 | Den här artikelnbehöver fler eller bättrekällhänvisningar för att kunnaverifieras.(2021-05) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kanifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras pådiskussionssidan. |
Antikens kolonier varkoloniseradestadsstater som underantiken grundades på främmande territorium av en moderstad (det vill säga från klassisk grekiska μητρόπολις, mētrópolis) snarare än av en stat i modern mening. Dessa koloniers gränser förblev slutna gentemot angränsande områden och fortsatte att ha starka band till de stadsstater som en gång grundat dem.
Fenicierna dominerade handeln iMedelhavet i början av det första årtusendet f.Kr. De hade handelsförbindelser medEgypten ochGrekland och etablerade kolonier så långt västerut som iGadir (Cádiz) och senare i Barcino (Barcelona) iSpanien. Från dessa handelsplatser kontrollerade de handeln påAtlanten så långt bort som tillBrittiska öarna. Den mest kända och framgångsrika feniciska kolonin var utan tvekanKarthago, som grundades medTyros som bas.
Iantikens Grekland grundades vanligen kolonier som en konsekvens av överbefolkning och för att befrämja handeln med andra länder, men kolonier kunde även etableras av människor som besegrats av främmande erövrare som de ville undkomma eller av människor som flydde undan sociala oroligheter och inbördeskrig.
De grekiska kolonierna var antingenemporia, handelskolonier, ellerapoikiai, autonoma stadsstater. De grekiska stadsstaterna började grunda kolonier omkring800 f.Kr. medal-Mina i norraSyrien ochIschia vidNeapelbukten som några av de tidigaste. Två vågor av grekiska kolonister sköljde över Medelhavet i övergången mellan de "mörka århundradena" och denarkaiska tiden följt av en andra koloniseringsvåg under500-talet f.Kr. Populationstillväxt och brist på land i Grekland tycks ha varit den utlösande faktorn i båda fallen.
Grundandet av en ny koloni följde i allmänhet ett återkommande mönster: Ettorakel (allra helst det iDelfi) konsulterades innan man valde en lämplig ort. Emigranterna valdes ut bland stadens medborgare, till exempel en särskild medborgarklass eller genom att sönerna i varje familj fick dra lott, men även främlingar som så önskade kunde få delta i företaget. Bland stadens ledande skikt valdes sedan en ledare som vidtog nödvändiga förberedelser. De som var med om att grunda en koloni kunde räkna med att betraktas som hjältar av efterkommande generationer. Lite av den heliga elden togs från den offentliga härden i moderstadensprytaneion för att tända en motsvarande härd i den nya staden. Kolonisterna vördade vanligen samma skyddsgudar som moderstaden och kunde skickavotivgåvor till moderstadens religiösa festligheter under flera sekel.
Relationen mellan kolonin och moderstaden betraktades av båda parterna som ytterst viktig: eventuella konflikter försökte man till varje pris lösa med fredliga medel - krig ansågs bara acceptabelt vid mycket extrema situationer. Vid grundandet av kolonin reglerades dess politiska och kommersiella affärer genom ett avtal som också försåg staden med allmänna förordningar. Moderstadens författning anammades vanligen av kolonin även om kolonin i praktiken blev en autonom enhet. I de fall då en koloni avsåg upprätta en koloni på egen hand konsulterades först moderstaden som också förväntades tillhandahålla en ledare till den nya bosättningen. Medborgare iAten som upprättade produktionscentra i till exempel Egypten utgjorde en speciell kategori bosättare, så kalladecleruch, som fick behålla sina medborgerliga rättigheter i Aten emedan de tvingades begränsa sin närvaro i den främmande staten. Kolonierna slog egna mynt.
Iantikens Italien var det en gammal sed att etablerakolonier som ett sätt att säkerställa erövrade områden. I erövrade städer brukade denromerska republiken, som saknade enstående armé, låta sina medborgare upprätta en sortsgarnison som bestod av omkring tre hundraromerska medborgarna, medlemmar avlatinska förbundet och ett antal bosättare. Kolonier med romerska medborgare,coloniae civium Romanorum, upprättades som försvarsposter längs med Italien två kuster och kallades därförcoloniae maritimae. På motsvarande sätt fickcoloniae Latinae, som var betydligt fler, tjäna samma syfte på fastlandet.
Kolonisterna leddes av en kommission som ansvarade för bosättningens grundande. Kommissionen hade vanligen tre medlemmar som valdes av folket. Dessa personer fortsatte efter kolonin upprättande att vara kolonins "beskyddare" (patronii). Kolonisterna tågade triumfartat in i den besegrade staden under sina baner och firade högtidligt kolonins grundande. En romersk koloni var skattebefriad, hade en egensenat och sin egen författning, vanligen en kopia av den romerska. Invånarna i encoloniae civium Romanorum fick behålla sitt romerska medborgaskap men var befriade från militärtjänstgöring eftersom deras utsatta läge i rikets utkant betraktades som likvärdigt. Invånarna i encoloniae Latinae räknades tillsocii (det vill säga som allierade) vilket gjorde att de omfattades avius Latinum vilket gav dem egendomsrätt (commercium samt rätten att bosätta sig i Rom och under vissa omständigheter till och med bli romerska medborgare, en möjlighet som kringskars med tiden.
De romerska kolonierna förlorade sin militära karaktär underGracchernas tid då de istället erbjöd framför allt de minst bemedlade romarna en alternativ utkomst. GenomSullas försorg blev kolonierna ett sätt för staten att garantera arméns veteraner land.Julius Caesar fråntog de romerska medborgarna rätten att grunda kolonier och gjorde det till en exklusiv kejserlig rättighet - kolonier blev i och med det åter ett sätt att stärka erövrade territorier militärt. Efter det erbjöds befrielse från skatt bara undantagsvis utanför Italien.