Asteroider är en typ avsmå himlakroppar i solsystemet i omloppsbana kringsolen. De flesta asteroider finns iasteroidbältet mellanMars ochJupiters banor. Mellan 1801 och 1807 upptäcktes de fyra första asteroiderna,Ceres,Pallas,Juno ochVesta. Antalet asteroider i solsystemet med en diameter över 1 km uppskattas för närvarande till någonstans mellan 1,1 och 1,9 miljoner.[1] När asteroiderna först upptäcktes antog astronomerna att det var byggnadsmaterial till en planet som inte kunde samlas på grund av Jupiters gravitationsfält. Numera vet man att nästan alla asteroider är kollisionsfragment. Endast ett fåtal relativt stora finns kvar sedan de bildades urplanetesimalerna.
Hundratusentals asteroider har upptäckts isolsystemet, och det upptäcks 5 000 nya varje månad. Den18 november2023 var 1,33 miljoner småplaneter registrerade, varav 640 000 haromloppsbanor som är tillräckligt väl kända för att ges permanenta officiella nummer.[2] Den 19 december 2023 hade 24 555 fått officiella namn.[3]
Den namnlösa småplaneten med det lägsta numret är(4596) 1981 QB; den namngivna småplaneten med det högsta numret är627520 Corbey.[4]
Astronomer uppskattar det totala antalet asteroider som är över 1 km idiameter till mellan 1,1 och 1,9 miljoner.[5] Den största asteroiden i det inre solsystemet ärCeres, som har en diameter på 900–1000 km. Två andra asteroider i det inre solsystemet är2 Pallas och4 Vesta som båda har diametrar på c:a 500 km. Vesta är den enda asteroiden i huvudbältet som kan skönjas med blotta ögat. I mycket ovanliga tillfällen kan en jordnära asteroid vara synlig utan hjälpmedel, se99942 Apophis).
Den totala massan av alla asteroider i huvudbältet uppskattas vara 3,0-3,6x1021 kg,[6][7] eller ungefär 4 % av månens massa. Av denna massa inneharCeres 950x1018 kg eller 32 %. Lägger man till de tre näst mest massiva asteroiderna4 Vesta (9 %),2 Pallas (7 %), och10 Hygiea (3 %), blir totalsumman 51 %; med de nästa tre,511 Davida (1,2 %),704 Interamnia (1,0 %), och3 Juno (0,9 %), bidrar bara med ytterligare 3 % av totalmassan. Antalet asteroider ökar sedanexponentiellt medan deras individuella massor minskar. Endast de allra största asteroiderna har tillräckligt stor massa för att varasfäroida. Resten av asteroiderna har oregelbundna former.
I slutet av1700-talet organiseradebaronFranz Xaver von Zach en grupp av 24 astronomer för att söka stjärnhimlen efter den "felande planeten" som förutspåddes ligga omkring 2,8astronomiska enheter frånsolen enligtTitius-Bodes lag, delvis som följd av SirWilliam Herschels upptäckt av planetenUranus vid det avstånd som lagen "förutspådde". Sökningsarbetet krävde framställandet av handritade stjärnkartor för alla stjärnor i ett band kringekliptikan ned till en bestämd ljusstyrkegräns (magnitud). Under följande nätter skulle stjärnhimlen avritas igen och förhoppningsvis kunde ett rörligt objekt upptäckas. Den förväntade egenrörelsen var ungefär 30bågsekunder i timmen, enkelt att upptäcka även för dåtidens astronomer.
Ironiskt nog upptäcktes den första asteroidenCeres inte av en medlem av gruppen, utan helt av en händelse år1801 avGiuseppe Piazzi, som då var chef förobservatoriet iPalermo,Sicilien. Han upptäckte ett nytt stjärnliknande objekt iOxen och följde dess rörelse i flera nätter.MatematikernCarl Friedrich Gauss använde Piazzis observationer för att bestämma det okända objektets avstånd till jorden. Gauss beräkningar placerade objektet mellanMars ochJupiter. Piazzi döpte det efterCeres, den romerska åkerbruksgudinnan.
Tre andra asteroider (2 Pallas,3 Juno,4 Vesta) upptäcktes de följande åren. Efter ytterligare åtta års fruktlösa sökningar antog de flesta astronomer att det inte fanns fler asteroider och övergav systematiska eftersökningar.
2004 FH är pricken i mitten som följs i fotografisekvensen; objektet som flyger förbi mot slutet är ensatellit.
1891 börjadeMax Wolf användaastrofotografi för att upptäcka asteroider, som uppträdde som små streck på långtidsexponerade fotografiska plåtar. Detta ökade upptäcktstakten dramatiskt jämfört med tidigare visuella metoder: Wolf upptäckte själv 248 asteroider, fr.o.m.323 Brucia, medan endast något fler än 300 hade upptäckts dittills. Ändå hade ett sekel senare bara några tusen asteroider identifierats, numrerats och namngivits. Det var känt att det fanns många fler, men astronomer var mest ointresserade av dem, och kallade dem "stjärnhimlens ohyra".
Fram till1998 upptäcktes asteroider med en fyrstegsprocess. Först fotograferades en region av stjärnhimlen med ettvidvinkelteleskop två gånger med en timmes mellanrum. Sedan undersöktes fotografierna med ettstereoskop. En himlakropp belägen i solsystemet hade då hunnit förflytta sig mellan fotograferingsögonblicken, och verkade "sväva" framför de bakomliggande stjärnorna. När ett rörligt föremål upptäckts mättes dess position noggrant med ettmikroskop. Positionen mättes relativt till kända stjärnor.[8]
Dessa första tre steg utgör inte en asteroidupptäckt; observatören har endast observerat enapparition som får ett provisoriskt namn, bestående av upptäcktsåret, en tvåbokstavig kod som motsvarar veckan upptäckten gjordes, och ett löpnummer (exempel: 1998 FJ74).
Det slutliga steget var att skicka positionerna och observationstiderna tillBrian Marsden iMinor Planet Center. Dr. Marsden använde datorprogram som bestämde om apparitionen kunde knytas ihop med tidigare apparitioner i en omloppsbana. Om så inte var fallet fick objektet ett nummer. Observatören med den tidigaste apparitionen utnämndes till upptäckare och fick äran att namnge asteroiden (efterIAU:s godkännande) efter att den numrerats.
Senaste teknologin: spaningen efter hotfulla asteroider
Asteroider utgör ett stort hot mot livet på jorden. En kollision med en större asteroid som inte förbränns helt av jordens atmosfär kan orsaka katastrof. En del forskare tror att vår måne är ett resultat av en kollision av en mycket stor asteroid (sejordnära asteroider). De tre viktigaste grupperna av jordnära asteroider ärApollo-asteroiderna,Amor-asteroiderna ochAten-asteroiderna. Ett flertal strategier för att undvika asteroidkollisioner har föreslagits.
Den jordnära asteroiden433 Eros upptäcktes för så länge sedan som1898, och ett flertal liknande objekt upptäcktes på1930-talet; i upptäcktsordning1221 Amor,1862 Apollo,2101 Adonis, och slutligen69230 Hermes, som kom så nära som 0,005 AU från jorden1937. Astronomer började inse möjligheterna av en kollision med jorden.
Alla dessa faktorer bidrog till lanseringen av högeffektiva automatiserade system som består avCCD-kameror och datorer direkt anslutna till teleskop. Sedan 1998 har den stora merparten av asteroiderna upptäckts av sådana automatiska system. Några forskningsprojekt som använder sig av sådana automatiska system är:[9]
Bara LINEAR hade redan den28 augusti2007 upptäckt 84 764 asteroider.[10] Tillsammans har de automatiska systemen upptäckt 4711 jordnära asteroider[11] däribland över 600 som är större än 1 km i diameter. Därmed beräknas att människan känner till mer än 90% av allajordnära asteroider över 1 km och ambitionen är att nå samma täckningsgrad ner till 140 meters storlek. Detta innebär att människan är nära målet att känna alla jordnära objekt som är stora nog att ge allvarliga globala effekter på jorden.[12][13]
^Krasinsky, G. A.; Pitjeva, E. V.; Vasilyev, M. V.; Yagudina, E. I. (2002). ”Hidden Mass in the Asteroid Belt”. Icarus "158": ss. 98-105.
^Pitjeva, E. V. (2005). ”High-Precision Ephemerides of Planets - EPM and Determination of Some Astronomical Constants”. Solar System Research "39": ss. 176.
_mathilde_crop.jpg)
