Antarktis är land- och havsområdena kringSydpolen. Antarktis, som även är en egendjurgeografisk region (antarktiska regionen), är till skillnad frånArktis en riktigkontinent med en landmassa som ligger ovanför havsytan. Det är den enda kontinent som saknar bofast mänsklig befolkning, men det finns fler eller färre tillfälliga boende.
Adéliepingvin finns i Antarktis och har svenskt och vetenskapligt artnamn efter områdetAdélieland i Antarktis.
NamnetAntarktis är enlatinisering av detgrekiska sammansatta ordet ἀνταρκτική,antarktiké, femininum av ἀνταρκτικός,antarktikós[1], som betyder "motsatsen tillArktis, det vill säga "motsatsen till norr".[2]
Aristoteles skrev i sitt verk om meteorologi,Μετεωρολογικά, om enAntarktisk region, cirka 350 f.Kr.[3] Den grekiske eller feniciske kartografenMarinus frånTyros ska ha använt namnet i sin världskarta från100-talet e.Kr., som inte finns bevarad. De romerska skriftställarnaGaius Julius Hyginus ochLucius Apuleius använde under första och andra århundradet e.Kr. det latiniserade begreppet från grekiskan,polus antarcticus.[4][5] Från detta härrörfornfranskapole antarktike (1270 e.Kr.), som i modern tappning blivitpôle antarctique. Det lånades vidare tillmedelengelskanspol antarktik i en teknisk avhandling 1391 av den engelske poeten och diplomatenGeoffrey Chaucer och har i modern form blivitAntarctic Pole.[6]
Innan namnet fick sin nuvarande geografiskakonnotation användes begreppet också för andra platser som kunde beskrivas som "motsatsen till norr". Den franska kolonin iBrasilien på 1500-talet,Franska Antarktis (1555–1567), fick sitt namn utifrån detta tänkande.
Det första formella omnämnandet av kontinenten som "Antarktis" dokumenterar sig till 1890-talet och den skotske kartografenJohn George Bartholomew.[7][8] I det svenska språket finns Antarktis dokumenterat i geografisk betydelse sedan 1837.[9]
Jorden har inte alltid sett likadan ut som den gör i dag. För ungefär 250 miljoner år sedan var världens alla kontinenter samlade i en enda[källa behövs] superkontinent,Pangaea. Vid den här tiden tillhörde Antarktis den södra kontinentenGondwanaland tillsammans med andra kontinenter somSydamerika,Afrika,Indien ochArabiska halvön. Denna superkontinent låg inte vid Sydpolen, vilket gjorde att Antarktis inte var det islandskap som det är nu, utan en varm och tropisk kontinent med riklig växtlighet bebodd av massor av olikadjurarter, däriblanddinosaurier.
För ungefär 100 miljoner år sedan kom jordens alla kontinenter att sakta röra sig ifrån varandra. Detta gav upphov till att kraftiga bergskedjor somHimalaya bildades, samt stora klimatförändringar. Antarktis skulle frigöras frånAustralien och färdas sakta ner mot Sydpolen. Detta gjorde att Antarktis fick ett allt kallare klimat och stora ismassor växte till.
Med hänsyn till Antarktis geografiska läge tog det lång tid innan kontinenten upptäcktes.Geografer ochforskare hade dock i århundraden haft teorier om att en stor sydkontinent skulle existera. Detta antagande kallades förTerra Australis (Incognita), ’det (okända) södra landet’, och fanns på europeiska kartor frånmedeltiden ända till in på 1800-talet. Teorin fördes fram av den grekiske filosofenAristoteles, men det var först under100-talet som teorin utvidgades och uppmärksammades av geografenKlaudios Ptolemaios. Denne var övertygad om att en stor sydlig kontinent täckte stora delar avIndiska oceanen. Tanken om ett stort landområde nere i syd väckte stort intresse hos dåtida upptäcktsresande. Den brittiske upptäcktsresandenJames Cook försökte redan 1773 att nåTerra Australis med sitt fartygHMSResolution. Cook nådde aldrig Antarktis, ty han sökte nå den från Stilla Havet där Antarktis kust ligger sydligare och hindrades av den tjocka packisen.
Flera försök att nå Antarktis gjordes efter Cook men man hindrades av det kalla stormiga havet. År 1820 var det den brittiske sjömannenEdward Bransfields tur att försöka nå kontinentens fastland. Bransfield har noterat i sina anteckningar att man skymtade ett is- och snötäckt land. Bransfield och hans följeslagare landsteg dock inte på fastlandet, utan förde istället utförliga kartanteckningar över området. RyssenFabian von Bellingshausen var även han under samma period som Bransfield på expedition runt Antarktis kuster. Han fann ett flertal öar och delar av Antarktis, bland annat har havetBellingshausenhavet uppkallats efter honom. Den tredje i raden av upptäcktsresande på 1820-talet var segelfartygskaptenenNathaniel Brown Palmer. Hans syfte med resan till Antarktis var, liksom för många andra resenärer, till största delen den stora efterfrågan påsälskinn. Palmer reste med fartygetHero och utforskade främst södra delen avAntarktiska halvön 1820–1822. Han blev, tillsammans med sina medresenärer, de första amerikanerna att upptäcka Antarktiska halvön. Deras expedition blev lyckad då de fann ett flertal öar längs kusterna, bland annatPalmer Land, vilken upptäcktes den 16 november 1820 och uppkallades efter Nathaniel Palmer. I februari 1823 upptäckte brittenJames WeddellWeddellhavet efter att ha seglat med sitt valfångstfartyg påAntarktiska oceanen.
Antarktis hade nu upptäckts av bådeval- ochsäljägare. Den första iakttagelsen av fastlandet Antarktis kan inte exakt tillskrivas en enda person. Känt är att en amerikansk säljägare gjorde den första kända landstigningen på kontinenten 1821. Rykten och rapporter började sedan, på 1830-talet, att sprida sig bland världens länder att en stor kontinent var belägen vid Sydpolen. Detta medförde att flera länder skickade iväg forskningsexpeditioner med förhoppningen att upptäcka nya landområden. Bland dessa kanJames Clark Ross,Charles Wilkes ochJules Dumont d’Urville nämnas. De fann en rad betydelsefulla öar och kustområden. Ross påbörjade sin resa till Sydpolen den 29 september 1839 med två fartyg. Han namngav ett flertal landområden vid Antarktis som han själv hade upptäckt. Han upptäckteRosshavet och gjorde en stor utforskning avVictoria Land. Han fann även två vulkaner påRossön,Mount Terror ochMount Erebus, vilka han namngav efter sina båda fartyg.
Den antarktiska kontinenten ligger till den största delen inomsödra polcirkeln (cirka 66:ebreddgraden).[10][11][12] Med ungefär 14 miljoner km²[13] är Antarktis större änEuropa. En exakt storlek är svår att fastställa. Landmassor och angränsande havsområden ligger under isen som kontinuerligt ändrar storlek. Den växer efter snöfall och blir mindre närisberg bryts loss.
DeTransantarktiska bergen delar kontinenten i en mindre västlig och en betydligt större östlig del. Den högsta bergskedjan ärVinsonmassivet med bergetMount Vinson som är 4 897 meter högt. Djupaste punkten som är täckt med is ligger 2 538 meter under havsytan. Runt om Antarktis sträcker sig denAntarktiska oceanen, vilken består av allt hav söder om 60:e sydliga breddgraden. Den närmast liggande punkten på en annan kontinent är sydspetsen avSydamerika,Kap Horn, som ligger ungefär på 55:e sydliga breddgraden, eller omkring 1000 km från nordspetsen av antarktiska halvön, ungefär på samma avstånd somfågelvägen mellanMalmö ochUmeå.
Speciellt för Antarktis är att kontinenten är nästan helt täckt avis. Den antarktiskainlandsisen som är upp till 4 500 meter tjock innehåller omkring 90 procent av världens is och 60 procent av världens sötvattenreserver.[14] Bara 280 000 km² (2 procent) av kontinentens yta är isfri, och består av områden med låg nederbörd eller bergskedjor som sticker upp genom isen.
Då och då lossnar stora tillplattadeisberg från shelfisen som flyter några tusen kilometer ut i havet. Det tar ibland många år tills ett stort isberg smälter helt. Ofta bryts ett isberg i många mindre delar under sin tid på havet. Den 30 april 1894 siktade man ett isberg iSydatlanten vid26°30′S25°40′V / 26.500°S 25.667°V /-26.500; -25.667, vilket är den nordligaste positionen som ett isberg från Antarktis har siktats på.
Vädret på Antarktis skiljer sig på många sätt frånklimat på andra kontinenter. Kontinenten är:
denkallaste (I kontinentens mitt ärmedeltemperaturen −55 °C. Vid kusterna ligger temperaturen under vintern (juni) omkring −18 °C och under sommaren (januari) något över noll. Den 10 december 2013 presenterades ett nytt världs-köldrekord uppmätt med satellit, vid den norska delenValkyriedomen på –94,7 °C, och innan dess stod sig det föregående rekordet på −89,2 °C vid densovjetiska forskningsstationenVostok sedan den21 juli1983.[15][16][17]
dennederbördsfattigaste (vanligtvis faller nederbörd i Antarktis somsnö). I kontinentens mitt ligger det årliga genomsnittet vid 40 liter per kvadratmeter (40 millimeter). Enligt definitionen är sådana områden att beteckna somöken. Den låga temperaturen håller avdunstningen nere. Vid kusterna är nederbörden betydligt större.) och
denblåsigaste (I juli1972 mättes vid den franska stationenDumont d’Urville en vindhastighet på 327 kilometer i timmen, det vill säga 91 meter per sekund.)
Klimatet på Antarktis är betydligt kallare än klimatet på motsvarande breddgrader på detnorra halvklotet. Detta beror till stor del på att det inte finns någon varm havsström liknandeNordatlantiska strömmen som ger ett varmare klimat, men också på att Antarktis är en kontinent. Detta innebär att de inre delarna klimatmässigt blir mer isolerade från omvärlden än motsvarande delar avArktis.
Som jämförelse är årsmedeltemperaturen längst norrut på denantarktiska halvön jämförbar med den påSvalbard, och då är de nordligaste delarna av antarktiska halvön belägna ungefär på samma breddgrad som till exempelUmeå är på detnorra halvklotet, och då har Umeå dessutom en betydligt högre årsmedeltemperatur än många städer i sydligasteSydamerika.
I Antarktis mitt blir det aldrigplusgrader och den allra högsta temperaturen som hittills uppmätts på den geografiska sydpolen, vidAmundsen–Scott-basen, är cirka −13 °C.
Antarktis är även den enda kontinenten på hela jorden som har en av människan så gott som orörd natur, vilken även skyddas avAntarktisfördraget. Trots klimatet är Antarktis ett populärt turistmål under sommarsäsongen, bland annat tack vare den orörda naturen. Dock är det förhållandevis dyrt att resa hit, mycket på grund av all logistik och alla förberedelser som krävs.
Cirkumpolärt utefter kusten häckar två pingvinarter,kejsarpingvinen ochadeliepingvinen. Densydgeorgiska piplärkan,Anthus antarcticus, är endemisk för Antarktis och förekommer enbart i gräsmarker iSydgeorgien.[18] Men det finns 18 andra fågelarter som häckar på Antarktis. Deras bon ligger pånunataker, isfria berg som sticker upp ur isen. På sommaren kommer mer än 100 miljonerflyttfåglar till området och de lever på isflaken och på de närliggande öarna. Sälarter i Antarktis är till exempelweddellsälen,krabbätarsälen ochsjöleoparden. Runt kontinenten lever några av de största valarterna.
Eftersom Antarktis inte har någon egen lagstiftande församling och inte tillhör något land, kan man tro att inga lagar och inga domstolar finns. Men i praktiken gäller lagar från de olika basernas hemländer, ungefär som på fartyg till sjöss. Många länder med baser har också lagar som uttryckligen skyddar naturen i Antarktis.Antarktisfördraget innehåller sådana skyddsregler.
På Antarktis har man hittat ett stort antal naturrikedomar, till exempeljärn,krom,koppar,guld ochplatina. Här finns dessutomkol,petroleum ochnaturgas, men i Antarktisfördraget är fastlagt att ingen får utvinna något av detta.
Fiskebolag hade 1998/1999 en officiell fångst från 120 000 ton iAntarktiska oceanen. Tillsammans med den illegala fångsten är mängden troligtvis flera gånger större.
Turism till Antarktis får en allt större omfattning. På grund av de stora förberedelser och höga kostnader (upp emot 150 000 kronor) som krävs är det mestadels välbeställda personer som kan resa hit. Under säsongen 2022-23 besökte drygt 105 000 personer kontinenten.[20]Kryssningsfartyg föredrar Antarktiska halvön, som har höga berg. Detta område ligger dessutom närmast de permanent bebodda platserna i sydligaste Sydamerika, däribland stadenUshuaia, där det finns en stor hamn och eninternationell flygplats.
På Antarktis fastland finns inga permanentaflygfält och de enda tre fasta flygfält som förekommer ligger påKing George Island (seTeniente R. Marsh Airport), påSeymourön (vidMarambiobasen) samt påAdelaide Island (vid stationenRothera). Flygplan med skidor istället för hjul kan landa på utvalda platser på inlandsisen. Endast en procent av fastlandets is- och snöytor är lämpliga för mindre vanliga flygplan med hjul.[21]
Antarktis har inga permanenta invånare, på de olikaforskningsstationerna lever däremot varje sommar mer än 4 000 och året runt omkring 1 000 personer. Fram till 2009 hade elva barn fötts på kontinenten.[22][23]
Emilio Marcos Palma, född7 januari1978 påEsperanzabasen i argentinska territoriet på Antarktis, är den först dokumenterade person som blivit född på kontinenten.[24][25] 1986–1987 föddes en pojke och en flicka på den chilenska stationen.
I området söder om den sextionde breddgraden på södra halvklotet finns idag 82 forskningsstationer, däribland 37 stationer som används hela året och 36 stationer som bara bedrivs under sommaren. Den största stationen ärMcMurdo (USA) som liknar en stad. Mycket känd är ocksåAmundsen–Scott-basen (USA) som ligger direkt på den geografiska Sydpolen. Den japanska permanenta forskningsstationenSyowa är känd genompopulärkulturen.Sverige har två stationer på Antarktis som heterWasa ochSvea och som är belägna i den sektor Norge gör anspråk på,Drottning Mauds land. Stationen Wasa ligger bara några hundra meter från denfinländska forskningsstationenAboa. De svenska stationerna förvaltas avPolarforskningssekretariatet.
I förhållande till övriga kontinenter är Antarktis miljö god, vilket beror på dess isolerade läge. SedanAntarktisfördraget undertecknades den 1 december 1959 har totalförbud för kommersiell exploatering fastslagits. Trots detta har kontinenten till viss del skadats av mänsklig påverkan. Forskare och upptäcktsresande har under åren varit tvungna att bygga olika former av bostäder och forskningsstationer. Detta har gjort att landskapet utsatts för avfall som kan vara skadligt för både djur och natur.
Ozonlagrets uttunning är ett allvarligt hot mot Antarktis miljö, som beror på mänsklig påverkan av att användafreoner. Detta stör även djurlivet på Antarktis då tillgången på föda minskar.
En del av Antarktis har värmts upp; särskilt stark uppvärmning har noterats på Antarktishalvön. En studie av Eric Steig som publicerades 2009 konstaterade för första gången att den kontinentbredda genomsnittliga yttemperaturtrenden i Antarktis är något positiv vid >0,05 °C per decennium från 1957 till 2006. Denna studie noterade också att västra Antarktis har värmts med mer än 0,1 °C per decennium under de senaste 50 åren, och denna uppvärmning är starkast på vintern och våren. Detta kompenseras delvis av höstkylning i östra Antarktis.[26] Det finns bevis från en studie om att Antarktis värms upp som ett resultat av mänskliga koldioxidutsläpp,[27] men detta förblir tvetydigt.[28] Mängden ytvärmning i Västantarktis, även om den är stor, har inte lett till någon märkbar smältning vid ytan och påverkar inte den västantarktiska inlandsisens bidrag till havsnivån. Istället tros de senaste ökningarna av glaciärutflödet bero på ett inflöde av varmt vatten från djuphavet, precis utanför kontinentalsockeln.[29][30] Nettobidraget till havsnivån från Antarktishalvön är mer troligtvis ett direkt resultat av den mycket större atmosfäriska uppvärmningen där.[31]
2002 kollapsade AntarktishalvönsLarsens shelfis.[32] Mellan 28 februari och 8 mars 2008 kollapsade cirka 570 km2 is frånWilkins shelfis på den sydvästra delen av halvön, vilket sätter de återstående 15 000 km2 av shelfisen i riskzonen. Isen hölls tillbaka av en cirka 6 km bred "tråd" av is,[33][34] innan den kollapsade den 5 april 2009.[35][36] EnligtNASA inträffade den mest utbredda ytsmältningen i Antarktis under de senaste 30 åren 2005, då ett område med is som är jämförbart i storlek till Kalifornien kort smält och fryst; detta kan ha resulterat i temperaturer som stiger till så högt som 5 °C.[37]
En studie publicerad iNature Geoscience 2013 (online i december 2012) identifierade centrala västra Antarktis som en av de snabbast uppvärmande regionerna på jorden. Forskarna presenterade kompletta temperaturdata frånByrd Station och hävdar att dessa "avslöjar en linjär ökning av den årliga temperaturen mellan 1958 och 2010 på 2,4 ± 1,2 °C".[38]
Det finns ett stort område med låg ozonkoncentration eller "ozonhål" över Antarktis. Detta hål täcker nästan hela kontinenten och var som störst i september 2008.[39] Hålet upptäcktes av forskare 1985[40] och har tenderat att öka under observationsåren. Ozonhålet tillskrivs utsläpp av klorfluorkolväten ellerklorfluorkarboner i atmosfären, som sönderdelar ozonet i andra gaser.[41]
Vissa vetenskapliga studier tyder på att ozonnedbrytning kan ha en dominerande roll för att reglera klimatförändringar i Antarktis (och ett bredare område på södra halvklotet).[40] Ozon absorberar stora mängder ultraviolett strålning i stratosfären. Ozonnedbrytning över Antarktis kan orsaka en kylning av cirka 6 ° C i den lokala stratosfären. Denna kylning har effekten att intensifiera de västliga vindarna som flyter runt kontinenten (den polära virveln) och förhindrar således utströmning av den kalla luften nära Sydpolen. Som ett resultat hålls den kontinentala massan av den öst-antarktiska isarken vid lägre temperaturer, och de perifera områdena på Antarktis, särskilt den Antarktiska halvön, utsätts för högre temperaturer, vilket främjar snabbare smältning.[40] Modeller antyder också att ozonnedbrytningen/den förbättrade polära virveleffekten också står för den senaste tidens ökning av havsis strax utanför kontinentens kust.[42]
^Steig, E.J.; Ding, Q.; White, J.W.C.; Küttel, M.; Rupper, S.B.; Neumann, T.A.; Neff, P.D.; Gallant, A.J.E.; et al. (2013). ”Recent climate and ice-sheet changes in West Antarctica compared with the past 2,000 years”. Nature Geoscience 6 (5): sid. 372.doi:10.1038/ngeo1778.
^Payne, A.J.; Vieli, A.; Shepherd, A.P.; Wingham, D.J.; Rignot, E. (2004). ”Recent dramatic thinning of largest West Antarctic ice stream triggered by oceans”. Geophysical Research Letters 31 (23): sid. L23401.doi:10.1029/2004GL021284.
^Pritchard, H. (2007). ”Widespread acceleration of tidewater glaciers on the Antarctic Peninsula”. Journal of Geophysical Research 112.doi:10.1029/2006JF000597.
^Bromwich, David H.; Nicolas, Julien P.; Monaghan, Andrew J.; Lazzara, Matthew A.; Keller, Linda M.; Weidner, George A.; Wilson, Aaron B. (2013). ”Central West Antarctica among the most rapidly warming regions on Earth”. Nature Geoscience 6 (2): sid. 139–145.doi:10.1038/ngeo1671.
.svg)
