Utbredningskarta. Belarusiskans huvudområde i mörkblått, andra områden där belarusiska förekommer i ljusare blått.
Belarusiska (беларуская мова/belaruskaja mova), eller traditionelltvitryska, är ettöstslaviskt språk som talas främst iBelarus. Totalt har det cirka 3,31 miljoner talare, varav 2,22 miljoner i Belarus,[1] övriga främst iRyssland (299 000),Ukraina (53 000),Polen (50 000),Litauen (29 000),Lettland (18 000),Kazakstan (11 000) ochUzbekistan (11 000).
Språkrådet rekommenderar att man benämner språketbelarusiska, att jämföra med den äldre benämningenvitryska.[3]
Belarusiskans historia kan spåras tillbaka tillstorfurstendömet Litauen på 1100-talet, då en föregångare till belarusiskan,kanslirutenska, användes som officiellt språk av statsmakten. Boktryckaren och humanistenFrantsysk Skaryna lade grunden för det belarusiska språket med sina bibelöversättningar på 1500-talet. Efter det attPolsk-litauiska samväldet ombildades till enrealunion 1569 ökade polskans ochlatinets betydelse och stora delar avaristokratin övergick till att talapolska, medan belarusiskan överlevde på landsbygden.[4]
EfterPolens delning 1795 införlivadeKejsardömet Ryssland de vitrysktalande områdena iPolen-Litauen som kom att utgöra guvernementenGrodno,Minsk,Mogiljov,Vitebsk ochVilna. De ryska myndigheterna uppmuntrade användning av ryska och förbjöd periodvis användning av det belarusiska språket, som kom att främst talas på landsbygden, medan större delen av stadsbefolkningen taladeryska,polska ellerjiddisch.[4]
Under slutet av 1800-talet uppstod en vitrysk nationell rörelse som strävade efter att främja det belarusiska språket och författare somFrantsisjak Bahusjevitj försökte skapa en litteratur på det belarusiska språket, något som de tsarryska myndigheterna motarbetade. 1859 utfärdades ett förbud mot att trycka det belarusiska språket i latinsk skrift och språket fick inte användas inom skolorna.[5]
Under början på 1900-talet inleddes vad som brukar kallas det "belarusiska återuppvaknandet", som dateras från cirka 1903 till 1921. 1905 hävdes förbudet mot att trycka böcker med latinsk skrift och följande år uppstod tidskriftenNaša niva, där författare somJakub Kolas ochJanka Kupala lade grunden för en modern vitrysk litteratur.
Efterryska revolutionen 1917 fick det belarusiska språket ytterligare utrymme i offentligheten. 1918 genomfördeBranislaŭ Tarasjkevitj en stavningsreform, ofta kalladtarasjkevitsa, som standardiserade det belarusiska språket. IVitryska SSR blev belarusiska ett av de fyra officiella språken (de andra tre varryska, polska ochjiddisch),[6] och fler belarusiska författare fick möjlighet att publicera sina verk.
Under 1930-talet inledde de sovjetiska myndigheterna en kampanj för att undertrycka belarusiskan och 1933 genomfördes en kontroversiell stavningsreform som förde belarusiskan närmare rysk stavning.Andra världskriget slog också hårt mot Vitryska SSR, som förlorade hälften av sin befolkning.[7] I samband medavstaliniseringen kunde romanförfattare somVasil Bykov publicera verk på belarusiska, men under återstoden av den sovjetiska eran blev ryska språket i praktiken allenarådande som prestigespråk i Vitryska SSR.
Efter att Belarus utropade självständighet 1991 blev belarusiskan landets enda officiella språk, men detta beslut revs upp i en omstridd folkomröstning 1995, som erkände ryska som officiellt språk tillsammans med belarusiska.[4] I praktiken fungerar ryska som främsta kommunikationsmedel i Belarus medan belarusiska endast talas av en minoritet av befolkningen. I folkräkningen år 2009 uppgav 60% att de hade belarusiska som modersmål.[8] Den vanligast förekommande formen ärtrasianka, en lantlig blandform mellan ryska och belarusiska som är vanligt förekommande hos landsortsbefolkningen. Ren belarusiska talas främst av begränsade grupper nationalister och/eller akademiker.[4] I städerna dominerar ryskan totalt i alla samhällsskikt.
I Belarus är både ryska och belarusiska officiella språk, men det belarusiska språket har endast en ceremoniell betydelse i det offentliga livet.[1] Alla barn läser belarusiska i skolan men har därefter i allmänhet ingen användning för språket. Inom kultursfären finns några tidskrifter på belarusiska men utgivningen av nya litterära verk är föremål för skarp statlig censur. Gatuskyltarna i Belarus är på belarusiska och i andra officiella sammanhang är det vanligt att det "för syns skull" förekommer olika belarusiska texter. I praktiken är emellertid språket förtryckt och användning utanför statlig kontroll betraktas med misstänksamhet av statens företrädare.[9]
En stavningsreform av det officiella belarusiska språket beslutades 23 juli 2008 och trädde i kraft 1 september 2010, som i vissa ord gör stavningen mer lik Tarasjkevitjs system.[10]
Språket är östslaviskt liksomryskan ochukrainskan, men har även påverkats kraftigt av den västslaviskapolskan, särskilt i ordförrådet.[11] Blandfonologiska skillnader mot ryskan märks att <г> (transkriberasg från ryska,h från belarusiska) uttalas som enfrikativa, /ɣ/, samt att ryska /t/ och /d/ framförmuljerande vokaler motsvaras avaffrikatorna /ts/ och /dz/.
För att uttrycka belarusiskan i skrift används vanligen en variant av detkyrilliska alfabetet med 32 skrivtecken: 22 förkonsonanter och 10 förvokaler samt apostrof, <'>. Det finns även en variant av detlatinska alfabetet för belarusiska, kalladłacinka. Även detta har 32 skrivtecken, men bland dessa är 26 konsonantbeteckningar och bara 6 vokalbeteckningar. Det latinska alfabetet är inte så populärt i dag, och det stora flertalet använder kyrilliska, som är officiellt. Till skillnad från i ryskan återspeglas de reducerade vokalerna i den belarusiska ortografin.
