Alevism är enreligiös inriktning inomislam, främst representerad iTurkiet. Aleviterna utgör den största religiösa minoriteten i landet. Alevismen kan räknas till denshiamuslimska traditionen, även om den skiljer sig kraftigt från många andra inriktningar inom shia.[1]
Utövarna av alevismen har till största del sitt ursprung iAnatolien och till viss del även frånBalkanhalvön.[2] Alevismen har i stor utsträckning sin grund i mötet mellan olika turkiskspråkiga folk och islam från 1200-talet och framåt. När folken anammade islam som religion införlivades också folkliga religiösa element som ansågs kompatibla med islam. Den tidiga alevismen inspirerades avSafi al-Din (1253-1334) och hans mystiska inställning till islam.[3]
Kopplingen till al-Din kom i förlängningen att leda till osmanskt förtryck mot aleviterna. Grunden till detta var att Safi al-Dins orden (tariqa) med tiden växte till ett mäktigt imperium i form avsafaviderna i Persien. Safaviderna och det osmanska riket utgjorde direkta konkurrenter om makten iMellanöstern, varför kopplingar till safaviderna sågs med misstänksamhet av de osmanska ledarna. Ett stort antal turkiska grupper i osmanska Anatolien föredrog den safavidiska politiken, samtidigt som osmanerna ville genomdriva en sunnitisk doktrin. Förtrycket mot aleviterna blev särskilt starkt underSelim I:s styre, då han först angrep alevitiska (av osmanerna kallade kizilbash) grupper innan han gick till anfall mot safaviderna.[3]
Alevism anses allmänt vara en gren av islam och flertalet aleviter identifierar sig själva som muslimer.[3]
Sorgeprocession i Iran under månadenmuharram. Aleviter fastar i tio dagar under muharram i stället för underramadan som många andra muslimer.
Den alevitiska identiteten är särpräglad och religionen skiljer sig från andra former avislam på flera punkter. Enligt alevismen delar utövarna en väg till sanning som inte är tillgänglig för icke-troende. I likhet med sufiska föreställningar menar man attKoranen har både ett öppet och ett dolt budskap. Den alevitiska traditionen rymmer olika nivåer av allt högre förståelse av det gudomliga. En av de första nivåerna är att följasharia, det vill säga att följa Guds väg som den tolkas genom främst Koranen ochhaditerna. Nästa nivå är tarika (broderskap), och därefter kommer ma'rifa som är en andlig förståelse av Gud. Den sista nivån är hakkika, som är den direkta upplevelsen av den gudomliga verkligheten.[1]
Till det yttre skiljer sig aleviter från sunnimuslimer bland annat genom att inte fasta underramadan. I stället fastar man undermuharrams tio dagar, högtiden till minne avimam Husayn ibn Alis martyrskap.[1] Aleviter tillber huvudsakligen ett avGuds 99 namn inom islam: al-Haqq ("sanningen" eller "den sanne").[3] Inriktningen saknar moskéer och har ingen obligatorisk allmosa, men upprätthåller en stark princip om ömsesidigt bistånd människor emellan.[1] Det finns inte heller någon plikt att göravallfärden tillMecka.
Bönen uppvisar också särskilda drag. Det finns till exempel ingen princip om att be fem gånger om dagen, aleviterprostrerar inte och män och kvinnor ber tillsammans. Man tvättar sig inte heller före bönen.[4]
En viktig del i alevismen är de religiösa ceremoniernacem som leds av heliga män (dede), vilka ärver sitt yrke. Vid mötenskanderas religiös poesi (nefes), turkiska/kurdiska alevitsånger sjungs och tillsammans dansar kvinnor och män rituella danser (semah).[källa behövs]
Ali och den safavidiske shahenIsmail I ärdeifierade – åtminstone uppfattas de somövermänskliga. Preislamiska turkiska ochiranska religiösa särdrag har i hög grad bevarats bland aleviterna, men de har försvunnit inom islam. Det är exempelvis mycket vanligt att aleviter vallfärdar till heliga platser, såsom källor och vattenfall, bergstoppar och martyrgravar.Sharia ligger inte till grund för deras normer och värderingar; aleviterna har sina egna moralregler. Generellt anser de sig leva enligt religionens inre mening (batin), istället för att följa dess yttre krav (zahir). Alevism består av många olika gemenskaper med trosföreställningar ochrituella handlingar som i ganska hög grad skiljer sig åt.[källa behövs]
Änglar förekommer i berättelser och är närvarande vid rituella danser.
Taqqiyya (förställning) är enmuslimsk praxis som tillämpats som minoritetsstrategi av aleviter.Taqqiyya innebär att grupper tillåts att utåt byta etnisk eller religiös identitet för att undgå förtryck. Dennastrategi har alltså utvecklats för att överleva som förtryckt religiös minoritet. Exempelvis har det påståtts att alevismen är en turkisk nationalreligion från Centralasien eller att alevismen i själva verket är en form av sekulärkemalism.
Instrumentet saz (baglama) är en viktig del i många alevitiska ceremonier.
I delar av Turkiet förnekade man även officiellt länge att det fanns aleviter. Man försökte islamisera hela landet, och i många alevitiska byar tvångsbyggde statenmoskéer med förhoppningen att konvertera folket tillislam. I och med att alevism förnekats och förhindrats att växa öppet som religion, menar vissa människor att det helt enkelt är en liten sekt inomislam. Detta är emellertid felaktigt. Det finns visserligen troligen över 20 miljoner aleviter iTurkiet i dag och vissa aleviter påstår att man är en betydande del av islam, medan andra menar att det är en helt egen religion.
Musiken, muntliga dikter samt sånger har en viktig roll inom alevismen. Detgitarrbesläktadestränginstrumentetsaz är ett vanligt förekommande instrument och saz-spelandet har tillsammans med sånger och dikter bidragit till en historisk kontinuitet i både kulturella och religiösa aspekter av alevismen. Saz används i flera alevitiska ceremonier, däribland deyiş, nefes, och mersiye.[5]
Aleviter kan delas in i två närliggande men ändå separata grenar: kizilbash och bektashi. Kizilbash finns framför allt på landsbygden och medlemskap i gruppen ärvs från förälder till barn. Bektashi finns huvudsakligen i städer och är formellt en öppen gemenskap för alla muslimer som vill bli en del av inriktningen.[1] Två andra grupper är tahtacı och abdal.[6] Inom Qizilbash-alevitismen betraktas du som alevit om du är född av en alevitisk mor eller far.[7]
Aleviter återfinns i fyra språkgrupper:azerbajdzjanska, arabiska, turkiska och kurdiska (kurmanji ochzazaiska).[8] 30 procent av alla aleviter ärkurder, 65 procent är turkar och 5 procent ärarabisktalande. Aleviternas kärnområde ärTunceliprovinsen (tidigare känd som Dersim) och 60 procent av talarna av det nordvästliga kurdiska litteraturspråketdimili (zazaiska) är aleviter.
Språkmässigt är de största grupperna av aleviter de som talar kurmanji och zazaiska. Ett dilemma för kurdiska aleviter har varit huruvida den religiösa eller etniska dimensionen ska framhävas. För vissa har det varit viktigare att visa religiös solidaritet med turkiska aleviter än en etnisk solidaritet med andra kurder. Särskilt mellan vissa sunnitiska kurder och kurder som följer alevismen har det stundtals varit starka motsättningar och det har funnits farhågor om att konflikten ska eskalera.[1]
Fördelningen av aleviter i Turkiet
Språkligt särskiljs fyra grupper: i den östraKarsprovinsen talar aleviterna azerbajdzjansk turkiska och ligger trosmässigt nära den shiism som finns i dagensIran (benämnd tolvshia).Ali och hans ättlingar anses vara ofelbara, de är upplysta av det gudomliga ljuset. Här utgörgnostiska,nyplatonska ochzoroastriska motiv tydliga inslag. Denarabisktalande alevitgemenskapen i södra Turkiet (Hataya och Adana) kan ses som en förlängning av gruppenalawiter iSyrien (som benämnsnuşairīs). Dessa bör historiskt sett inte kopplas samman med de turkiska/kurdiska aleviterna. Av de två dominerande alevitgrupperna är den ena kurdisktalande och den andra turkisktalande.
När förbudet mot religiösa rörelser ändrades 1989 i Turkiet blev alevitiska samfund mer synliga. Ritualer utfördes offentligt och gudstjänstlokaler öppnades. Sedan början av 1990-talet har aleviterna försöktmanifestera sig som en etnisk minoritetsgrupp. Över hela Turkiet har alevitiska rörelser uppstått, likaså i de europeiska immigrantsamhällena.
Numera bör man iTurkiet öppet kunna deklarera sig vara alevit.
Alevi identity : cultural, religious and social perspectives : papers read at a conference held at the Swedish Research Institute in Istanbul, November 25-27, 1996. Transactions / Swedish Research Institute in Istanbul, 1100-0333 ; 8. Richmond: Curzon [distributör]. 1998.Libris5460269.ISBN 0-7007-1087-6
Hamrin-Dahl, Tina (2006). Aleviter i Turkiet. Studier av inter-religiösa relationer, 1650-8718 ; 28. Uppsala: [Religionshistoriska avdelningen, Uppsala universitet].Libris10237535.ISBN 91-89652-23-1
