Antonin Artaud (egentligen:Antoine Marie Joseph Artaud) född4 september1896 iMarseille, död4 mars1948 iParis, var en franskdramatiker,poet,skådespelare, regissör och teaterteoretiker. Han förespråkade en teater utan handling och i avsaknad av psykologisk realism; i stället återvände han till dramat som primitiv rit och uttryck för människosjälens mytologi förborgad i drömmar och tvångstankar.
Artauds föräldrar var av grekiskt ursprung och härstammade frånSmyrna; hans far var sjökapten. Han hade många syskon men endast Antoine och två syskon levde till vuxen ålder. Vid fyra års ålder drabbades Artaud av en allvarlighjärnhinneinflammation.Viruset gav Artaud ett nervöst, lättretligt temperament under ungdomsåren. Han led också avneuralgi, stamning och allvarligadepressioner. Artauds föräldrar ordnade ett antal vistelser på sjukhus åt sin son, vilka blev både långvariga och kostsamma. De varade under fem år med avbrott under två månader, juni och juli 1916, då han inkallades till militärtjänstgöring i franska armén, som han dock friskrevs från. Under Artauds sjukhusvistelser läste hanRimbaud,Baudelaire, ochEdgar Allan Poe. I maj 1919 skrevslaudanum ut till Artaud, vilket skapade ett livslångt beroende av detta ämne och andraopiater.
1913 debuterade Artaud som lyriker men satsade också på en teaterkarriär och kom i mars 1920 tillParis. Där arbetade han som skådespelare bland annat hos den nyskapande regissörenDullin. Artaud medverkade också i filmer, bland annat somJean-Paul Marat iAbel GancesNapoléon (1927) och munkenMassieu iCarl Theodor DreyersLa Passion de Jeanne d'Arc (1928). Han sände några av sina dikter till tidningenLa Nouvelle Revue Française men refuserades; en brevmässig relation uppstod emellertid till redaktören.Correspondence avec Jacques Rivière gavs rentav ut och blev Artauds första större publikation. Under några år var han även medlem av surrealistkretsen men blev bryskt utslängd i november 1926. Han vägrade nämligen att ta avstånd från teaterkonsten, vilken de andra såg som en småborgerligt kommersiell konstform, han vägrade även att gå med i detfranska kommunistpartiet som de flesta andra surrealister gjorde.
Åren 1926-1928 drev Artaud en egen teater,ThéâtreAlfred Jarry, tillsammans medRoger Vitrac. Han producerade och regisserade originalverk av Vitrac, liksom stycken avClaudel ochStrindberg. Teatern tillkännagav att de skulle producera Artauds pjäsJet de sang under 1926-1927 års säsong, men den sattes aldrig upp och hade inte premiär förrän 40 år senare. Teatern var kortlivad, men besöktes av många europeiska artister såsomAndré Gide,Arthur Adamov, ochPaul Valery.
1935 hade Artauds uppsättningLes Cenci premiär, vilket var en bearbetning avPercy Bysshe Shelleys tragediThe Cenci ochStendhals novell av det verklighetsbaserade ämnet. Pjäsen blev ingen framgång kommersiellt sett, men var ett våghalsigt försök att återföra poesin till scenen. Uppsättningen innehöll också innovativa ljudeffekter och hade en scenografi avBalthus.
EfterLes Cenci fick Artaud ett stipendium för en resa tillMexiko där han föreläste om västvärldens förfall. Han studerade också urfolketTarahumara och experimenterade med det starkt hallucinogena ämnetpeyote. Han skrev ner sina upplevelser och gav senare ut dem i bokenLes tarahumaras. Innehållet påminner starkt om dikterna som han skulle skriva under sina sista år och rör sig huvudsakligen kring detövernaturliga. Artaud beskrev här även sina abstinensbesvär avheroin.
1937 återvände Artaud till Frankrike där han fick tag på en promenadkäpp som han trodde hade tillhörtSt. Patrick. Artaud reste tillIrland, fast hans engelska var dålig och han inte kunde göra sig förstådd. Större delen av resan tillbringade han på ett hotellrum som han sedan inte kunde betala för. På återresan trodde sig Artaud bli attackerad av två ur båtens besättning och hämnades, varefter han arresterades. 1938 publiceradesLe théâtre et son double, hans mest kända verk, som sätter skådespelaren och hans/hennes kropp i centrum, avvisar konventionell dramatiska psykologi och förespråkar mytens återinförande och "grymhetens teater". Boken innehåller de tvåmanifesten om "grymhetens teater", vilka är viktiga texter för att förstå hans artistiska projekt.
Återkomsten från Irland blev början till slutet på Artauds liv, som han tillbringade på olika mentalsjukhus. När Frankrike ockuperades avnazisterna förde hans vänner honom till en psykiatrisk klinik iRodez, där han blev doktorGaston Ferdières patient. Han fickelchocksbehandling mot sina symptom, vilka bestod av olika vanföreställningar ochtics. Hit hörde Artauds skapande av magiska formler,astrologiska diagram och förvirrade bilder. Elchocksbehandlingen var kontroversiell för sin tid, men det var under denna behandling — i samverkan med Ferdièreskonstterapi — som Artaud började skriva och rita igen, efter en lång inaktiv period. 1946 skrevs Artaud ut från kliniken och hans vänner förde honom till en psykiatrisk klinik iIvry-sur-Seine.
Artaud uppmuntrades av sina vänner till att åter börja skriva, och intresset för hans verk återuppväcktes. Han spelade inPour en finir avec le jugement du dieu mellan 22 november och 29 november 1947. Detta verk stoppades av Wladimir Porché, högste chefen för Frankrikes Radio, dagen innan det hade planerats att sändas, 2 februari 1948. Framförandet förbjöds delvis på grund av dess skatologiska, antiamerikanska och antireligiösa referenser och uttalanden, men också på grund av dess generella slumpmässighet med en kakofoni av xylofoniska ljud ihop med olika slaginstrument. Trettio år senare sände Frankrikes Radio till slut framförandet avPour en finir avec le jugement du Dieu.
I januari 1948 fick Artaud diagnosentjocktarmscancer. Han dog kort därefter, 4 mars 1948.
Artaud ansåg att teater borde påverka publiken så mycket som möjligt, därför använde han ovanliga och störande former av ljussättning, ljud och framföranden.
I bokenLe théâtre et son double, vilken utgjordes av ett första och andra manifest, uttryckte Artaud sin beundran för Österns form av teater, speciellt den balinesiska. Han beundrade Österländernas teater på grund av den kodifierade, starkt ritualiserade och det precisa fysiska balinesiskadansutförandet och förespråkade vad han kallade en "Grymhetens teater". Medgrymhet menade han inte endast sadism eller orsakande av smärta utan lika ofta en våldsam fysisk beslutsamhet att krossa den falska verkligheten. Han ansåg att texten hade blivit en tyrann över innehållet och förespråkade, istället, en teater baserad på ett unikt språk som bestod av en blandning av tankar och gester. Artaud beskriver det själsliga i fysiska termer och ansåg att alla uttryck är fysiska uttryck. Han ansåg att dramats uppgift var att genom rörelse och gester gestalta det osägbara och irrationella som ligger fördolt i medvetandet.
Artauds olika användningar av termengrymhet måste analyseras för att till fullo få en förståelse för hans idéer. Lee Jamieson har identifierat fyra sätt på vilka Artaud använde termengrymhet. För det första använder han den metaforiskt till att beskriva essensen av mänsklighetens existens. Artaud ansåg att teatern skulle reflektera hansnihilistiska syn på universum, skapa en koppling mellan hans egen världsbild ochNietzsches:
Artauds andra användning av termen (enligt Jamieson), är som en form av disciplin. Trots Artauds önskan om att “förkasta form och initiera kaos” (Jamieson, p.22), förespråkade han också strikt disciplin och stränghet i utförandets tekniker. En tredje användning av termen var "grymhet som en teatralisk presentation".Grymhetens teater var ämnad att kasta åskådarna in i händelsernas centrum, tvinga dem att gripa in i föreställningen på en instinktiv nivå. För Artaud var dennagrymhet en nödvändig akt skapad för att chocka åskådarna ut ur deras självbelåtenhet:
Artaud satte åskådarna i mitten av "spektaklet" (hans egen term för skådespelet), så de skulle bli "uppslukade och fysiskt påverkade av det". Han refererade ofta till detta upplägg som envirvel - en konstant skiftande skepnad - "att bli fångad och maktlös i".
Avslutningsvis använde Artaud termen till att beskriva sin filosofiska syn, vilken kommer att behandlas i nästkommande stycke.
Fantasi för Artaud, är verklighet; drömmar, tankar och illusioner är inte mindre verkliga än världen där utanför. Verkligheten förefaller att vara en överenskommelse mellan människor, samma konsensus som publiken accepterar då de går på teater för att se ett skådespel och för ett tag föreställer sig att det de ser är verkligt.
Hans senare verk framför hans förkastande av idén att själen är separerad från kroppen. Hans dikter glorifierar människokroppen ochexkretionen, men sex var skrämmande för honom. Incest, kannibalism och gudsmord var istället normala mänskliga drifter, bevisat av de seder och bruk stamkulturer, som var opåverkade av den civiliserade världen, levde efter. Civilisationen var så skadlig att Europa hade dragit den en gång så stolta stamnationen Mexico ner i dekadens och död, ansåg han. Det oundvikliga slutet var självdestruktion och mentalt slaveri.
Bauhaus hade med en låt kallad "Antonin Artaud", på deras albumBurning from the Inside. Den argentinske musikernLuis Alberto Spinetta namngav ett albumArtaud och baserade de flesta av låtarna på det albumet på hans texter. KompositörenJohn Zorn har dedicerat tre skivor, "Astronome," "Moonchild," och "Six Litanies for Heliogabalus," till Artaud.
Artaud influerade också filosofernaGilles Deleuze ochFélix Guattari, som lånade Artauds fras "corp sans organes" (kropp utan organ) för att beskriva sina teorier.
Inom teatern är till exempelPeter Brook ochJerzy Grotowski påverkade av hans verkLe théâtre et son double.
JacquesDerrida tar sig an Artaud iAntonin Artaud, dessins et portraits (1986). Särskilt fokus läggs på vad Artaud kallat för "subjectil" - ett begrepp som implicerar hur ett underlag, exempelvispapper,trä ochlera, kan vara aktivt i sin passivitet, och i sitt mottagande (om)forma det som skickas till det.
Artaud av Artaud: texter i urval, (1981 Inledning, redigering och översättning av huvudparten av texterna:Percival. Övriga översättare:Lasse Söderberg,Leif Janzon ochRoger Fjellström. Design: Ceazar Linken)
Van Gogh: Självmördad av samhället, 1995 (Översättning och efterskrift:Percival)
Heliogabalus: eller den krönte anarkisten, översättningHans Johansson, Vertigo förlag, 2015
