Ode „An die Freude“ (svenska:Ode till glädjen ellerHymn till glädjen) från 1785 är en avFriedrich Schillers mest berömdadikter. Det är också titeln på en bearbetning somLudwig van Beethoven använde i fjärde satsen i sinnionde symfoni komponerad 1824.
Med stortpatos, beskrivs i odet det klassiska ideal som innebär ett samhälle med jämlika människor som känner en samhörighet baserad på glädje och vänskap.
Dikten inleds med orden
Freude, schöner Götterfunken, Tochter ausElisium, Wir betreten feuertrunken, Himmlische, dein Heiligtum.
An die Freude ligger till grund för den sista satsen Beethovens nionde symfoni. Beethoven använde hela den första och tredje strofen, och vissa delar av den andra och fjärde. Trots att Schillers dikt följde Beethoven genom hela livet visste han inte från början om han skulle avsluta symfonin med en körsats eller en instrumentalsats. Beslutet om en körsats fattade han inte förrän i slutet av 1823.
Franz Schubert tonsatte odet redan 1815 – alltså före Beethovens symfoni – som en sång för soloröst och piano. IDeutschförteckningen har verket nr189.
Före dessa två verk hadeCarl Friedrich Zelter, som är mest känd för sina tonsättningar avGoethe-texter, redan 1792 komponerat ett verk förblandad kör och ackompanjemang (i D-dur) med Schillers text. Denna bearbetade han också i flera versioner, bland annat förtrio och för fyrstämmigmanskör.
Friedrich John Böttner:Schillers Hymne an die Freude; iQuatuor Coronati, Jahrbuch Nr. 26 (1989); Bayreuth: Freimaurerische Forschungsgesellschaft, 1989;ISBN 3-925749-07-1; sid. 35–31.
Otto W. Förster:Fritz Schiller – Eine biographische Erzählung, Postreiter-Verlag, Halle, 1988.
Hildebrandt, Dieter:Die Neunte: Schiller, Beethoven und die Geschichte eines musikalischen Welterfolgs, Hanser, München, 2005ISBN 9783446205857.
