Aluminiumoxid är en förening avaluminium ochsyre. Om inget annat sägs, avses här den vanligaste formen:Al2O3, aluminium(III)oxid. Aluminiumoxid är en av de vanligastekeramerna efter porslin. Föreningen uppstår även när en ren aluminiumyta oxideras. Den 4 nm tunna hinna av aluminiumoxid som då bildas utgör ett effektivt skydd för metallen.
Sven Rinman (1720–1792) kallade denna förening "lerjord", en benämning som var i bruk ännu i början av 1900-talet. Oftast avsågs därmed halten av grundämnet aluminium i kemiska analyser. I analysgången erhölls aluminiumet som oxid vilken av Rinman betecknades "det rena grundämnet" (enligt dåtidens uppfattning).[1]
Aluminiumoxid är kemiskt mycket stabil, elektriskt isolerande, men med godvärmeledningsförmåga (40 W / (m · K)). Vidare har keramen god värmechockbeständighet, högslitstyrka och högdraghållfasthet (150 – 200 MPa).[2]
Det finns flera processer för att framställa syntetiska safirer, varvid man kan förse produkten med många olika färger, även sådana som inte finns hos naturliga safirer. Även rubiner kan framställas syntetiskt. Den första syntetiska safiren framställdes 1902 genomVerneuil-processen. En annan metod,Czochralski-processen, uppfanns 1916. Senare har flera andra processer kommit för industriell tillverkning av syntetiska safirer i stor mängd. Till skillnad från 1902 och 1916 års metoder som ger kompakta safirer, är industriellt framställda safirer porösa.
Ytan på aluminiumföremål kan förses med ett skyddande lager av aluminiumoxid genom enelektrolytisk process som kallaseloxering. Det eloxerade oxidlagret är tjockare och mer motståndskraftigt än det som bildas naturligt, bara 4 nm tjockt, vid kontakt med luft. Eloxeringen kan ges olika färger.
Aluminiumoxid förekommer med flera kristallstrukturer:
β-Al2O3, så kallad β-bauxit. Detta är emellertid ett historiskt misstag, och avser egentligen Na2Al22O34 (Na2O · 11(Al2O3) ),diaoyudaoit, som är havsbottenslam, som finns på mer än 1 500 m djup.[5]
^ [ab]Leijon, Willy, red (2014). Karlebo Materiallära
^Raymond C Rowe, Paul J Sheskey, Marian E Quinn:Handbook of Pharmaceutical Excipients, utgåva 6, Pharmaceutical Press and American Pharmacists Association, 2009,ISBN 978–0–85369–792–3
