Under denna period genomfördes olika reformer, inklusive en jordreform,[1] men i de flesta fall uppfylldes inte de förväntningar som hade byggts upp. Samtidigt gjorde bristen på framsteg att missnöjet blandproletariatet växte kraftigt. Efter flera strejker och folkliga resningar (inklusiveAsturienrevolutionen och självständighetsprojekt iKatalonien) och skiften vid makten, inleddes ett uppror bland missnöjda militärer den17 juli1936 som resulterade ispanska inbördeskriget.
Dessutom fråntogs den spanskaadeln sin privilegierade juridiska status, man förenklade den lagstiftande makten genom att införa ett enkammarssystem med namnetCongreso de los Diputados samt öppnade för möjligheten att förstatliga allmänna tjänster som land, bankväsende och järnvägar. Även om dessa möjligheter aldrig förverkligades blev de en källa till splittring under de efterföljande åren. Man förändrade även landets symbol, den som figurerade påSpaniens flagga.
Den aktiva reformpolitiken gillades långtifrån av alla, och valet till parlamentet 1933 vanns av center- och högerpartierna. Revolutionära resningar året efter i både Katalonien och Asturien slogs ner med vapenmakt.[1]
Vid parlamentsvalet i februari 1936 vann vänsterkrafterna – samlade i den så kalladeFolkfronten – tillbaka regeringsmakten. Därefter återupptogs reformarbetet, i ett allt merpolariserat politiskt landskap; de stora arbetar- och bondemassorna var nu snarast revolutionärt sinnade, medan det konservativa Spanien var berett att ta tillutomparlamentariska medel för att försvara det "gamla" Spanien.[1]
Ett uppror bland delar av militären i juli 1936 blev startskottet för ett nästan tre år långt inbördeskrig. Regeringssidan förlorade snabbt kontrollen över stora delar av landet, och även i de delar av Spanien där resningen slogs ner tog det fram till 1937 innan centralregeringen kunde återställa sitt styre (under mellantiden hadeanarkistiska styrkor den faktiska kontrollen). Återtagandet av kontrollen över anarkistiskt styrda områden skedde med hjälp avkommunisterna, vilka vuxit i styrka som en följd av republikens militära stöd frånSovjetunionen.[1]
Sammanhållningen på "nationalistsidan" var bättre, medFrancisco Franco som både stats- och regeringschef samtöverbefälhavare ända sedan oktober 1936. I april året därpå förenade Franco olikafascistiska och konservativa krafter i landet i ett enhetsparti med namnetFalangen, styrt av honom själv. Förutom den större politiska samordningen gynnades falangisterna av ett massivt militärt stöd både frånHitlers Tyskland ochMussolinisItalien[1] (två länder som fick pröva sina växande militära krafter på bekvämt avstånd från hemlandet).
Stödet från Tyskland och Italien var helt avgörande för falangisternas militära seger 1939.[1] I mars intogs regeringens sista större fästeMadrid, och den andra spanska republikens öde var beseglat.
.svg)
.svg)
.svg)