Aids (av ”acquired immunodeficiency syndrome”, på svenska ”förvärvat immunbristsyndrom”) är en dödligsjukdom som kännetecknas av svåra skador påCD4+ lymfocyterna iimmunförsvaret, vilket medför att den drabbade blir extremt känslig förinfektioner. Aids orsakas av humant immunbristvirus,hiv, och utgör slutstadiet av en hivinfektion.Världshälsoorganisationen har gjort skattningar att aids har dödat mer än 32 miljoner människor sedan det först upptäcktes (1981) till och med 2018, varav 770 000 under år 2018.[1] Detta gör hiv till en av de värstapandemierna genom historien. Den afrikanska virusstammen hiv-2 har övergått från att vara epidemisk tillendemisk i Västafrika.[2]
Aids beskrevs först i slutet av1970-talet av franska läkare som märkte hurhomosexuella män i orimligt hög grad drabbades av ovanligasjukdomar. Åren1983–1984 identifieradesviruset som sprider smittan. Det upptäcktes i det närmaste samtidigt av två forskargrupper (Luc Montagnier i Frankrike ochRobert Gallo i USA) och kallades LAV (lymphadenopathy-associated virus) respektive HTLV-III (human T-lymphotropic virus type III), innan man enades om termen hiv (human immunodeficiency virus).
Det första aidsfallet som man har kunnat bekräfta i efterhand är en man i det dåvarandeBelgiska Kongo år 1959.[3] Det första bekräftade aidsfallet i Nordamerika äramerikanenRobert Rayford som dog i maj 1969, 16 år gammal.[4] NorrmannenArvid Noe, som dog 1976, är det första bekräftade aidsfallet i Europa. Även Noes hustru och yngsta dotter insjuknade i aids. Dottern, som dog 1975 vid sju års ålder, är det första bekräftade dödsfallet i aids i Europa.[5] DanskaGrethe Rask, som arbetade som kirurg i dåvarande Zaire på 1960- och 1970-talen och dog 1977, är också ett av de första bekräftade aidsfallen. Att dessa personer hade dött i aids upptäcktes dock först under andra halvan av 1980-talet.Roar Klingenberg (död 1984) var den första att diagnosticeras med aids i Sverige i december 1982.[6][7]
Aids fick en enorm uppmärksamhet under senare delen av 1980-talet. En annars ovanlig form av cancer,Kaposis sarkom, spreds bland homosexuella män i USA och kallades bland annat "bögcancer".[8]Rock Hudson var den första hollywoodskådespelare som gick ut med att han hade aids. Han avled 1985. De två första svenska dödsfallen i aids inträffade i augusti 1983: en 47-årig man avled den 12 augusti och 36-årig man den 23 augusti.[9][10] 1987 kom den svenskabastuklubbslagen.Sighsten Herrgård var den första kändisen i Sverige som gick ut med att han hade aids 1987.[11] Andra kända svenskar som dog i aids varJacob Dahlin,Fredrik Roos ochEbbe Carlsson. Efter attrockikonenFreddie Mercury i november 1991 avlidit efter en lång tids sjukdom anordnade hans bandQueen 1992 en hyllningsgala som gav mängder av pengar till aidsforskningen. Andra stjärnor somElton John hakade på och startade insamlingar för att hitta ett botemedel mot aids.
Det finns nära 40 miljoner människor som lever med hiv eller aids. Av dem finns omkring tre fjärdedelar iAfrika söder omSahara.
Sexuellt. Merparten av de smittade har fåttviruset genom oskyddatsex. Vid oskyddatanalsex föreligger ökad risk.
Via injektionsverktyg. Framför alltnarkotikamissbrukare som tardrogerintravenöst riskerar att smittas via blod om de delar sprutor med någon som är smittad.
Från mor till barn. Viruset kan överföras från mor till barn under de sista veckorna avgraviditeten eller vid födseln.Spädbarn somammas av en hivsmittad kvinna löper också risk att smittas av viruset. Med antiretroviral behandling kan dock risken att viruset överförs från mor till barn minskas ner till 1procent. Utan behandling är risken för smitta 15–30 procent.
Via transfusion av blodprodukter. Det är en synnerligen effektiv smittväg, som dock har eliminerats i Sverige genom noggranna kontroller under hela tillverkningskedjan av blodprodukter.
Hiv finns isaliv, men det har dock aldrig kunnat påvisats att saliv skulle kunna överföra smitta. Viruset kan även finnas iurin, men då i så liten koncentration att risken för smitta är obetydlig.
Många smittade utvecklar först en sjukdomsbild som liknarinfluensa ellerkörtelfeber, 2 till 4 veckor efter smittotillfället, medan andra inte har några märkbara symtom.[13][14] Symtom som kan förekomma underprimär hivinfektion är feber, svullna lymfkörtlar, halsont och hudutslag. Dessa symtom går över av sig själva varför de ofta inte väcker stor uppmärksamhet.[15]
En långt gången infektion av hiv (i genomsnitt 7–10 år)[15] leder till den sjukdomsbild som kallas aids. De symptom som kan uppstå är sjukdomar och sjukdomsförlopp som inte drabbar människor med normalt fungerandeimmunförsvar. Det handlar då om infektioner och angrepp av olikabakterier,virus,svampar ochparasiter. Den som är aidssjuk löper risk att dö av exempelviscancer eller svårlunginflammation.
WHO har utfärdat en lista över tio tillstånd av vilka minst ett ska vara uppfyllt för att den hivsmittade ska anses ha aids. Bland dessa tillstånd finns bland annattuberkulos,hjärnhinneinflammation, eller avmagring kombinerat meddiarré ellerfeber (som inte kan antas bero på något tillstånd som inte är relaterat till hivinfektionen).
Personer med en hivinfektion har en betydligt ökad risk för att insjukna i flera olika typer av cancer. Den främsta orsaken till den ökade risken är samtidig infektion medonkogenaDNA-virus såsomEpstein-Barr-virus, Kaposis sarkom-associeratherpesvirus ochhumant papillomavirus.Kaposis sarkom är den vanligaste tumören hos hiv-infekterade personer, vanligen ses Karposis sarkom som lilaaktiga knutor på huden, men förändringarna kan också finnas i inre organ.
Hiv orsakar aids genom att successivt förstöra kroppensCD4+ T-hjälparceller. En ofta använd klinisk definition av aids är att det finns färre än 200 CD4+ per milliliter blod och att man till följd av detta drabbats av så kallade opportunistiska infektioner, det vill säga infektioner av smittämnen som man normalt inte borde bli sjuk av, eller infektioner som blir betydligt allvarligare än normalt. I takt med att antalet kroppens immunceller minskar ökar mottagligheten för opportunistiska infektioner.
För samtliga av de fyra sätt på vilket hiv överförs mellan människor finns det effektiva preventiva åtgärder.
1.Sexuell överföring. Det mest effektiva sättet att hindra smittspridning genom sex är att användakondom.Avhållsamhet rekommenderas också som ett sätt att minska spridningen, framför allt av grupper och länder som av religiösa skäl motsätter sig användandet av kondom. Att hålla sig till endast en partner, som gör detsamma, tar också helt bort risken för att bli smittad genom sexuell överföring.
2.Via sprutor. De flesta som smittas viablod är missbrukare som får smittan via använda sprutor och kanyler. För att hindra sådan smitta krävs information om riskerna och möjlighet för narkomaner att använda rena injektionsverktyg. Att genarkomaner möjlighet att byta använda sprutor mot nya, rena, har också visat sig vara ett sätt att hindra smittspridning av hiv och andra sjukdomar som sprids via använda sprutor.[16]
3.Från mor till barn. Risken för smitta från mor till barn kan minskas drastiskt genom att geantiretrovirala mediciner till gravida kvinnor, för att minska förekomsten av viruset innan och underförlossningen. När det finns tillgång på säker och tillräcklig ersättningsföda rekommenderas hivsmittade mödrar att inteamma sina barn.
4.Via transfusion av blodprodukter. Genom noggranna kontroller av alla steg i tillverkningskedjan av blodprodukter kan risken för transfusionssmitta nå i det närmaste noll.
Det finns ingen botande behandling för hivinfektion idag. Det finns dock ett antal antiretrovirala läkemedel, så kalladebromsmediciner, som minskar virusmängden i blodet till knappt mätbara nivåer. Med en välinställd hivbehandling är sjukdomen inte ens överförbar via oskyddat sex.[17] En välinställd hivbehandling gör att en hivinfektion inte är en smittsam dödlig sjukdom utan en kronisk sjukdom som inte smittar.
Det enda kända fall där en person friskförklarats är efter enbenmärgstransplantation från en donator med en genetisk mutation som gör bäraren immun mot hivinfektion. Denna operation lyckas sällan.[18] Läkarvetenskapen tror i dag inte att en botande medicin är lösningen på problemet.
Stigmatiseringen av personer som är HIV-positiva är mycket utbredd och leder tillsammans med okunskap, rädsla och fördomar till att dessa ofta utsätts fördiskriminering. Denna diskriminering slår extra hårt mot grupper som redan är marginaliserade grupper med hög prevalens av HIV, så som sexarbetare,HBTQ+ personer och missbrukare.[19]
Denna stigmatisering existerar även bland vårdpersonal, vilket påverkar den vård de får. En studie publicerad 2024 visade att en betydande andel av de som jobbar inom vården i Europa och Centralasien undviker fysisk kontakt med eller använder dubbla handskar vid behandling av HIV-positiva patienter. Vissa av dessa uttryckte även skepsis mot att behandla personer tillhörande grupper med hög prevalens av HIV.[20]
