Backsvalans karakteristiska bohålor i ensandbrink.
Backsvala (Riparia riparia) är en kolonihäckande brungrå och vitsvala. Den häckar över stora delar avnorra halvklotet och övervintrar i tropiska områden påsödra halvklotet. Den minskar i antal, men det globala beståndet anses ändålivskraftigt. I Sverige är den dock upptagen pårödlistan somsårbar.
Backsvalan är cirka 12–13 cm lång,[4] har ett vingspann på mellan 27 och 29 cm och väger cirka 14 gram. Dess svarta plattanäbb är bred och kort, anpassad för att fånga små flygande insekter i flykten. Stjärtens sidopennor är korta, varför stjärten är grundare kluven än hos många andrasvalor i dess häckningsområde. De bruna tårna ochtarserna är nästan nakna. Ovansidan‚ och ett brett tydligt tvärband över bröstet, är matt gråbrun. Undersidan är vit‚ medan vingar och stjärt är svartbruna.Juvenilen har ljusarebräm på ovansidans fjädrar, och en gråbeige haka, till skillnad från deadultas vita.[4][5]
Dess bruna ovansida, vita strupe och tydliga bröstband, tillsammans med dess litenhet skiljer den ifrån de flesta svalarter i dess utbredningsområde, såsomhussvala (Delichon urbicum),klippsvala (Petrochelidon pyrrhonota) och andra arter inom släktetRiparia. I vinterkvarter kan den förväxlas med, framför allt sittande,bandsvala (Neophedina cincta) som förekommer söder om Sahara. I flykten skiljer den sig tydligt från backsvalan genom vita undrevingtäckare och helt okluven stjärt.[4][5]
Backsvalan har ett raspande tonlöstlockläte, som den yttrar hela tiden då den flyger, och som ofta framförs i ökad takt, när den är i närheten av trängseln kring kolonin. Den har även ett ljusarevarningsläte, som ljuder närfalkar,kråkfågel eller annan möjligpredator behöver jagas iväg med gemensamma krafter.[4]
Blek backsvala (Riparia diluta) är mycket lik backsvalan (Riparia riparia) men har jämfört med denna en blekare gråbrun ovansida och ett mindre distinkt bröstband.[6] De skiljer sig även på kindfläckens kontrast, graden av stjärtklyvning, mängden tarsbefjädring och på varningsläte.[6]
Backsvalan beskrevstaxonomiskt första gången 1758 avCarl von Linné i hansSystema naturae under detvetenskapliga namnetHirundo riparia. Beskrivningen består av den korta textenH[irundo] cinerea, gula abdomineque albis—"en askgrå svala, med vit strupe och buk"—ochtyplokal angavs enbart som "Europa".[7]
vanlig backsvala[10]Riparia riparia riparia – häckar i Nordamerika från Alaska till östra Kanada, brett söderut till norra USA och mer fläckvist till södra USA och nordöstra Mexiko samt från Europa österut genom Ryssland, Turkiet och Syrien österut till Sibirien och Centralasien; övervintrar huvudsakligen i Sydamerika och Afrika
Riparia riparia innominata – förekommer i sydöstraKazakstan
Riparia riparia eilata – har okänt häckningsområde, endast sedd under flyttningen iIsrael
International Ornithological CongressIOC inkluderas underarteneilata ishelleyi, men urskiljer iställettaczanowskii med utbredning från södraSibirien och centralaMongoliet till östraSibirien.[11]
Tidigare behandladesblek backsvala (Riparia diluta) som en underart till backsvalan, men urskiljs nu oftast som egen art. De båda taxonens utbredningsområden överlappar och lokaler där båda arter häckar förekommer utanhybridisering.[6]
I Sverige häckar de oregelbundet, men ganska spritt över hela Sverige. De flyttar till sina övervintringsområden i tropiska Afrika underaugusti ochseptember. De anländer igen till Sverige undermaj månad.
Backsvalor flyger ut ur sina bohålor. Infälld bild på bohålor i backsvalekoloni.Ca 80 övergivna bohålor.Ystad 2021.Ett föga konstfärdigt bo med ett ägg.Ägg av backsvala UrMuséum de Toulouses samling.
Backsvalan är enobligat kolonihäckare som vanligtvis förekommer vid större vatten, såsomfloder,sjöar ochhavsvikar, både vid häckningsplatsen och i vinterkvarteret. Den anländer till sina häckningslokaler som första art inom familjen svalor, de första redan i slutet avmars, ofta precis innanladusvalan kommer. De lämnar även sina häckningsplatser tidigt, och enstaka individer kan flytta söderut från sina nordligaste häckningsområden nästan när som helst. Flertalet påbörjar flyttningen iaugusti, och flertalet har lämnat häckningsområdena i slutet avseptember.
När de anländer om våren ansamlas de först vid ett störrevattendrag och födosöker. Först senare uppsöker de sin häckningskoloni, som alltid är placerad i en sandig eller grusig brant, såsom enflodbank eller engrustäkt. Till skillnad från andra svalor söker den inte bebyggelse. Kolonierna består av allt från ett dussintal till flera hundratals par, som häckar tätt ihop. Koloniplatserna återanvänds ofta år efter år.
Boet placeras i slutet av en utgrävd tunnel, som sträcker sig vågrätt 10 cm till 120 cm in i marken. Redet består av hopskrapade strån och fjädrar som placeras i en kammare i slutet av tunneln. Den lägger i genomsnitt fyra till sexägg, men kullar med två till sju ägg har observerats. Äggenruvas av båda föräldrar i 14–15 dagar. Efter kläckningen tar båda föräldrar hand om ungarna tills de är flygga efter 18–26 dagar.[8] De sydligare häckarna lägger ofta två kullar per häckningssäsong.
Den fångar all sin föda i flykten och lever av små flygande insekter där merparten har ett vattenlevande förstadie, men i vinterkvarter även avtermiter.[5]
Backsvalan är över stora delar av sitt utbredningsområde en ganska vanlig fågel och kategoriseras somlivskraftig (LC) avIUCN.[1] Den minskar dock i antal. Världspopulationen uppskattas till mellan 38,7 och 50,4 miljoner vuxna individer.[1]
Backsvalan minskar i antal i Sverige, så pass att den numera tas med pårödlistan över hotade arter somsårbar. De senaste tolv åren har populationen minskat med hela 20–60 %. År 2009 beräknades det finnas cirka 56 000 par i landet,[12][13] medan en uppskattning från 2018 endast når upp till 26 000 par.[14]
Backsvalans vetenskapliga namn härstammar från latinetsripa, som betyderflodbank.[7] Äldre svenskatrivialnamn för "backsvala" ärstrandsvala ochjordsvala.[15] IVästerbotten har den ävendialektalt kallatslersolv.[16]
^ [abcd]Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 258-259.ISBN 978-91-7424-039-9
^ [abc]Svensson, L., Tyrberg, T., Fromholtz, J., & Jirle, E. (2012)Förändringar i listan över holarktis fåglar: Rapport nr 4 från SOF:s Taxonomikommitté,Vår fågelvärld, vol.71, nr.6, sid:42-49, issn 0042-2649
^ [ab]Carl von Linné (1758): 101.4.Hirundo riparia. Från: Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis (10e utg., vol. 1): 192. Laurentius Salvius, Holmius, Stockholm.PDF fulltext[död länk]
^ [ab]Lars Larsson (2001)Birds of the World, CD-rom
^Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
_-_Nest_-_Ystad-2021.jpg)
