Det äldsta funna fragmentet av Apostlagärningarna, kap. 5, vers 12–21
Apostlagärningarna (grekiska: Πράξεις τῶν Ἀποστόλων/Praxeis tōn Apostolōn;latin:Acta apostolorum) är en bok iNya testamentet.[1] För att referera till ett specifikt avsnitt av Apostlagärningarna används ofta förkortningen "Apg" följt av nummer på avsett kapitel och vers, till exempel Apg 2:28.[2]
Boken, som följer omedelbart efter de fyraevangelierna ibibeln, och är den sista av Nya Testamentetshistoriska böcker, innehåller tidsmässigtapostlarnas första verksamhet efterJesu korsfästelse. Apostlagärningarna inleds med en redogörelse förJesu himmelsfärd, traditionellt daterad till den 14 maj år 33. Därefter följer berättelsen om den förstakristnaförsamlingens utbredning, från dess bildande påpingstdagen 10 dagar efterJesu himmelsfärd och den spridning den kristna rörelsen fick på grund av den första vågen av förföljelse som startade efterStefanosmartyrdöd och som även ledde tillPaulus omvändelse (Apg kap 9). Efter berättelsen omAposteln Jakobs död övergår författaren till att skildra Paulus förstamissionsresa (cirka år 47), hans andra missionsresa (cirka år 48 till 51) samt den tredje resan i bland annatGrekland (cirka år 54 till 58) som avslutas med att Paulus fängslas iJerusalem cirka år 58. Boken avslutas med Paulus ankomst tillRom cirka år 62 efter en strapatsrik resa med båt frånCaesarea.
Som dedikationen tillTheofilos visar, utgör Apostlagärningarna den andra delen av ett historiskt verk, därLukasevangeliet utgör den första delen. Det finns ytterligare en liten skriftdetalj som visar hur dessa båda böcker idémässigt hänger ihop. I den grekiska grundtexten står det i inledningen "om allt som Jesus började göra och lära" och inte "gjorde och lärde" som det står i många svenska bibelöversättningar. Lukas vill till Theofilos visa att Jesu verk inte slutade med hans död och uppståndelse utan fick sin fortsättning med apostlarna. Båda delar har samma längd, texten passar enbokrulle. Även stil och innehåll talar för att det är samma författare. Traditionellt har båda böcker tillskrivits läkarenLukas. Enligt traditionen nedskrevs denna bok iRom (enligt andra iFilippi,Alexandria ellerAntiochia) omkring år64. Det som talar för detta är det faktum att varken Paulus eller Petrusmartyrdöd i samband med den förföljelse av de kristna som kejsarNero startade i slutet av60-talet omnämns. Jerusalems förstörelse år 70 nämns iLukasevangeliet (kap. 19:39–44), men detta talar inte för en senare datering baserat på att man tror det som står i boken. Förutsatt att boken är skriven före år 70 talar Jesus profetiskt om Jerusalems förstörelse. Förutsätter man att boken är en historieförfalskning skulle den lika gärna kunna vara skriven efter år 70. Boken sysselsätter sig huvudsakligen medPetrus (i den förra hälften, kap. 1–12) och Paulus (kap. 13 ff.). De övriga apostlarnas verksamhet omtalas högst obetydligt.
Paralleller finns tillJosefus i Apostlagärningarna och i Lukasevangeliet. Idén har framförts att Lukas därför varit beroende Josefus, och att dessa bibelböcker har skrivits på 100-talet.[3][4] Dessa idéer har inte vunnit stöd hos den breda fåran av bibelforskare då de tillkommit genom icke vedertagna metoder.[källa behövs]
Apostlagärningens text förekommer i två varianter. Å ena sidan finns det den traditionella texten, som också finns iCodex Sinaiticus,Codex Vaticanus,Codex Alexandrinus, och så vidare. Å andra sidan finns en text som är ungefär 10 procent längre. Exempel ärCodex Bezae, gamla översättningar och någrapapyrusfragment.
Såsom källor torde Lukas ha begagnat dels muntliga uppgifter, dels skriftliga uppteckningar. Dessutom stod han i nära förbindelse med Paulus och hade, såsom deltagare i flera av dennes resor, själv upplevat en stor del av de tilldragelser han skildrar. Innehållet vittnar om samvetsgrann forskning, framställningen är klar och livlig, och språket, likasom det iLukasevangeliet, det mest klassiska i Nya Testamentet.
Den radikalteologiskaTübingenskolan ansåg dock boken vara en under200-talet författad tendensskrift för att utplåna skillnaden mellanjudaismen ochpaulinismen i den första kristna kyrkan.
Eftersom boken beskriver historia iromarriket, är det möjligt att jämföra några uppgifter med utsagor från andra författare. Datumen bekräftas ofta (till exempel attAntonius Felix efterföljdes avPorcius Festus omkring år 60), men är inte alltid överens.
Enligt Apg 5:36 nämns Theudas i ett tal avGamaliel som en rebelledare för 400 man innan folkräkningen underQuirinius år 6 e.Kr. MenJosefus talar om en Theudas som var verksam omkring år 45.[5]
