| Armstrong Whitworth Whitley | |
 En Whitley från No.78 Squadron, cirka 1940. | |
| Beskrivning | |
|---|---|
| Typ | Bombflygplan |
| Besättning | 5 6 (Mk.VII) |
| Första flygning | 17 mars1936 |
| I aktiv tjänst | 1937 – 1945 |
| Versioner | Sevarianter |
| Ursprung |  Storbritannien |
| Tillverkare | Armstrong Whitworth |
| Antal tillverkade | 1 814 |
| Data | |
| Längd | 21,12 meter (Mk.I, II, III och IV) 21,6 meter (Mk.V och VII) |
| Spännvidd | 25,6 meter |
| Höjd | 4,57 meter |
| Vingyta | 106 m² |
| Tomvikt | 8 770 kg |
| Max. startvikt | 12 000 kg (Mk.I, II, III och IV) 15 200 kg (Mk.V och VII) |
| Motor(er) | 2 ×Armstrong Siddeley Tiger (Mk.I, II och III) 2 ×Rolls-Royce Merlin (Mk.IV, V och VII) |
| Motoreffekt | 2 × 795 hk (Mk.I) 2 × 920 hk (Mk.II och III) 2 × 1 030 hk (Mk.IV) 2 × 1 145 hk (Mk.IVA, V och VII) |
| Propeller | Trebladigde Havilland med två stigningslägen |
| Prestanda | |
| Maxhastighet | 213 km/h (Mk.I) 357 km/h (Mk.II och III) 370 km /h (Mk.V och VII) |
| Räckvidd med max. bränsle | 1 900 km (Mk.I, II och III) 2 400 km (Mk.V och VII) |
| Max. flyghöjd | 5 200 meter (Mk.I, II och III) 7 900 meter (Mk.V och VII) |
| Stigförmåga | 1,73 m/s (Mk.I, II och III) 4,76 m/s (Mk.V och VII) |
| Lastförmåga | |
| Lastförmåga | 3 175 kg |
| Beväpning & bestyckning | |
| Eldvapen | 2 ×7,7 mmVickers K (Mk.I och II) 2 × Vickers K plus 2 ×Browning (Mk.III och IV) 1 × Vickers K plus 4 × Browning (Mk.V och VII) |
| Bomber | 12 × 227 kg (500 lb) |
| Ritning | |
 | |
Armstrong Whitworth Whitley var ettbrittiskt tungtbombflygplan som konstruerades i mitten av 1930-talet. Det var i början avandra världskriget det enda bombflygplan som var specifikt designat för nattbombningar och var fram till att fyrmotoriga bombflygplan infördes det tyngsta bombflygplanet iRAF Bomber Command. Från 1942 fram till krigsslutet användes de huvudsakligen som transportflygplan och marint patrullflygplan.
Armstrong Whitworth Whitley började konstrueras 1934 som ett svar påluftministeriets specifikation B.3/34. Armstrong Whitworths chefsingenjör John Lloyd valde att använda det kombinerade bomb- och transportflygplanet A.W.23 som bas.[1] Kapprustningen medNazityskland gjorde att luftministeriet redan i juni 1935, långt innan prototypen ens flugit, beställde 80 flygplan.[2] Efter 34 tillverkade Whitley Mk.I medTiger IX-motorer växlade man över tillverkningen till Mk.II med kompressorladdade Tiger VIII-motorer vilket gav 125 hk mer.[3][4]
Eftersom Whitley var byggd för nattbombningar i en tid när nattjaktflygplan ännu inte hade radar var den defensiva beväpningen relativt klen; bara tvåVickers K-kulsprutor, en i nosen och en i stjärten. Mk.III var ett försök att förbättra den defensiva beväpningen. Nostornet byttes ut mot ett motordrivet Nash & Thompson FN-16 torn, men fortfarande med bara en kulspruta. Det kompletterades av ett nedsänkbart FN-17 kulsprutetorn med tvåBrowning-kulsprutor under buken.[4]
Modellen Mk.IV var ett stort steg framåt. I stället för Tiger-motorer hade denMerlin IV-motorer på 1 030 hk. Dessutom var beväpningen betydligt förbättrad. Det nedsänkbara kulsprutetornet, som aldrig fungerade särskilt bra, togs bort och i stället installerades ett Nash & Thompson FN-10 torn med två kulsprutor i stjärten.[5] Dessutom förbättrades bombfällarens arbetsmiljö genom att bombsiktet placerades bakom glas under nostornet i stället för i en lucka under nosen. En handfull av dem byggdes med ännu starkare Merlin X-motorer på 1 145 hk och betecknades då Mk.IVA.[4]
Den talrikaste och mest utvecklade modellen var Mk.V. Den hade samma Merlin X-motorer som Mk.IVA, men var förlängd 380 mm bakom stjärten vilket gav akterskytten större eldområde. Stjärttornet byttes också ut mot ett FN-20 med fyra kulsprutor.[1] Whitley Mk.V var det första bombflygplan som fick så tung beväpning i ett torn och blev därmed också det bombflygplan som var bäst skyddat mot anfall bakifrån. Dessutom hade den större bränslemängd och finesser som avisning av vingarna.[1] Mk.VII var en version som byggdes förRAF Costal Command med en sjätte besättningsman, extra bränsletankar i bombutrymmet och radarn ASV Mk.II.[4]
De första Whitley-bombarna började levereras till No.10 Squadron i mars 1937.[1][5] Vidandra världskrigets utbrott i september 1939 hade sex divisioner utrustats med Whitleys[2] och de utgjorde då de enda tunga bombdivisionerna iRAF Bomber Command.[4] Till en början användes Whitleys enbart till att släppa nedflygblad över Tyskland,[5] men det ändrades när Tyskland inleddeFall Gelb i maj 1940. Det första bombanfallet mot mål i Tyskland genomfördes natten mellan 11 och 12 maj då 36 stycken Whitleys anföll bangården iMönchengladbach.[4] Även det första anfallet motItalien 11–12 juni och det första anfallet motBerlin 25–26 augusti genomfördes av Whitley-bombare.[4]
I början av 1941 hade fyrmotoriga bombflygplan somShort Stirling ochHandley Page Halifax börjat levereras.[4] De kunde inte bara ta större bomblast än Whitley, de hade också bättre defensiv beväpning och Halifax var dessutom betydligt snabbare. I april 1942 togs Whitley ur tjänst som bombflygplan även om ett flertal togs i anspråk för ”tusenplansräden” motKöln i slutet av maj.[4] I stället användes Whitleys för att bogseralastglidflygplan och för att släppafallskärmsjägare.[5] Whitleys spelade en viktig roll ioperation Biting när No.51 Squadron släppte ner ett kompani brittiska fallskärmsjägare som erövrade den tyska radarstationen iBruneval.[4]
ÄvenRAF Costal Command använde Whitleys för att spana efter ubåtar. Totalt fyra tyska ubåtar förstördes av eller med hjälp av Whitley-bombare (U-751, U-705, U-261 och U-564). Dessutom skadades U-256 i september 1942 så svårt att den inte kunde tjänstgöra på nästan ett år.[5]
Wikimedia Commons har media som rörArmstrong Whitworth Whitley.