Alarik I. Texten lyderAlaricus Rex Gothorum, "Alarik goternas konung"
Alarik I (alternativtAlarik goten eller i latinska källorAlaricus), (cirka 370 - 410), var en gotisk kung och den förstebarbarhärskaren som intogRom. Alarik valdes tillvisigoternas förste kung och förde folket till nya boplatser, först i Grekland och senare till Illyrien och Italien. Alarik vararianskkristen.
Han föddes antagligen omkring år 370 på Peuce, en ö vidDonaus mynning. Han var av hög ätt då hans far var släkt medBalthi (balterna, ej att förväxla med "folk från baltikum"), vilka räknades som den näst finaste härstamning man kunde ha (nästamalerna). Han vargot och hörde till denvisigotiska delen av folket, vilka vid denna tidpunkt var bosatta iMoesien i nutidaBulgarien efter att ha flytt undanhunnerna.
394 var Alarik ledare för defoederati som tjänade kejsarTheodosius I i striden mot usurpatornEugenius. Slutstriden stod alldeles vid de pass iAlperna som leder in motItalien och Alarik kan inte ha undgått att notera hur svagt försvaret av Italien var i området norr omAdriatiska havet.
Bruket av barbarstammar som foederati ökade under 300-talet. Befolkningen i landsprovinserna tyngdes av skatter och kunde inte längre producera de soldater som behövdes, och kejsarna var rädda för att en ädelborn, briljant militär ur den romerska befolkningens kärna skulle komma att utropas som ny kejsare, varför man föredrog att de högsta militära ämbetena bekläddes av krigare vars bakgrund än så länge gjorde en sådan utveckling omöjlig. Möjligheten att en general med denna opassande bakgrund bara skulle nöja sig med att dominera landet utan att försöka bli kejsare fanns dock, och blev verklighet när Theodosius I dog 395 och efterlämnade ett Romarrike som delades mellan hans två svaga söner,Arcadius ochHonorius.
När Theodosius dog lämnade Alarik den romerska militären och blev vald till kung av visigoterna.[6] Hans första mål blevÖstrom. Efter att ha settKonstantinopels formidabla murar lät man staden vara, och marscherade in iTessalien och genomThermopyles pass in iGrekland. Exakt hur fälttåget utspelade sig vet man inte, och källorna är förvirrade på grund av det politiska läget och spänningen mellan Östrom och Västrom - i det förra intrigeradeRufinus motStilicho, som var den verklige ledaren i väst. Rufinus mördades till slut av sina egna soldater, och Stilicho kunde då ta itu med Alarik, men innan dess hann denne i två år härja i Grekland.Aten undslapp plundring sedan staden omedelbart slagit upp sina portar menAttika utplundrades och påPeloponnesos intogsKorinth,Argos ochSparta, och många av invånarna såldes somslavar. När Stilicho kom till undsättning åt Arcadius lyckades han stänga inne Alariks här i bergen i Phloe på fastlandet. Alarik undkom med nöd och näppe - det viskades om att Stilicho låtit honom undkomma - och efter att ha korsatKorintbukten marscherade man med bytet från Grekland norrut motEpiros.
Den östromerske kejsarens gav av någon orsak, möjligen motiverat av det spända politiska läget gentemot Västrom, Alarik prefekturen över östraIllyrien. Antagligen gällde det inte hela detta stora område, men säkert vet man inte. Området gränsar till både Östrom och Västrom, och exempelvisClaudianus skrev att Alarik "sålde sin trohetsed till vardera tronen efter den andra". Flera noterar att Alarik lät de bägge kejsardömena rusta hans gotiska här inför nästa erövring. Antagligen kom denna erövring år 400 - tidpunkten är långtifrån säker. Invasionen var riktad mot Italien, och Alarik var nu allierad medRadagais. Fram till 402 härjades Norditalien och Rom fruktade ett anfall, men i ett slag vidPollentia (moderna tidersPiemonte) den 6 april 402 möttes hans här av Stilichos romerska styrkor, som vann slaget och därmed blockerade vidare avancemang söderut, men till högt pris. Alarik var liksom flertalet goter av denarianska tron,[7] och ska ha litat på att högtidlighållandet avpåsken skulle få Stilicho att vänta med ett anfall. Vidare hade goterhären med sig stora mängder civila - Alarik hade givit invasionen karaktären av en nationell utvandring. Härens rörlighet hämmades av detta, och det finns källor som uppger att Alariks fru ska ha råkat i fångenskap efter slaget. Röster som kritiserade Stilicho för att han dragit nytta av påskhögtiden för att överraska Alarik saknades inte.
Efter ytterligare ett nederlag, vidVerona, lämnade Alarik Italien 403. Följderna av invasionen för Västrom var allvarliga - legionerna iBritannien hade återkallats, ochGallien ochHispania förlorades snart därefter när de försvagade styrkorna där besegrades avvandaler,sveber ochalaner.
Senare dyker Alarik upp i skildringarna som vän och allierad till Stilicho. 407 var läget mellan Rom och Konstantinopel så spänt att krig hotade, och Stilicho föreslog att man skulle använda sig av Alarik och dennes innehav av prefekturen iIllyrien för att på så sätt kunna hävda Honorius krav på den provinsen. Arcadius död 408 hade en lugnande effekt på läget, men Alarik hade redan rustat sin här och stod i Epiros - han krävde i hotande ordalag att hans folk rundligen skulle ersättas för vad vi idag kanske skulle kalla mobiliseringskostnader. Betalningen som krävdes var 4000 pund guld men Stilicho lyckades få senaten att godkänna utbetalningen.
Tre månader senare mördades Stilicho, och flera av hans närmaste. Att Honorius låg bakom morden brukar ses som självklart. I oroligheter som följde dödades många kvinnor och barn i familjer till foederati iItalien. Den omedelbara följden av detta blev att uppemot 30000 man med en stor revanschlust gentemot Rom slöt sig till Alarik. Återigen invaderade Alarik Italien via Alperna i nordöst och i september 408 stod han framför Roms murar. Ingen militär av Stilichos kapacitet kunde nu hota honom, och Rom inneslöts i en total belägring.
Det blev dock ingen blodspillan. Alarik använde bara hungern som vapen. När senatens förhandlare försökte förskräcka belägraren med skildringar av de våldsamheter den panikslagna och hungrande befolkningen i staden skulle kunna utföra ska Alarik ha givit sitt berömda svar, "Ju tätare gräs, desto lättare att skörda". Efter långa förhandlingar gick den hungrande stadens invånare med på att betala 2000 pund guld, stora mängder kläder isilke och läder samt 3000 pundpeppar. Därmed var Alariks första belägring av Rom över.
Den motivation som är synlig genom Alariks karriär hade inte som mål att besegra eller störta Rom, hans enda mål var att i förhandlingar försäkra sig om en erkänd och säker position inom rikets gränser. Hans fredsvillkor var stränga. Ett stort stycke land mellan Donau ochVenedigbukten, nominellt som underlydande till kejsardömet, samt titel av överbefälhavare för den kejserliga armén.
Roms erövning 410, fransk miniatyr från 1400-talet.
Honorius kände sig dock säker i sin tillflykt iRavenna, som låg inneslutet av träsk, och vägrade gå med på kraven. Alarik invaderade då åter Italien. 409 inneslöts åter Rom. Senaten förhandlade fram en lösning - en ny kejsare utsågs, grekenPriscus Attalus. Han skulle dock visa sig fullständigt oanvändbar för Alarik. Priscus förkastade Alariks råd och förloradeAfrica och hotad av samma hungersvapen som han själv använt mot Rom - och de sex legioner Honorius brorsonTheodosius II sänt som stöd till sin inkompetente farbror - avsatte Alarik prompt sin oduglige marionett under förnedrande former vid en ceremoni inför tusentals soldater. Nya förhandlingar inleddes men denna gång saboterades de av en gotisk rådgivare till Honorius, Sarus, och Alarik tappade tålamodet. För tredje gången belägrade han Rom och staden intogs snabbt, antingen genom förräderi eller överraskning. Den 24 augusti 410 stormade goterna in genom nordöstlig port. Plundringen av staden brukar skildras med kommentarer om segrarnas barmhärtighet, säkert är i alla fall att staden inte brändes (med undantag för ett palats) och att de som sökt sin tillflykt till kyrkor verkar ha skonats liksom kyrkobyggnaderna själva.
Alarik rörde sig från Rom söderut in iKalabrien, i avsikt att erövraAfrica. Provinsen var "Roms kornbod" men flottan förstördes i en häftig storm. Strax därefter dog Alarik, möjligen i sviterna av en sjukdom.
Legenden förtäljer att man ledde bort flodenBusento och i dess flodbädd begravde krigarkungen tillsammans med utvalda rikedomar från plundringen av Rom. Sedan släpptes floden tillbaka i sin ursprungliga fåra och de tusentals slavar som stått för arbetet dödades för att inte kunna avslöja platsen för graven. Kommandot över hären tillföllAtaulf.
Skildringarna av Alarik är först och främst de samtidaOrosius och poetenClaudianus.Zosimus, en barbarisk historiker, skildrade Alariks bedrifter något halvsekel senare, ochJordanes skrev sin gotiska historia år 551, baserad påCassiodorus tidigare och nu förlorade verk vilket skrevs omkring 520.
^ [abcd]Diccionario biográfico español, Real Academia de la Historia, 2011, Diccionario biográfico español-ID:5926/alarico-i.[källa från Wikidata]
^ [abc]Arnold Hugh Martin Jones, John Morris & John Robert Martindale, ”Alaricus 1”,Prosopography of the Later Roman Empire, vol. 2, 1971, s. 43-48.[källa från Wikidata]
^ [ab]Diccionario biográfico español, Real Academia de la Historia, 2011, Diccionario biográfico español-ID:5926/alarico-i, ”(..) su [de Alarico I] matrimonio con una hermana de Ataúlfo.”.[källa från Wikidata]
^ [ab]Arnold Hugh Martin Jones, John Morris & John Robert Martindale, ”Alaricus 1”,Prosopography of the Later Roman Empire, vol. 2, 1971, s. 43-48, ”He [Alaric I] married the sister of Athaulfus.”.[källa från Wikidata]
^Diccionario biográfico español, Real Academia de la Historia, 2011, Diccionario biográfico español-ID:5926/alarico-i, ”Aunque se ignora a ciencia cierta quién fue su padre (..) lo más lógico sería pensar en Atanarico”.[källa från Wikidata]
