Kroppsmasseindex ellerBMI (efter engelskansbody mass index) är ett mått för en persons eventuellaöver- ellerundervikt.[1] Inombariatrin är BMI relationen för vuxna mellan vikt och längd enligt beräkningen kroppsvikt () ikilogram dividerat med kroppslängden () imeter i kvadrat. BMI mäter fyra viktklasser: undervikt, normalvikt, övervikt och fetma. Barns kroppsmasseindex bedöms medIsoBMI.
En person som väger 75 kg och är 1,80 m lång har alltså BMI:
.
BMI skapades avAdolphe Quetelet på 1800-talet. Ungefär från och med 1970-talet började BMI internationellt bli standard för viktbedömning.[2]
För en person med en viss längd ökar BMI linjärt med ökande vikt. Det finns i litteraturen olika statistiska gränsvärden för vad som skall räknas somundervikt,normalvikt,övervikt ochfetma. I tabellen visas de allmänna gränsvärden somWHO anger, som gäller vuxna människor med normal muskelmassa. Gränsvärdena för BMI ska ses som ett riktmärke för att mäta hälsosam vikt. När det gällerbarnfetma används ibland måttetisoBMI som är korrigerat för att passa denna åldersgrupp.
BMI är inte korrigerat för ålder ellergraviditet och är missvisande som friskhetsindikator förkroppsbyggare ochelitidrottare.Muskler – som till stor del består avvatten – har en högredensitet änfett. Vanliga BMI-tabeller tar enbart hänsyn till längd och vikt. Kvinnor har normalt något lägre muskelmassa än män, och bör således räkna med lägre gränsvärden, särskilt vid värden upp mot övervikt. Omvänt gäller också att BMI inte visar att en normalviktig person är otränad. Den störremuskelmassan hos till exempelelitidrottare och kroppsbyggare är en bidragande faktor till att tränade personers vikt kan vara högre än den utifrån längden beräknadeidealvikten.
Ett mer noggrant instrument är att räkna utandel kroppsfett iprocent, vilket fungerar även för vältränade personer med ett högre BMI, och normalviktiga personer med mycket kroppsfett.
Undervikt för vuxna är enligtWHO ett BMI under 18,5. Normalvikt för vuxna är inom referensintervallet 18,5 till 24,9. Med övervikt avses ett BMI mellan 25 och 29,9. Fetma är ett BMI som överstiger 30.
BMI för person medkutrygg blir onormalt stort jämfört med värdet om ryggen varit rak.
BMI kritiseras av flera skäl, av vilka några nämns ovan. BMI anses av vissa läger också vara missvisande för personer över 50 år, för vilka ett BMI i undre normala referensintervallet hänger samman med ökad dödlighet, medan lite övervikt inte är så farligt. Enligt samma teori, som kallas överviktsparadoxen, kan ett BMI på 25 för en person som är 60 år vara den mest ideala vikten, sett till överlevnad.[3] Den ideala vikten för äldre tycks vara högre än för unga vuxna.[4]
Ett kompletterande mått på om ett förhöjt BMI också innebär en ökad hälsorisk får man om man även mäter fettets fördelning i kroppen. Om en stor del av kroppsfettet utgörs av bukfetma så innebär det en ökad hälsorisk. Det kan därför vara av värde att också mätakvoten mellan bukens och höftensomkrets, vilket kallasmidja-höft-kvot. En hög kvot (mycket fett kring buken) indikerarbukfetma.
Ett tredje sätt att mäta kroppens fettprocent på är BAI (body adiposity index). Metoden går ut på att mäta höftens omkrets i förhållande till personens längd. Även denna metod har dock visat sig ha stora brister när det gäller att mätakroppsfettprocenten hos idrottsutövare. I en studie på kvinnliga idrottare inom amerikansk collegeidrott visade sig nämligen BAI vara en osäker metod för mätning av kroppsfettprocenten på idrottande kvinnor.[5]
