Croce föddes i Pescasseroli i regionen Abruzzo. Han tillhörde en rik och betydelsefull släkt, och växte upp i enkatolsk omgivning. Vid 18 års ålder övergav han sin katolska tro och blev ateist, vilket han förblev under resten av sitt liv. 1883 drabbades hans hemstad av enjordbävning som utplånade hans hem. Hans mor, hans far och hans enda syster förolyckades, och han själv låg begravd under raset under en lång tid och var nära att dö.
Efter olyckan ärvde han sin faders förmögenhet, vilket möjliggjorde ett bekvämt liv och att han kunde ägna mycket tid åt filosofiska studier. I takt med ökad berömmelse fick han erbjudande om politiska befattningar. Han blev vald tillminister över offentlig utbildning, och flyttade senare till denitalienska senaten; detta blev en livslång sysselsättning. Italiens medverkan iförsta världskriget klandrade han öppet, och han ansåg att det var ett självmordsuppdrag. Trots att detta ställningstagande först gjorde honom impopulär, återvann han sitt goda rykte och blev sedermera en beundrad politiker. Hans opposition tillfascismen ändrade inte detta, utan han kvarstod som politiker till sin död 1952.
Starkt påverkad avHegel och andra tyska idealister, somFichte, skapade Croce vad han kallade "Andens filosofi". Croce var en häftig förespråkare för idealism, och förnekade all annan verklighet än "rena begrepp" eller kort och gott idéer. Croces "rena begrepp" har ungefär samma innebörd somPlatons idéer och påminner omImmanuel Kants kategorier; de utmärks av kvantitet, kvalitet, evolution, och mer eller mindre varje idé som finns kan beskrivas universellt.
Han kom till slutsatsen att om all verklighet är idéer så kan verkligheten brytas ner till logiska begrepp. De flesta av hans verk i ämnet är sammandrag avlogik. All form av religion avvisade han som inte tillräckligt logisk och kom att semetafysiken på samma sätt. Han ansåg att all metafysik var enkla rättfärdiggöranden av religiösa idéer, i stället för utvecklade filosofiska teorier. Icke desto mindre vidhöll han sin idealism.
Croce var dessutom en beundrare avGiambattista Vico, och delade dennes uppfattning att historia bör skrivas av filosofer. I ett av sina verk definierar han historia som en "filosofi i rörelse", och menar att det inte finns någonkosmisk design eller ultimat plan av historien, varför historieämnet som vetenskap är en fars. Detta ledde till att han avvisade de teorier, som bland andraMarx och Hegel framlade, som skissade upp ett antal principer för historien. Han instämde medRousseau, som sagt att historien var en serie lögner där var och en måste avgöra vad som ligger närmast sanningen.
Inom estetiken utvecklade han en teori som gick ut på att konsten är viktigare än vetenskapen och metafysiken, eftersom bara konsten beskriver hela människan; allkunskap består enligt Croce i logisk och imaginär kunskap, varav konsten är sprungen ur den förra, tar den till sitt hjärta och omformar den till imaginär. All föreställning är en del av detta och det ligger till grund för alla tankar.
Konstnärens uppgift blir därmed att finna den perfekta imaginären för sin åsikt, för detta är vad skönhet egentligen utgörs av – danandet av inre, mentala bilder i ett fulländat tillstånd.Intuitionen är det verktyg som skapar dessa begrepp inom oss.
