| Alfred Nathorst | |
 | |
| Född | 7 november1850[1][2] Bergshammars församling[1],Sverige |
|---|---|
| Död | 20 januari1921[1][2][3] (70 år) Adolf Fredriks församling[1][3] |
| Begravd | Norra begravningsplatsen[4][5][6] kartor |
| Medborgare i | Sverige |
| Utbildad vid | Lunds universitet |
| Sysselsättning | Upptäcktsresande,paleontolog, paleobotaniker[7],geolog,botaniker, polarforskare[8] |
| Arbetsgivare | Naturhistoriska riksmuseet (1884–1917) |
| Barn | Ruth Nathorst(f. 1883)[9] |
| Föräldrar | Hjalmar Nathorst |
| Släktingar | Carl Nathorst (syskon) |
| Utmärkelser | |
| Vegamedaljen (1900) Lyellmedaljen (1904) Hedersdoktor vid Saint Andrews-universitetet Hedersdoktor vid Universitetet i Cambridge | |
| Redigera Wikidata | |
Alfred Gabriel Nathorst, född 7 november1850 påVäderbrunns lantbruksskola iBergshammars socken utanförNyköping[10], död 20 januari1921 iAdolf Fredriks församling,Stockholm, var en svenskpolarforskare,botaniker ochgeolog.
Nathorst, som var son till agronomenHjalmar Nathorst, hade från sin tidigaste ungdom studeratnaturvetenskap;botaniken var hans första intresse, men sedan tog geologin försteget, och som kärnan i hans livsverk får anses hans arbete påpaleobotanikens område. Nathorst blevfilosofie doktor 1874 iLund,docent igeologi och 1876 geolog vidSveriges geologiska undersökning (SGU). Nathorsts mera rent geologiska arbeten omfattade från börjanSkånes geologi, först desskambriska och sedan dessstenkolsförande bildningar, samt Skånestektonik, grundad på dislokationerna. I hans verkOm några förmodade växtfossil (1874) påvisas att största delen av de föremål som man dittills beskrivit från de äldre geologiska formationerna, såsomfossilaalger, inte är verkliga fossil utan spår av lägre djur, märken av föremål som av vågsvallet sköljts fram på stranden. Bland annat påvisade Nathorst att den som en monokotyledon växt beskrivnaEophyton frånVästergötlands underkambrium var av dylikt ursprung. Senare ägnade han sitt geologiska arbete åt polartrakterna och sammanfattade sina undersökningar därom i ett kritiskt översiktsarbete till geologkongressen i Stockholm 1910 (Beiträge zur Geologie der Bären-Insel, Spitzbergen und des König-Karl-Landes). Han fick stor betydelse för spridningen av geologiska kunskaper i Sverige genom utgivandet avJordens historia (två band, 1888-94), delvis en bearbetning avMelchior NeumayrsErdgeschichte; samtSveriges geologi (1894).[11]
Som botaniker behandlade Nathorst denarktiska floran, men ännu mera omfattande var arbete inom paleobotaniken. Redan som ung student (1870) fann han i senglacialalerlager i Skåne lämningar av växter som inte längre fanns i dessa trakter utan förekom antingen i fjälltrakter eller i de arktiska områdena, till exempelfjällsippan,polarvidet ochdvärgbjörken. Senare påvisade han förekomsten av en dylik flora på flera ställen inom området för den nordeuropeiskainlandsisens forna utbredning.[11]
Från Skånes stenkolsförande bildningar beskrev han floristiskt-stratigrafiskt de rika samlingarna av växtfossil och gjorde en detaljerad zonindelning av Skånesrätiska bildningar. I sitt noggranna studium av floran rekonstruerade han även några av de mera karakteristiskaormbunkarna, till exempelDictyophyllum. Även meraanatomiska och systematisktmorfologiska forskningar rörande den fossila floran föranleddes av det goda materialet; i vissa fall förbättrade Nathorst undersökningsmetoderna, till exempel genom användandet avkollodiumavtryck för att undersöka strukturen avkutikulan.
Nathorst ledde flera expeditioner till bland annatNorra ishavet. Sin första polarfärd gjorde han tillSvalbard med ingenjörHjalmar Wilander 1870. År 1882 besökte han Svalbard igen i sällskap medGerhard De Geer. År 1883 deltog han iAdolf Erik NordenskiöldsSvenska Grönlandsexpeditionen 1883 med "Sofia" somsouschef och ledde dess färd från Waigattet tillKap York. Expeditionen 1898 med fartyget "Antarctic" gick tillBjörnön,Svalbard ochKung Karls Land. År 1899 genomfördes en expedition till Grönland med bisyfte, att finnaAndrées expedition från 1897. Andrée och hans manskap återfanns dock ej och expeditionens viktigaste bidrag blev huvudsakligen kartläggning av områden runtGrönland.[12] Nathorsts polarforskningar gav honom rikt material av polartrakternas fossila floror och han fortsatteOswald Heers arbeten. Även andra vetenskapsgrenar drog nytta av de olika samlingsarbetena. Dessa två expeditioner beskrivs i böckerna "Två somrar i Norra Ishavet".[13]
Nathorsts land är området mellan Van Mijen- och Van Keulenfjordarna påSpetsbergen. Nathorst tilldelades ävenLyellmedaljen 1904.
Nathorst utsågs till professor i ett kungligt beslut1884 ochintendent för avdelningen för paleobotanik vidNaturhistoriska riksmuseet;1910 befattningen på ordinarie stat, och1917 avgick Nathorst med pension. Nathorst var mest framstående som paleobotaniker; han hade en stor erfarenhet och hade själv bearbetat floror från alla geologiska formationer och även alla växtgrupper. Tack vare sina förbindelser med paleobotaniker över hela världen kunde han till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm sammanföra ett rikt jämförelsematerial från andra länder. Under största delen av sin verksamhet hade Nathorst sin avdelning av Riksmuseum inrymd i gamla trånga lokaler iVetenskapsakademiens hus vid Wallingatan, men han kunde i det nya museet vidFrescati (från 1915) inrätta sitt museum och sin institution på ett förebildligt sätt. Det material som Nathorst samlade under sina expeditioner är grunden till museets paleobotaniska samlingar än idag.
Nathorst var ledamot avFysiografiska sällskapet i Lund (1878), Vetenskapsakademien (1885),hedersledamot vidSödermanlands-Nerikes nation,Vetenskapssocieteten i Uppsala (1907) ochVetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg (1909) samt var ledamot och hedersledamot av omkring 30 utländska lärda sällskap. Han var hedersdoktor vid universiteten iGreifswald,Cambridge,Kristiania ochS:t Andrews.[14]
Han är begravd påNorra begravningsplatsen i Stockholm.
|
