André Breton växte upp som enda barnet tillgendarmen Louis Breton (1867–1955) och sömmerskan Marguerite, f. Le Gouguès (1872–1946). Fadern var övertygadateist, medan modern var mer konventionellt gudfruktig med enkatolsk tro. Sina fyra första levnadsår tillbringade Breton på den normandiska landsbygden iTinchebray. Vid sekelskiftet år 1900 flyttade familjen tillPantin nordost om Paris och tillbringade somrarna i moderns hemtrakt, den lilla fiskehamnenLorient iBretagne. Åren 1907–1912 gick han på läroverket Lycée Chaptal i Paris. Han upptäckteGustave Moreaus måleriska bildvärld. Hans filosofilärare gav honom inblickar iHegels tankevärld. Hans retoriklärare gjorde honom uppmärksam på arbeten avBaudelaire,Mallarmé ochHuysmans. Han lärde känna Théodore Fraenkel (1896-1964) som delade hans intresse för poesi och så småningom även skulle bli en del av den franska efterkrigsdadaismen ochsurrealismen. Från 1910 gick de i samma medicinförberedande klass.
1921 gifte sig André Breton med bankirdotternSimone Kahn (1897–1980) frånStrasbourg. Paret flyttade in på n° 42 rue Fontaine iMontmartre. Denna våning förblev även efter skilsmässan 1931 Bretons hem livet ut. Åren 1966–1980 användeToyen en del av våningen som ateljé.[2] Den såldes 2003 av dottern Aube som Breton fick i sitt andra äktenskap med bildkonstnärenJacqueline Lamba (1910–1993). 1943 lärde Breton känna denchilenska bildkonstnären och författarenElisa Bindhoff (1906–2000). De gifte sig två år senare.
André Breton ligger begravd påCimetière des Batignolles i Paris 17:earrondissement på rue Saint-Just. Den liggande stenen pryds av en åttauddig stjärna tillsammans med de inristade orden:Je cherche l'or du temps ["Jag söker tidens guld"]. Till hans ära har staden Paris uppkallat ett torg efter honom,Place André Breton i 9:earrondissementet.
André Breton debuterade som författare1919 med diktsamlingenMont de piété ["Pantbank"] och startade samma år dendadaistiskt präglade tidskriftenLittérature tillsammans medLouis Aragon ochPhilippe Soupault. Han deltog i alla möjliga dadaistiska upptåg i Paris tillsammans med dem ochTristan Tzara ochPaul Éluard.
Som inledning till en egen samlingautomatiskt skrivna texter,Poisson soluble, publicerade BretonSurrealismens manifest1924. I samband med utgivandet av detta förstamanifest initierade han även utgivandet av en ny tidskrift kalladLa Révolution surréaliste (12 nummer 1924–1929). Åren 1933–1939 var han chefredaktör för tidskriftenMinotaure.
André Breton publicerade tre surrealistiska manifest (1924, 1930, 1942) men återvände till ämnet också i andra sammanhang. Han igångsatte även surrealistiska "forskningslaboratorier" som använde sig avfreudianska metoder för att studeradet Omedvetna.
Breton var den ende som deltog i alla de tolv samtal om sex som surrealistgruppen genomförde åren 1928–1932 och som finns publicerade i sin helhet sedan 1990. Innan dess hade bara de två första av dessa samtal offentliggjorts, i tidskriftenLa Révolution surréaliste n° 11, 15 mars 1928.[3][4]
1928 utgav han sin enda roman, den udda berättelsenNadja, som också kallats essä. Med benäget tillstånd av författaren lät tonsättarenIvo Malec en skådespelare framföra delar av texten till det halvtimmeslånga orkesterstycketOral, uppfört första gången året efter Bretons bortgång i maj1967. Mot slutet av seklet hamnade boken på plats nummer 50, närLe Monde uppmanade sina läsare att rösta fram seklets100 mest minnesvärda böcker.
Ett tilltagande politiskt intresse förde André Breton och surrealistgruppen närmaremarxismen ochkommunismen. Slutligen gick han med iFranska kommunistpartiet 1927 ihop med bland andra Louis Aragon, Paul Éluard ochBenjamin Péret. I likhet med Péret valde han att lämna dettastalinistiskt präglade parti fem år senare. Tillsammans medGeorges Bataille grundade han denantifascistiska gruppenContre-Attaque i mitten av 1930-talet. 1938 sammanträffade han med den landsförvisade ryske revolutionsledarenLev Trotskij iMexiko hos bildkonstnärenDiego Rivera. Tillsammans skrev de manifestetPour un art révolutionnaire indépendant (För en oavhängig revolutionär konst).
Bretons eget bidrag till surrealistiskbildkonst kallade hanpoème objet, det vill säga "diktföremål". Han gjorde omkring ett dussin sådana från mitten av 1930-talet till början av 1940-talet.[5]
"Svart humor", så som vi i allmänhet förstår den idag, utforskades och definierades av André Breton från mitten av 1930-talet och framåt.1940 gav han första gången ut en ytterst personlig och omfattande litterär antologi i ämnet,Anthologie de l'humour noir, som genom åren skulle både utökas och minskas ner, sista gången 1950.[6] Den omfattar texter från början av 1700-talet till mitten av 1900-talet. Otippade författare somde Sade,Nietzsche ochPicasso blandas med något mer väntade namn som exempelvisJarry,Apollinaire ochKafka.
Efterhand kom han att betraktas som en ganska auktoritär ledare för surrealismen. Han tycktes inte tolerera ett alltför stort avvikande från de surrealistiska grunderna. Detta fick många författare och konstnärer att distansera sig från rörelsen, exempelvisMax Ernst.
Någon enskild volym med André Bretons dikter finns ännu inte på svenska (2020), om man bortser frånDen obefläckade avlelsen som han skrev tillsammans medPaul Éluard 1930 och som kom på svenska 1977. Han är däremot representerad i många antologier.Gunnar Ekelöf var den förste att tolka honom till svenska, bland annat hans diktL'Union libre ("Den fria kärleken") från 1931, tillsammans medGreta Knutson-Tzara, i ett nummer avspektrum 1933.[7] Den svenska titeln till diktantologinVithåriga revolvrar (1966) lånade sitt namn från en av Bretons diktsamlingar,Le Revolver à cheveux blancs (1932). Ur den samlingen hämtade översättarparetIlmar Laaban ochErik Lindegren diktenBrevbäraren Cheval, medtagen i19 moderna franska poeter (1948). Som den förste hyllade Breton i den dikten den franske lantbrevbäraren och "särlingskonstnären"Ferdinand Cheval. Den experimentella romanenNadja (1928) översättes till svenska första gången 1949. Nio längre essäer av honom fyller den andra delen av det litteraturvetenskapliga standardverketModerna manifest (1973).
Anna Balakian:André Breton: Magus of Surrealism (New York: Oxford University Press, 1971)
Henri Béhar:André Breton le grand indésirable (Calmann-Lévy, 1990; Fayard, 2005)
Jan Berg:André Breton och Paul Éluard. Ingår iDen obefläckade avlelsen (Coeckelberghs, 1977)
Marguerite Bonnet:André Breton. Naissance de l'Aventure surréaliste (Librairie José Corti, 1975)
Steven E. Colburn:André Breton. Ingår iSurrealist Poets (Ipswich, Mass., Salem Press, 2012)
Mattias Forshage:Handsken är kastad. Efterord tillSurrealismens manifest (Sphinx Bokförlag, 2011)
Bengt Holmqvist:Den moderna litteraturen (Bonniers, 1966), sid. 123-135
Artur Lundkvist:Inledning. Ingår iVithåriga revolvrar (Bonniers, 1966), sid. 8-11
André Parinaud:Entretriens (1952)
Samtal med Breton, svensk översättning och noter Hans Johansson (ellerströms, 2003)
José Pierre:André Breton et la peinture (Lausanne: Editions l'Age d'Homme, 1987)
José Pierre (red.):Undersökningar av sexualiteten : samtal mellan surrealister 1928-1932 (Göteborg: Bokförlaget Korpen, 1995; ny upplaga under titelnSurrealister om sex, 1997)
Mark Polizzotti:Revolution of the Mind: The Life of André Breton (New York: Farrar, Straus and Giroux, 1995; en reviderad och uppdaterad utgåva på Black Widow Press, 2009)
Lasse Söderberg:André Breton i egen hög person (Lyrikvännen nr 5/1992)
Förord till romanen Nadja (Paquod Press, 1996)
Gunnar Qvarnström:Surrealismen manifesterar sig. Analytiskt referat av manifestet 1924. Ingår iModerna manifest. Litteratur- och konstrevolutionen 1909-1924. En introduktion (Almqvist & Wiksell, 1973), sid 64-98
^Själva uttrycket "svart humor" kommer från en artikel avHuysmans i veckotidningenLes Hommes d'aujourd'hui (1885, nr 263), där han under pseudonymen A. Meunier tar "une pincée d'humour noir", en nypa svart humor, som en av flera ingredienser vid sitt skrivande. Denne författare intar för övrigt en central plats i Den svarta humorns antologi.
^Tidskriftenspektrum nr 6, Stockholm 1933, utgiven som bokantologinFransk surrealism.
^Bygger på bibliografin "Dadaister och surrealister på svenska iBakhåll. 1994 (även kalladStora katalogen), s. 31-33.
