Aischines, född omkring390 f.Kr. iAten, var enantik grekiskretor, detmakedoniska partiets mest talangfulla förkämpe och i denna egenskap ivrigt motarbetad av sin store samtidaDemosthenes, det fosterländska partiets främste ledare.
Aischines föddes iAten omkring år 390 f.Kr. Efter att som ung ha biträtt sin far vid undervisningen i en oansenlig skola ledd av denne, sökte han sig till teatern och uppträdde mot betalning som skådespelare, men efter en tid lämnade han teatern och började i stället som skrivare, först hos den ansedde statsmannen och talarenAristofon, sedermera hos den inflytelserikedemagogenEubolos, vars politiska tänkesätt han tillägnade sig. Han deltog även i flera fälttåg och ska i synnerhet ha utmärkt sig islaget vid Mantineia år 362 f.Kr.
Sin politiska bana började Aischines år 347 f.Kr. som medlem av en beskickning som avsändes tillPeloponnesos för att underhandla medArkadiska förbundet. Vid detta tillfälle talade han ivrigt men utan framgång emot denmakedonske kungFilips inblandning i Greklands angelägenheter. Kort därefter inträdde dock en fullständig omkastning i hans politiska hållning. Då han följande år tillsammans med Demosthenes deltog i en beskickning till Makedonien för att underhandla om fred, lät han sig övertygas av Filips vänlighet. Från den stunden var han den makedoniska politikens ivrigaste förespråkare. Denna omsvängning bekräftades vid en ny beskickning som avsåg att formellt sluta den överenskomna freden med Filip. Detta föranledde Demosthenes att tillsammans medTimarchos uppträda mot Aischines med en anklagelse omhögförräderi, vilken Aischines dock tillfälligt lyckades avvärja genom en motanklagelse mot Timarchos. Ej heller en andra rättegång på Demosthenes initiativ hade åsyftad verkan.
Aischines fortsatte arbeta för Filips sak, och sompylagoros, d.v.s. deputerad vidamfiktyonernas sammankonst iDelfi år 339 f.Kr., gav han anledning till det andra så kallade heliga kriget, i vilket Filip av Makedonien som utvald överfältherre i spetsen för 30 000 man framryckte ända mot Aten. Till sist, men för sent, öppnades Aischines landsmäns ögon för den verkliga innebörden av det makedoniska partiets strävan, och denna förändrade stämning medförde bland annat att Demosthenes efter det olyckligaslaget vid Chaironeia år 338 f.Kr. trots Aischines intriger fick hedersuppdraget att å statens vägnar hålla det sedvanliga liktalet över de i striden fallna medborgarna.
DåKtesifon en tid därefter föreslog att Demosthenes för sina stora insatser för fosterlandet, särskilt uppbyggandet av dess försvar, offentligen skulle belönas med en gyllene krans, försökte Aischines hindra detta genom en anklagelse om vissa formella brister i Ktesifons förslag. Innehållet i detta anklagelsetal är emellertid huvudsakligen riktat mot Demosthenes, och avsåg att med ett slag krossa motståndaren. Av okänd anledning uppsköts rättegången ända till 330 f.Kr., då Demosthenes vann en storseger genom sitt talOm kransen, där Aischines karaktär och handlingssätt fullständigt nedsablas. Moraliskt tillintetgjord gick Aischines då i frivillig landsflykt, först tillEfesos och sedan tillRhodos, där han ska ha verkat som vältalighetslärare.
Aischines vältalighet tillhör denpatetiska genren.Aron Alexanderson beskriver honom iNordisk Familjebok som utrustad med såväl inre som yttre naturanlag, men säger att han saknade sträng metodisk utbildning och än mera det sedliga allvar och den av varm övertygelse uppburna hänförelse utan vilken en talare inte kan bli verkligt stor.
Av sina tal verkar Aischines inte ha offentliggjort mer än tre i skrift, varav samtliga ännu är bevarade:
De finns tillgängliga i samlingsupplagor av attiska talare (Oratores attici) och i flera specialupplagor. Talet mot Ktesifon finns i svensk översättning avMatthias Ziedner under titelnAeschines' och Demosthenes' täflingstal (1856).