Aaltos formspråk kännetecknas av böljande linjer, fönsterlösa tegelmurar, rytmiskt strukturerade glasfasader samt en stark förankring i landskap och material. Han tog senare avstånd frånfunktionalismen, trots att han inledningsvis var en del av den.[26] Under sin långa karriär ritade han privata bostäder, sommarhus, bostadsområden, industrier, kulturbyggnader och stadsplaner.[27]
Alvar Aalto föddes iKuortane i Österbotten. Från fem års ålder växte han upp iAlajärvi och senare iJyväskylä. Hans far, Johan Henrik Aalto, var lantmäteriingenjör och finskspråkig. Modern, Selma (Selly) Mathilda Hackstedt, hade svenska som modersmål. Aalto behärskade därför både finska och svenska.[28]
År 1916 började han studera arkitektur vidHelsingfors tekniska högskola. Bland hans lärare fannsArmas Lindgren,Usko Nyström ochCarolus Lindberg.[29] Studierna avbröts under finska inbördeskriget då han deltog i den vita armén. Efter kriget återvände han till studierna och tog examen 1921. År 1924 gifte han sig med arkitektenAino Marsio. Paret fick en dotter och en son.
År 1934 köpte makarna Aalto en tomt i stadsdelenMunksnäs utanför Helsingfors. Deras villa på Rievägen 20 är idag museum. Efter Ainos död gifte Aalto 1952 om sig med arkitektenElissa Mäkiniemi.[30]
Det modernaAlajärvis stadscentrum ritades av Aalto och omfattar stadshus, vårdcentral, bibliotek, församlingshem och ungdomsgård.
Efter examen öppnade Aalto ett arkitektkontor i Jyväskylä. Bland de första uppdragen fanns Jyväskylä Arbetareförenings hus (1924), Skyddskårens hus i Seinäjoki (1926–1929),Muurame kyrka (1926–1929) och bostäder för Oy Wilh. Schauman Ab iJoensuu (1927).
Aalto flyttade senare till Åbo där han etablerade sig som funktionalistisk arkitekt. Tillsammans medErik Bryggman utformade han Åbo stads jubileumsutställning 1929.[29] Bland hans viktigaste arbeten från denna tid finnsTurun Sanomats hus (1930),Pemars sanatorium (1933) ochViborgs bibliotek (1935). Biblioteket uppmärksammades internationellt och räknas som ett av hans mest betydelsefulla tidiga verk.[31]
År 1933 flyttade familjen till Helsingfors. Två år senare grundade makarna Aalto tillsammans medMaire Gullichsen ochNils-Gustav Hahl inredningsfirmanArtek. Där såldes möbler, textilier och glas. Den mest kända innovationen var L-benet, patenterat 1933 och internationellt lanserat vid världsutställningen i Paris 1937. Aalto blev också känd för glasvasenSavoy (1936).[32]
Aalto ritade även Finlands paviljonger vid världsutställningarna i Paris 1937 ochNew York 1939. Därefter fick han internationella uppdrag och blev gästprofessor vidMassachusetts Institute of Technology, där han ritade studentbostaden Baker House (1948).
Efter andra världskriget fick Aalto flera stora uppdrag i Finland och internationellt. ISeinäjoki ritade han stadens centrum (Aaltocentrum) med kyrka, stadshus, bibliotek, teater och polishus. I Helsingfors ritade han bland annatEnso-Gutzeits huvudkontor (1959–1962),Akademiska bokhandeln (1969),Elhuset (1970–1973),Folkpensionsanstaltens huvudkontor,Kulturhuset ochFinlandiahuset (1962–1971). Han utarbetade även stadsplaner för Helsingfors, varav endast delar genomfördes.[27]
Inte sällan inredde Aalto sina byggnader med möbler formgivna av honom själv. Som andra modernistiska möbelformgivare experimenterade Aalto först med möbler istålrör efter förebild frånBauhausskolan. Han övergick dock snart till att arbeta med trä, särskiltbjörk, som han uppfattade som ett varmare och mänskligare material. Att forma trä i moderna linjer krävde teknisk innovation och i slutet av 1920-talet utforskade Aalto möjligheterna att böjaplywood och andra träslag. Tillsammans med mästersnickaren och fabrikschefenOtto Korhonen(fi) utvecklade Aaltoböjträtekniker som han tog patent på. Hans genombrott som arkitekt, Pemars sanatorium, inreddes medPemarstolen (eller Paimiostolen) som har blivit hans mest kända stol. Till Viborgs bibliotek formgav han den stapelbaraPall 60 vars tre ben böjdes i en form som liknar bokstaven L, så kallad L-benkonstruktion, och fogades ihop med sitsen utan en stödjande ram. Han formgav även fåtöljer med stoppning, till exempelTankstolen, bord ochserveringsvagnar. Tillsammans med sin hustru grundande han inredningsfirmanArtek som än idag producerar flera av hans möbler.[36]
Paret Aalto formgav även bruks- och konstglas förKarhula-Iittala. Till deras mest ända verk hörSavoyvasen (eller Aaltovasen) från 1936 som med sin böljande, organiska form är inspirerad av Finlands natur och sjölandskap. Den fick sitt namn i samband med att den ingick i parets arbete med restaurangSavoy i Helsingfors som även inreddes med takarmaturenGuldklockan. Under framförallt 1950-talet ritade Aalto flera lampor i samarbete med metallsmeden och elmontörenViljo Hirvonen(fi); till de mer kända hörBikupan ochHandgranaten.
Alvar Aalto var en nära vän till författarenGöran Schildt och deltog ofta i seglatser med hans båtDaphne. Vänskapen resulterade i Schildts tredelade biografi över Aalto:Det vita bordet (1982),Moderna tider (1985) ochDen mänskliga faktorn (1990).[29]
^Marja-Riitta Norri, Elina Standertskjöld, Wilfried Wang (red.) (2000).20th-century architecture [VII]: Finland. Museum of Finnish Architecture.ISBN 952-5195-10-4
