 | Den här artikelnbehöverkällhänvisningar för att kunnaverifieras.(2017-09) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kanifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras pådiskussionssidan. |
| Albaniens historia | |
 Denna artikel ingår i en artikelserie | |
| Tidslinje | |
|---|---|
| Förhistoria | |
| Antiken | |
| Medeltiden *Kungariket Albanien 1272–1368 *Furstendömet Albanien 1359–1415 | |
| Osmanska perioden | |
| Självständigheten | |
| Första Republiken | |
| Kungadöme (1928–1939) | |
| Protektorat (1939–1943) | |
| Republik (1943-1944) | |
| Folkrepubliken | |
| Andra Republiken | |
| Ämnen | |
| Tidsaxel | |
| Statsöverhuvuden | |
| Premiärminister |
Denna artikel behandlarAlbaniens historia undermedeltiden.
Romarrikets fall och år av omfattande immigration medförde radikala förändringar påBalkanhalvön och förillyrierna. Folkvandringens stammar tog över rika romerska städer, förstörde de existerande sociala och ekonomiska funktionerna där och lämnade de stora romerska templen och vägförbindelser i ruiner. Illyrierna försvann gradvis som distinkt folk från Balkanhalvön och ersattes avslaver och andra folk.
Från 500-talet och framåt trängdes illyrerna undan avslaver. Området blevbysantinskt och delades in i tre provinser:Praevalitana,Epirus Nova ochEpirus Vetus.
Under 400-talet började främmande stammar plundra Romerska riket och illyriskt land och handeln där minskade.Goter ochhunner var de första att anlända och invadera området.Avarer kom på 540-talet ochslaver på 700-talet. Femtio år senare behärskade bulgarer mycket av Balkanhalvön och bredde ut sitt rike i låglandet i nuvarande centrala Albanien. Många illyrier flydde från kusten till bergsområdet. Andra illyrier förenades med erövrarna genom giftermål och blev slutligen assimilerade.
Normander ochvenetianer attackerade under den tidiga medeltida perioden bysantiner manskap från havs. Bulgarernas, serbernas och bysantinernas militära styrkor kom i land och höll delar av balkanhalvön under många av de kommande åren. Sammanstötningar mellan rivaliserande stammar och utifrån påkallade avbrott från serber utlöste oro söderut i riktning motGrekland. Erövrarna assimilerades med illyrierna i stort sett, men de illyrier som levde i inlandet som är idag Albanien och delar av det tidigareJugoslavien ochGrekland införlivades aldrig fullständigt med det inkräktarna som lade stora spår i historien, det delar var inte ens kontrollerad av dem.
Det första historiska omnämnandet av Albanien och albaner var iAnna Komnenos dagbok (Alexiad 4) i samband med attVatikanen kränkte bysantinskt land då det skickadesnormander från södraItalien till albanskt bebott land 1081.
Serber ockuperade delar av det nuvarande norra och östra Albanien mot slutet av 1200-talet. År 1204 plundradesKonstantinopel i ett av Västeuropaskorståg.Republiken Venedig vann nominell kontroll över Albanien ochEpirusområdet och togDurrës i besittning .
PrinsMikael Komnenos från den besegrade bysantinska familjen skapade en allians med albanska ledare och fördrev venetianer från det land som idag är södra Albanien och norraGrekland, och 1204 skapade han ett självständigt albanskt furstendöme. Despoter av Epirus med Janina (nuvarandeIoannina) som huvudstad. År 1272 ockuperade kungen avNeapel,Karl I av Anjou, Durrës och skapade albanska kungariketArberia. Landet bestod av en rad storaprincipat som hade fått sina benämningar efter framträdande familjer och befann sig då i en mycket starksocial,kulturell och historisk utvecklingsprocess.
Bönderna brukade jorden och djurskötarna slog sig ner i de bördiga bergen.Handelsmännen reste långa sträckor både norrut och söderut och valde också sjövägen för sina många och rikakaravaner. Med sina varor förvandlade handelsmännenbasarerna till viktiga kommersiella områden där alla kunde köpa, sälja och byta sina produkter. Uppe i bergen byggdes slott till försvar mot fiender och banditer.
Under medeltidens senare del uppnådde det urbana albanska samhället en högre grad av utveckling. Handeln blomstrade och albanska köpmän hade handelskontor iVenedig,Ragusa ochThessaloniki. Städernas välstånd gynnade också utvecklingen av undervisning och konst. Detalbanska språket användes under denna period inte i skolor, kyrkor eller vid offentliga regeringshandlingar. Konstens och litteraturens officiella språk vargrekiska ochlatin som hade ett starkt stöd av statsmakterna.
År1081 anfölls Albanien avnormanderna under ledning avRobert Guiskard, men dessa lämnade landet efter deras ledares död år1085.
Under 1200- till 1400-talen hade det nya förvaltningssystemet av militärprovinser bidragit till framväxandet avfeodalism i Albanien, och bondesoldater som lydde under militära befälhavare blev livegna på lantegendomarna. Bland de ledande släkterna hos Albaniens feodala adelskap fanns Thopia, Balsha, Shpata, Muzaka, Aranti, Dukagjini och Kastrioti. De tre förstnämnda blev härskare i furstendömen vilka i praktiken var självständiga frånBysans. Det nuvarande Albanien var uppdelat i en rad självständigaprincipat, benämnda efter de adelsfamiljer som behärskade dem. Dessa adelssläkter bestred ofta varandra för att skaffa sig rikedomar och utvidga sina gränser. På så vis blev de starkare och respekterades av de andra stammarna.
Landet befann sig i en social, kulturell och historisk utvecklingsprocess. Bönder brukade jorden i större utsträckning än tidigare och man slog sig även ner i de bördiga bergen. Handelsmän reste långa sträckor både norrut och söderut och valde också sjövägen för sinakaravaner. I bergen byggdes vid denna flera slott för försvar mot fiender och stråtrövare.
Det huvudsakliga centrumet vid denna tid var stadenKruja, vars förste härskare var Progon (1190-1199), åtföljd av Gjini och Dhimitri. Huvuddelen av Albanien inlemmades så småningom i furstendömetEpirus, som behärskades av ättenKomnenos, och kungariketSicilien.
Progons söner allierade med Epirus ochSerbien. Den epirotiska despotenMikael Angelos Komnenos (Mihal Angel Komnenos) gifte sig med en adlig albanska frånDurrës, medan Dhimitri gifte sig med Komnenos dotter tillStefan Nemanja, den förste serbiske kungen.
Efter ett tag föll Albanien på grund av trycket frånRepubliken Venedig och Epirus.Mikael II från släkten Komnenos gifte bort sin dotter medManfred von Hohenstaufen, kung av Sicilien, och överlämnadeVlorë,Kaninë ochBerat till honom som besittningar. Efter Manfreds nederlag motKarl I av Anjou (härskare avNeapel) år1266 tillföll dessa albanska områden segraren, som den21 februari1272 utropade sig själv till härskare överkungariket Albanien. År 1286 tvingades han dock ut ur landet av bysantinska arméer och en revolterande inhemsk befolkning.
Under 1300-talet steg det serbiska kungariket, under tsarStefan Dushan, fram som dominerande makt på Balkan. Det erövrade hela Albanien med undantag för Durrës. Det serbiska riket sönderföll dock kort efter Stefan Dushans död år1355. Albanska adelsfamiljer som Blasha, Thopia, Muzaka, Dukagjini och Kastriota utnyttjade situationen till att inrätta oberoende furstendömen, vilka dock blev kortlivade.
Under1380-talet anföll detOsmanska riket under sultanMurat I Albanien. De albanska prinsarna hade inget organiserat försvar och blev tvungna att kapitulera. Många av de besegrade albanska adelsmännen anslöt sig snart till ett gerillakrig mot osmanerna under den serbiske fursten Lazars ledning. Deras gerillaattacker mot det osmanska väldet utgick framför allt från de höga bergen, men även från de djupa skogarna.
Mellan1442 och1443 samlade den albanska nationalhjälten Gjerg Kastrioti (1405-17 januari1468), som kom att kallas förSkanderbeg, de albanska furstarna i Lezha. Där bildades det som kom att kallas förLezhaligan (Lezhaförbundet). Lezhaligan var en konfederation av albanska furstendömen som existerade mellan den 2 mars 1444 och 25 april 1479. Den lyckades sedan med samlade krafter köra ut deosmanska erövrarna. De följande tjugofem åren verkade Skanderbeg från den befästa bergsstadenKruja och förhindrade osmanernas försök att återta Albanien. Skanderbeg fick visst stöd i form av kapital och militär hjälp från Neapel,Kyrkostaten, Venedig och Ragusa. Efter Skanderbegs död försvagades gradvis det albanska motståndet, vilket gjorde det möjligt för osmanerna att återerövra hela landet år1505.