arbetenaKirche, Ökumene und Politik (1987),Zur Gemeinschaft gerufen (1991) samt det moralteologiska arbetetWahrheit, Werte, Macht (1993), det djuplodande liturgiska verketDer Geist der Liturgie (2000) och den kristologiska studienUnterwegs zu Jesus Christus (2003). Det gemensamma med dessa arbeten är att förenar djupsinnig teologisk-filosofisk analys med reflexion över kyrkans och den kristna trons ställning i det moderna samhället och alla de problem som den kristna gemenskapen ställs inför världen över. Ratzinger behandlade här allt från dopets, eukaristins och bönens specifika betydelse, de stora trosbekännelserna och förhållandet mellan skrift och tradition och mellan tro och vetande i ett historiskt perspektiv till ekumeniken, befrielseteologin och den islamiska utmaningen, frihets- och samvetsbegreppet samt betydelsen av kristna värdetraditioner för demokratin och försvaret av mänskliga rättigheter.[18][specificera källa]
Som en röd tråd genom Benedictus XVI:s pontifikat löper frågan om den katolska kyrkans kontinuitet med och trohet mot den kristna uppenbarelsen och traditionen.[19] Som en följd har Ratzinger både som kardinal och som påve från progressivt håll kritiserats för sin syn påAndra Vatikankonciliet (som ägde rum 1962–1965), som många hade betraktat som "en nypingst", en ny början för den romersk-katolska kyrkan, en brytning med det förflutna.[20] I sitt jultal till kardinalskollegiet den 22 december 2005 underströk Benedictus XVI betydelsen av att Andra Vatikankonciliet inte tolkas som en brytning med den kyrkliga traditionen ("brytningens hermeneutik") utan istället ska läsas i traditionens ljus ("kontinuitetens hermeneutik"). Redan i ett uppmärksammat tal till biskoparna iChile av den 13 juli 1988 hade kardinal Ratzinger framhävt faran av att betrakta Andra Vatikankonciliet "som ett slags superdogm" och "en ny början för kyrkan".[21] Ratzinger medverkade själv vid kyrkomötet (som teologisk rådgivare åt kardinal Frings) och sågs då av många som en liberal teolog, men betraktas idag av till exempel Hans Küng som kyrkligt mycket konservativ.[c]
I denna interna katolska kontrovers om tolkningen av det senaste allmänna kyrkomötet är det som denliturgiska frågan skriver in sig. Ratzinger var känd för sin kritik av flera sidor avliturgireformen under Paulus VI.[22] Än mera kritisk har han varit mot den utveckling mot "avsakralisering" avliturgin som i den västliga kyrkan blev märkbar från och med 1960-talets slut.[23] För Ratzinger var gudstjänsten i främsta rummet tillbedjan, och därmed utgör avsakralisering en återvändsgränd. Eftersom Ratzinger samtidigt betraktade liturgin som kyrkans livsnerv får frågan om kontinuitet och sakralitet i liturgin en alldeles särskild betydelse i hans tanke.[24][d] Under sin tid som kardinal utlade Ratzinger sin uppfattning enligt vilken Paulus VI:s liturgi måste tillföras element från den äldre liturgin för att göra påtagligare gudstjänstens sakrala karaktär.[25] Vidare framhöll han vikten av att denäldre romerska liturgin (den tridentiska liturgin) återintegrerades i kyrkans liturgiska liv.[26] Som påve kom han att realisera detta genom den ovan nämnda skrivelsenSummorum pontificum (2007).
Joseph Ratzinger har både som kardinal och som påve från "progressivt" håll anklagats för att vilja underminera arvet från Andra Vatikankonciliet. AvPrästbrödraskapet S:t Pius X beskrivs han istället inte sällan som alltför progressiv. Å sin sida har Ratzinger betonat en "kontinuitetens hermeneutik" och uppställt en skillnad mellan kyrkomötets texter å ena sidan och vad man ibland kallat "konciliets anda" (sådant det uttolkats av progressiva teologer) å andra sidan.[27][28] Till denna fråga om brytningcontra kontinuitet är den i dagens romersk-katolska kyrka kontroversiella frågan om liturgin och Benedictus XVI:s skrivelseSummorum pontificum knuten.
Som prefekt förTroskongregationen kritiserades han för att ha ingripit motteologer som enligt Rom riskerade att grumla den katolska tron. Framför allt har det handlat om han fråntagit vissa teologer rätten att undervisa under namnet "katolska teologer". Den mest kände av dessa varHans Küng.
Den12 september2006 upprörde Benedictus XVI denmuslimska världen genom att referera en skrift av den kristne kejsarenManuel II Palaiologos från1300-talet som sagt att profetenMuhammed enbart bringat världen "onda och inhumana ting". Uttalandet ledde till våldsamma protester mot kristna kyrkor i många muslimska länder. Han har beklagat att han med detta upprört muslimer världen över och har tidigare även kritiserat publiceringen avkarikatyrer av Muhammed.[30][trovärdig källa?][31]
I april 2019 skrev Benedictus XVI i den tyska katolska tidningen Klerusblatt, att 1960-taletssexuella revolution är orsaken tillkatolska prästers sexuella övergrepp. Inlägget har kritiserats för att inte fokusera på kyrkans strukturella problem, som ofta hindrat den att reagera adekvat på övergreppen.[32]
Den 28 februari 2013 mötte Benedictus XVI kardinalskollegiet för att sedan resa med helikopter till det påvliga sommarresidenset iCastel Gandolfo. Han förblev där tills att hans nya hem, klostret Mater Ecclesiae vidVatikanträdgårdarna, hade blivit färdigrenoverat.
Efter abdikationen hade Benedictus XVI en tillbakadragen livsföring. Han ägnade tiden åt bön och framträdde offentligt endast vid enstaka tillfällen.[17] Första framträdandet som påve emeritus gjorde han iPeterskyrkan den 22 februari 2014. Han deltog också vid helgonförklaringen av påvarnaJohannes XXIII ochJohannes Paulus II.
Efter abdikationen behöll Benedictus XVI sitt namn som påve och bytte inte tillbaka till sitt födelsenamn. Han fortsatte också att bära den vitakassocken.
Benedictus XVI och Franciskus, 2013.
Den 4 september 2020 blev Benedictus XVI den längst levande personen som innehaft påveämbetet vid en ålder av 93 år och 141 dagar. I januari 2021 fick både Benedictus ochFranciskus, varsin dos avvaccin motCovid-19.[33] I juni 2021 firade han 70-årsjubileum som präst.
Den 28 december 2022 meddelade påve Franciskus att Benedictus var "mycket sjuk" och Franciskus bad med orden: "Må Herren stödja honom i hans vittnesbörd om kärlek till kyrkan till slutet."[34]
Benedictus begravning påPetersplatsen, 5 januari 2023.
Den 31 december 2022 klockan 09.34 avled Benedictus XVI. Han avled i klostret Mater Ecclesiae iVatikanstaten, vilket var Benedictus hem efter att han abdikerade som påve år 2013. Benedictus blev 95 år gammal.[3]
Från den 2 januari till och med den 4 januari 2023 låg Benedictus pålit de parade iPeterskyrkan, med möjlighet för allmänheten att ta ett sista farväl.[3]
Benedictus begravning ägde rum den 5 januari 2023 påPetersplatsen och påve Franciskus ledde mässan. Detta var första gången en påve deltog på en begravning av en företrädare.[35]Celebrant var kardinalGiovanni Battista Re. Bland de deltagande från Benedictus hemlandTyskland fanns presidentFrank-Walter Steinmeier och förbundskanslerOlaf Scholz.[3]Georg Gänswein, Benedictus personliga sekreterare deltog, samt omkring 50 000 människor.[36]
Enligt en merstortysk uppfattning är Benedictus den åttondeetniskt tyske påven genom tiderna, och den förste sedanHadrianus VI1523. Denna uppfattning bygger dock på attTysk-romerska riket under en stor del av sin existens var synnerligen vidsträckt geografiskt. Den uppfattning man idag (2005) har om nationell identitet, det vill säga tillhörigheten till ennationalstat, förekom emellertid knappast alls på många håll, före det nationella genombrottet från 1800-talet fram till fredsavtalen efterförsta världskriget.
Nyss nämnde Hadrianus VI var född i den idagnederländska stadenUtrecht, och hade innan han blev påve namnet Adrian Florisz d'Edel som idag ter sig som nederländskt. Om man istället – med en mer restriktiv syn på tyskhet – bedömer påvarnas nationalitet utifrån dagens gränser för den tyska förbundsrepubliken är Benedictus XVI sannolikt den tredje tyske påven genom tiderna, och den förste sedanViktor II (1055–1057).
^Theologische Prinzipienlehre. Bausteine zur Fundamentaltheologie, Erich Wewel Verlag 1982.Zur Gemeinschaft gerufen. Kirche heute verstehen, Freiburg/Basel/Wien 1991Kirche, Ökumene und Politik. Neue Versuche zur Ekklesiologie, Johannes, Einsiedeln 1987Wahrheit, Werte, Macht. Prüfsteine der pluralistischen Gesellschaft, Freiburg/Basel/Wien 1993Der Geist der Liturgie. Eine Einführung, Freiburg/Breisgau 2000Unterwegs zu Jesus Christus, Augsburg 2003
^Ratzinger, Joseph (1997) (på italienska). La Mia Vita – Ricordi (1927–1977). Edizioni San Paolo. sid. ss. 110–113. ”(i engelsk översättning): I was dismayed by the banning of the old Missal, seeing that a similar thing had never happened in the entire history of the liturgy. ... The promulgation of the banning of the Missal that had been developed in the course of centuries, starting from the time of the sacramentaries of the ancient Church, has brought with it a break in the history of the liturgy the consequences of which could be tragic. ... The old structure was broken to pieces and another was constructed admittedly with material of which the old structure had been made and using also the preceding models. ... But the fact that [the liturgy] was presented as a new structure, set up against what had been formed in the course of history and was now prohibited, and that the liturgy was made to appear in some ways no longer as a living process but as a product of specialized knowledge and juridical competence, has brought with it some extremely serious damages for us. ... In this way, in fact, the impression has arisen that the liturgy is ’made,’ that it is not something that exists before us, something ’given,’ but that it depends on our decisions. It follows as a consequence that this decision-making capacity is not recognized only in specialists or in a central authority, but that, in the final analysis, each ’community’ wants to give itself its own liturgy. But when the liturgy is something each one makes by himself, then it no longer gives us what is its true quality: encounter with the mystery which is not our product but our origin and the wellspring of our life. ... I am convinced that the ecclesial crisis in which we find ourselves today depends in great part upon the collapse of the liturgy, which at times is actually being conceived of etsi Deus non daretur: as though in the liturgy it did not matter any more whether God exists and whether He speaks to us and listens to us. ... But if in the liturgy the communion of faith no longer appears, nor the universal unity of the Church and of her history, nor the mystery of the living Christ, where is it that the Church still appears in her spiritual substance?”
^Ratzinger, Joseph (1992) i Gember, Klaus,Reform of the Roman Liturgy: "[W]e have a liturgy which has degenerated so that it has become a show which, with momentary success for the group of liturgical fabricators, strives to render religion interesting in the wake of the frivolities of fashion and seductive moral maxims. Consequently, the trend is the increasingly marked retreat of those who do not look to the liturgy for a spiritual show-master but for the encounter with the living God in whose presence all the ’doing’ becomes insignificant since only this encounter is able to guarantee us access to the true richness of being."
^Ratzinger, Joseph (1997)Salt of the Earth: "I am of the opinion, to be sure, that the old rite should be granted much more generously to all those who desire it. It’s impossible to see what could be dangerous or unacceptable about that. A community is calling its very being into question when it suddenly declares that what until now was its holiest and highest possession is strictly forbidden and when it makes the longing for it seem downright indecent."
.jpg)
.jpg)
.jpg)
