Geografiskt ligger Armenien, liksom grannlandetGeorgien, i Asien. De politiska och kulturella band landet har till Europa gör dock att det i vissa andra sammanhang räknas till de europeiska länderna. Staten Armenien utgör endast en liten del av det historiska område som kallats Armenien, vilket numera till stor del utgörs av östraTurkiet, ibland kallatVästarmenien. Armenien är en gammal statsbildning med rötter iantiken. Som land omnämns det för första gången i historien av den persiske kungenDareios I, i hans beskrivning av erövringen av landet. Armeniska nationen har sin vagga i området runt sjönVansjön i Turkiet.
Armenien som statsbildning har en historia som sträcker till före vår tideräknings början, så småningom i form av det armeniska kungadömet. Genom historiens lopp har det haft varierande storlek. Som störst var det cirka 800 f.Kr. då det sträckte sig från Kaukasien tillMedelhavet. Detta kungadöme var också år 301 den första nation som antogkristendomen som statsreligion. Kungariket erövrades så småningom av detromerska riket, av detbysantinska riket, avPersien och avUmayyadiska kalifatet, men återupptogs sedan tills det förlorades 1375. Från 1500-talets början splittrades Armenien av iranierna och en del av detosmanska riket, med undantag för furstendömen som lyckades hålla hög autonomi. Från början av 1800-talet kom det underrysk överhöghet. Dagens självständiga stat framkom första gången 1918 somDen första armeniska republiken efter denryska revolutionen. År 1920 blev landet återigen ryskt, denna gång somsovjetisk delrepublik. Vid Sovjetunionens sönderfall var Armenien och debaltiska staterna först bland tidigare delrepubliker att deklarera sin självständighet 1991.
Armenien har upplevt minst fyra kungadömen: dynastinAratxias (190 f.Kr.–12 f.Kr.), dynastinArsjakunjan (53–423 e.Kr.), dynastinBagratuni (862–1045) och dynastinRubinjan (1187–1375), som till skillnad mot de andra kungadömen som regerade på detarmeniska höglandet, grundades iKilikien, vid Medelhavskusten och underkorstågen blev en viktig allierade för korsfararstaterna.
Armeniens utbredning genom historien, från 70 f.Kr. till år 1920.
Den 24 april 1915 inleddes i det dåvarande Osmanska riket ettfolkmord på armenierna. Detta innebar att mellan en och två miljoner armenier och andra kristna dödades eller deporterades, och att ytterligare ett flertal tvingades på flykt. Än idag finns diskussionen mellan armenier och turkar om det som pågick.
Dagens Armenien utgör endast den östra delen av det historiska Armenien, vilket förutom nuvarande område omfattade delar av dagens östraTurkiet, med centrum för den armeniska nationen runtVansjön. Denförsta republiken Armenien utropades den 28 maj 1918 och enligtfreden i Sèvres år 1920 skulle landet bli självständigt. Avtalet annullerades dock avfreden i Lausanne som tvingades fram av den nya republiken Turkiet, underMustafa Kemal Atatürks ledning, som vägrade godkänna freden i Sèvres. År 1922 erövrades Armenien av ryskabolsjeviker och den 2 december 1922 delades det mellan Turkiet ochSovjetunionen. År 1936 bildades den armeniskasovjetrepublikenArmeniska SSR.
Armenien förklarade sig självständigt den 23 augusti 1990 efter Sovjetunionens kollaps och tog då avstånd frånkommunismen; landet erkändes 21 september 1991. Under 1988, tre år innan Sovjetunionens kollaps, krävde den högsta sovjeten att den autonomaenklavenNagorno-Karabach skulle brytas ut ur sovjetrepubliken Azerbajdzjan och i stället anslutas tillArmeniska SSR. Beslutet avslogs både av sovjeten iBaku och iMoskva. Oroligheterna ledde till en blodig väpnad konflikt som varade fram till 1994 då ett eldupphör trädde i kraft. De armeniska styrkorna iNagorno-Karabach (varken Armeniska SSR eller republiken Armenien har officiellt varit aktivt inblandat i konflikten) lyckades säkra sin självständighet och inrättade en buffertzon runt regionen. Sedan 1994 har den så kallade Minsk-gruppen inomOrganisationen för säkerhet och samarbete i Europa, med USA, Ryssland och Frankrike i spetsen, agerat som medlare i försök för att lösa dödläget.
Det politiska läget i Armenien var länge instabilt, men efter millennieskiftet etablerade sig det nationalistiska och högerinriktade Republikanska partiet (HHK) som statsbärande parti. Flera protestvågor mot partiets auktoritära politik stärkte oppositionsledarenNikol Pasjinjan, inte minst sedan han dragit igång en kampanj mot korruptionen. Pasjinjan lyckades driva igenom ett nyval och etablera en majoritet för sina anhängare i parlamentet. Han har varit landetspremiärminister sedan den 8 maj 2018. Det folkliga stöd han haft som regeringschef har försvunnit efter Armeniens nederlag i kriget mot Azerbajdzjan 2020. Trots det utropade sig Pasjinjan som segrare efter ännu ett nyval och tillträdde som premiärminister 2018.[11]
Armeniens gränser har genom historien flyttats otaliga gånger och folkomflyttningar har skett, varför stora grupper som anser sig vara armenier idag lever i grannländerna. Armenien har efter sin självständighet varit engagerat i en väpnad konflikt med sitt östra grannland Azerbajdzjan över områden som man anser har armenisk befolkning, framför allt det azerbajdzjanskaNagorno-Karabach som sedan 1994 behärskas av Armenien. Denna konflikt har fortfarande inte fått sin lösning. Sedan 1990-talet har Armenien sökt stöd hos främstRyska federationen (som har en militärbas i landet) för att hävda sina intressen i konflikten med Azerbajdzjan.[12]
En annan olöst fråga gäller ansvaret för de hundratusentals eller rentav miljoner armenier som dödades underArmeniska folkmordet under perioden 1915 till 1920 iVästarmenien i Turkiet. Med stöd av ett omfattande bevismaterial beskriver20 länder massakern som ettfolkmord och att Turkiet är ansvarigt för detta. Men Turkiet menar i stället att något systematisk dödande av armenier inte ägt rum och turkiska domstolar har utdömt straff till turkiska författare som har beskrivit händelsen som folkmord. Detta, tillsammans med att Turkiet är nära lierad med Azerbajdzjan, innebär att Armenien har ansträngda relationer också till sitt grannland i väster.
Armeniens landskap domineras av högländer och bergskedjor i Lilla Kaukasus. Landets högsta punkt är Aragats, som når 4 090 meter över havet och ligger i nordvästra Armenien. Bergskedjorna bildades genom alpina veckningar under de senaste 65 miljonerna åren. Mellan bergskedjorna finns platåer, några av vulkaniskt ursprung, samt djupa floddalar. Landets terräng sluttar långsamt mot både norr och söder.Sevansjön omges av höga berg. FlodenAras passerar den bördiga och tättbefolkadeAraratslätten.[13]
Floden Aras, som rinner längs gränsen motTurkiet ochIran, är en viktig del av Armenienshydrografi. I mellersta Armenien finns Sevansjön, som sträcker sig över 1 230 km² och är omgiven av höga berg. Sjön är en av landets största vattenresurser och spelar en central roll i landets ekosystem.[13]
Bergskedjorna iLilla Kaukasus blockerar fuktig luft frånMedelhavet och hindrar den från att nå Armeniens centrala delar. Majoriteten av Armenien har ett stäppklimat med 200–400 mm nederbörd per år och medeltemperaturer på −5 °C i januari och cirka 25 °C i juli. De högre sluttningarna mellan 1 400 och 2 000 meter över havet får mer än 800 mm nederbörd per år, vilket ger upphov till landets största skogar.[13]
I nordost växer bokskogar, medan ekskogar dominerar i sydost. Djur som brunbjörn, lo, europeisk vildkatt och ekorre lever här. Ovanför stäpperna och skogarna finns alpina ängar med frodiga betesmarker, där bland annatmufflonfår ochlammgam trivs.[13]
År 2010 fanns det två nationalparker i Armenien:Sevan (1 500 km²) ochDilijan (240 km²). Landet hade även fem mindre statliga reservat som var skyddade för forskningsändamål och finansierades av staten.[13]
Parlamentet har, enligt författningen från 1995, 131 platser. Presidenten väljs för en femårsperiod och kan bli återvald en gång. År 2005 skrevs ett författningstillägg som stipulerar att premiärministern utses av presidenten och ska godkännas av parlamentet. Presidenten har i praktiken stor makt. Sedan parlamentsvalet 2007 har två partier – Republikanska partiet ochBlomstrande Armenien – tävlat om rollen som presidentens stödparti. OrganisationenOSSE har flera gånger anmärkt på att regeringspartierna i samband med allmänna val ges olika favörer (Armenien har lidit av en hög grad av korruption).[14]
Armenien är, utanför huvudstaden Jerevan, indelat i 10 provinser (marzer), som i sin tur är indelade i kommuner (hamajnkner).Jerevan utgör en fristående kommun med 12 administrativa distrikt.[15] År 2022 hade landet totalt 79 kommuner, inklusive Jerevan.[15]
Armeniens tio provinser samt huvudstaden Jerevan (nr 11).
Sedan självständigheten har konflikten omNagorno-Karabach satt prägel på Armeniens inrikespolitik. Landets första presidentLevon Ter-Petrossian (1991–1998) ledde vid inledningen av kriget en stödkommitté för armenierna i området. De två presidenterna som efterträtt honom –Robert Kotjarjan (1998–2008) ochSerzj Sargsian (2008–2018) är båda två födda i Karabach.[14]
Armenien är en av tio (sedan Ukraina utträdde i mars 2014) före detta Sovjetrepubliker som ingår iOberoende staters samvälde. Landet är också en av sju stater som skrivit under Avtalet om kollektiv säkerhet. Sedan 2005 samarbetar Armenien med Nato inom ramen för en Individual Partnership Action Plan. Samtidigt finns en rysk militärbas vid stadenGjumri.[14] Armenien var en av det tiotal stater som diplomatiskt stödde Ryssland i samband medKrimkrisen 2014.[16]
Efterandra världskriget upplevde Armenien en snabb ekonomisk tillväxt, delvis på grund av att den armeniska sovjetrepubliken undkom de förödande konsekvenserna av kriget. Till skillnad från många andra sovjetrepubliker hade Armenien en intakt produktionsapparat när kriget var över. Dock började en period av ekonomisk stagnation underLeonid Brezjnev, vars regering präglades av långsam utveckling.
Det självständiga Armeniens näringsliv påverkades i början starkt av den tidigare sovjetiska centralstyrningen ochplanekonomin, samt den pågående konflikten medAzerbajdzjan. Detta resulterade i stora hinder för ekonomisk utveckling, bland annat genom brist på råvaror och energi, samt en fokus på militär produktion. Efter vapenvilan iNagorno-Karabach 1994 inleddes enprivatisering av näringslivet, och Armeniens ekonomi började återhämta sig. Vissa tunga industrier privatiserades eller lades ned, och produktionen övergick från militär till civil användning.
Sedan 1990-talets mitt har Armenien haft en positiv ekonomisk tillväxt, även om denna främst gynnat stadsbefolkningen, medan landsbygden stagnerat. Under 2000-talet har korruption blivit ett växande problem i landet.[13]
Armeniens jordbruk är begränsat på grund av det torra klimatet och landets höga höjd över havet. Endast 15 procent av landets yta är odlingsbar, och jordbruket sker i floddalar, låglänta områden och på bergsplatåer. En tredjedel av den brukade jorden är konstbevattnad. Viktiga jordbruksprodukter inkluderar spannmål, bomull, ris, vindruvor,tobak, oliver och frukt. Boskapsskötsel är vanlig i bergstrakterna.[13]
Armenien saknar egna oljetillgångar och importerar nu olja och naturgas från Ryssland, efter att tidigare ha importerat från Azerbajdzjan. Elektricitet produceras i vattenkraftverketSevan-Razdan samt iMetsamor kärnkraftverk, som återstartades trots att det är beläget i ett seismiskt aktivt område.
Armeniens berg har historiskt varit rika på mineraler och metaller, men dessa resurser exploaterades intensivt under den ryska och sovjetiska perioden. Landets mineralresurser omfattar bland annat koppar, zink ochmolybden, som är grundläggande för metallurgisk industri. Gruvindustrin har återhämtat sig under 2000-talet, delvis genom utländska investeringar.[13]
Industrin i Armenien inkluderarmetallurgi, maskinbyggnad, gruvindustri, konsumtionsvaruproduktion samt kemisk och elektrisk industri. Tillverkningen av plast och syntetiskt gummi har orsakat miljöproblem, särskilt i huvudstadsregionen. Armenien har även en lång tradition inomdiamantslipning, och denna industri har vuxit under de senaste åren. Jerevan har varit landets industriella centrum, men städernaGjumri ochVanadzor har också blivit viktiga industricentrum, särskilt inom den kemiska industrin.[13]
Armeniens utrikeshandel har traditionellt varit fokuserad på de kaukasiska grannrepublikerna, särskilt Azerbajdzjan, samt andra delar av det tidigare Sovjetunionen. Konflikterna i regionen och Sovjetunionens upplösning har lett till ett kraftigt minskat handelsutbyte. Numera handlar Armenien främst med Ryssland,Bulgarien,Kina ochTyskland. Exporten består främst av mineraler och kemiska produkter, medan importen domineras av energi, bränslen och livsmedel.[13]
Armenien har inte ett heltäckande vägnät på grund av landets tuffatopografi, och bristen på bränsle har försvårat vägtrafiken efter självständigheten. Flodtransport och transport på den förorenade Sevansjön är också begränsade. Järnvägs- och flygförbindelser finns med grannländerna Georgien och Azerbajdzjan, men dessa har avbrutits på grund av de militära konflikterna. Armenien har järnvägs- och flygförbindelser med Ryssland och Iran, och huvudstaden Jerevan har en internationell flygplats. År 2010 sträckte sig järnvägsnätet över 870 km och vägnätet över 8 900 km.[13]
I avseende på religion så var 92,6 %armenisk apostoliskt kristna, 1 % evangeliskt kristna, 2,4 % övriga, 1,1 % saknade religion och 2,9 % specificerade inte religionstillhörighet (2011).[4]
Ett tjugotal tidningar och ett tiotal tidskrifter utkommer, på armeniska eller ryska. DagstidningenAjastani Anrapetutiun ('Republiken Armenien'), grundad 1990, är organ för nationalförsamlingen; den trycks i upplagor både på armeniska och ryska (Respublika Armenija). Två andra större tidningar ärAravot (på armeniska) ochGolos Armenii (på ryska).[14]
Landets statliga radio grundades 1926. Den sänder idag på armeniska, ryska och kurdiska. Den statsägda televisionen (grundad 1956) sänder på armeniska och ryska. Landets officiella nyhetsbyrå är Armenpress. År 2000 fanns 225 radio- och 244 TV-mottagare per 1 000 invånare.[14]
Armeniska folkmordet 1915: 100 frågor och svar. Järfälla: Armeniska riksförbundet i Sverige i samarbete med Armenica.org. 2015.Libris18443980.ISBN 978-91-981626-1-5
Ulf Björklund: Armenier - sex essäer om diaspora. Carlssons Bokförlag 2011ISBN 978-91-7331-338-4
.svg)
