Ordetaraber i egentligetnografisk mening omfattar endast invånarna påArabiska halvön. Dessa egentliga araber härstammar enligt judiska ochislamiskalegender dels från Joktan (arabiska Qahtan), farfars farfars farbroder tillAbraham, dels från Abrahams sonIsmael (jämförFörsta Mosebok, kapitel 10, 11, 16, 17, 21). Dessa legender motsvaras av en gammal arabisk tradition, enligt vilken araberna delar sig iarab, ”rena araber”, ochmustariba, "arabiserade" folk. Den förstnämnda gruppen, legendens joktaniter, hade sitt hemland i södra Arabiska halvön medan den andra, legendens ismaeliter, hade sitt ursprung i norra och mellersta Arabien.
Många araber bor numera i västvärlden, och kan i förekommande fall betraktas som sådana på grund av ursprung i arabvärlden och på grund avspråk. Just språket,arabiskan, är också den tillsammans med religionen sammanhållande faktorn för de grupper som enligt ovan utgör majoritetsbefolkning i Arabvärlden. UnderMuhammeds levnad i början av600-talet utgjordes största delen av araberna av det egentliga Arabiens, det vill säga Arabiska halvöns, invånare.Islams expansion utvidgade kraftigt det område inom vilket araber är bosatta sedan dess.
Det som kallas för araber sedan dess är de folkslag som övergick till islam och använde arabiskan som modersmål. Därmed ser araber ut olika beroende på vilket ursprung man hade, med andra ord är folkslagen araber en språklig tillhörighet mer än en etnisk tillhörighet. Detta involveringssystem gav araberna en möjlighet att expandera från ett litet instängt folkslag på väldigt kort tid. Skillnaderna mellan egentliga araber och arabisktalande (arabiserade) muslimer har efter hand utjämnats och försvunnit.
En annan uppdelning som förekommer är den mellan bofasta bönder ochnomader, kalladebeduiner. Beduinerna har sedan 1900-talet börjat bosätta sig i städer och den gamla livsstilen börjar försvinna. Dekristna araberna har blivit färre i förhållande tillmuslimerna, som är den alldeles övervägande delen av araberna.
De nomadiska stammarna iArabia deserta, som iAkkad kallades Aribi, invaderade med intervaller de omkringliggande länderna Arabia felix och Mesopotamien där de ibland lyckades hålla sig kvar och bosätta sig. Knappast någonting om dessa stammar utan historia är känt även om man vet att de var beridna pådromedarer under tionde eller nionde århundradet f.Kr. Under departiska ochromerska perioderna härskade arabiska dynastier i städer som låg i nuvarandeSyrien ochIrak:Palmyra,Emesa,Edessa,Hatra ochGerrha.
Araberna iArabia petraea bodde mellanEgypten och Mesopotamien och kunde inte helt vara avskärmade från yttervärlden. De grundade ett flertal städer varav Petra blev deras främsta huvudstad. Den äldsta referensen till dessa araber finns i1 Moseboken i Bibeln där arabiska köpmän köper och säljer Jakobs son Josef.Etnonymen "arab" (Arbāyu) förekommer i assyriska källor från och med 800-talet f.Kr., även sompersonnamn hos assyrier med arabisk härstamning. Araberna nämns till exempel i denassyriske kungenSalmanassar III:s berättelse om ett slag 853 f.Kr. och i rapporter från den assyriske kungenTiglat-pilesar III (regerade 744-727 f.Kr.) där han nämnde ett kungadöme kallat Aribi.Babylons kungNabonidus expanderade sitt områden ända till Yathrib (nuvarandeMedina).
Enligt den grekiske historikernHerodotos underkuvades inte araberna av denpersiske kungenKambyses II när han angrep Egypten 525 f.Kr. Hans efterträdareDarius I nämner inte araberna i texter från den första perioden av sin regeringstid, men däremot i senare texter vilket torde innebära att han då hade erövrat denna del av Arabien. Det finns inget som tyder på att dessa araber inte var trogna invånare i det följande persiska riket.
Efter det attMakedoniens kungAlexander den store hade erövratakemenidiska riket (mellan 335 och 323) var denna del av Arabien mer eller mindre självständigt i flera århundraden. Den del som motsvarar nuvarande Jordanien gjordes emellertid106 e.Kr till en provins i detromerska riket genom kejsarTrajanus. Här fanns flera städer bland andra Filadelfia (Amman) ochAila (Aqaba).
Underantiken varArabia felix känt genom handelsvarornarökelse ochkanel – den senare importerades frånIndien. I sydvästra delen fanns ett antal mindre kungadömen:Saba som var den ledande makten från senare delen av det sjätte århundradet f.Kr.,Ma'in,Kataban,Hadramaut ochZufar.
Vart och ett av dessa kungadömen byggde omfattande bevattningsanläggningar varigenom befolkningen kunde bemästra både torrperioder och svåra översvämningar av floderna. Handeln med rökelse och kryddor var den viktigaste källan till rikedom. Produkterna forslades från Hadramaut pårökelsevägen till Mesopotamien och östraMedelhavet. Många städer anlades utefter denna led varav den viktigaste var Yathrib. När Alexander den Store hade erövrat det akamenidiska riket ville han sända en expedition sjövägen till Arabia felix men han avled323 f.Kr. strax innan expeditionen skulle starta.
Betydelsen avkaravanleden till Medelhavet minskade så småningom när man började utnyttja sjövägen genomRöda havet för de långa resorna från Indien över Indiska oceanen. RiketHimyar som var beläget i sydvästra Arabiska halvön gjorde sig självständigt omkring 110 f.Kr. eftersom det kontrollerade viktiga hamnar bland andra vid nuvarandeAden ochMocka. Himyariterna övertog efter hand kontrollen över länderna i inlandet och från och med cirka 450 e.Kr. behärskade det himyaritiskaimperiet i praktiken hela Arabiska halvön upp tillEufrats strand ochromerskalimes i södra Syrien.
