Arkont (grekiskaarchon, härskare) kallades den högsteämbetsmannen i vissagrekiskastater.
IAten skall arkontvärdigheten ha trätt ikungamaktens ställe efterKodros' död (1068 f.Kr.) och innehafts på livstid och såsom ärftligt ämbete inom Kodros' sonMedons ätt. Från752 f.Kr. valdes arkonterna på tio år, och713 f.Kr. fick alla de adliga ätterna (eupatriderna) tillträde till detta ämbete.683 f.Kr. förkortades ämbetstiden till ett år, och i stället för en arkont, som förut, valdes nu nio.
Att denna från den senareantiken ärvda framställning är en ohistorisk konstruktion, är redan i och för sig påtagligt och stärks också genomAristoteles' skrift om Atens statsförfattning. Säkert har kungatiteln aldrig varit avskaffad, men dess bärare har under tidernas lopp fått vidkännas betydlig inskränkning av sin kungliga myndighet och överlåta en stor del av sin befogenhet på andra funktionärer, till dess att kungen slutligen kommit att vara en medlem bland alla andra, och inte ens den främste, av deraskollegium. De närmare omständigheterna vid detta förlopp är inte kända.
Under den historiska tiden var arkonterna nio, och kollegiets officiella titel åtminstone frånSolons tid var "de nio arkonterna". Underdemokratins tid var arkonternas ämbetsmyndighet mindre politisk än judiciell och representativ. Den förste bland dem kallades arkont. Han gav sitt namn åt det löpande året. Hos senare skriftställare kallas han därförarchon eponymos (avonoma, namn). Den andre hade titelnbasileios (konung), eftersom han hade religiösa funktioner bundna till kungatiteln och eftersom han handlade rättegångar som berörde religionen. Den tredje kalladespolemark (krigsöverste), eftersom han åtminstone i äldre tid stod i spetsen för krigsväsendet. De sex återstående arkonterna kalladesthesmothetes (lagskipare) och ledde efter lottning förhandlingarna vid rättegångar.
